ESSÄ

av Göran Rosenberg

ESSÄ

Nationalism & Judendom

Författaren och journalisten Göran Rosenberg återbesöker en intensiv debatt mellan historikern Hugo Valentin och Stockholms Överrabbin Marcus Ehrenpreis som ägde rum precis efter krigsslutet 1945:
Sionismen som ett politiskt och territoriellt projekt versus judendomen som ett andligt och kulturellt.

By Jewish Chronicle september, 24th 2015 AT 02:32 e m

Hugo Valentin
Historiken Hugo Valentin

 

Den 14 mars 1945, med röken ännu stigande från askan av den europeiska judenheten, anordnade Zionistföreningen i Stockholm ett offentligt samtal mellan historikern Hugo Valentin och Marcus Ehrenpreis, överrabbin i Stockholm. Ämnet för samtalet var ”Palestina och diaspora”, och föranleddes av Valentins nyligen utgivna bok Det judiska folkets öde, där han hade dragit slutsatsen att judarnas långa och smärtfyllda liv i diasporan hade nått vägs ände, att folkmordisk antisemitism och skenande assimilering skulle bli dess slutliga undergång, och att det enda alternativet för en fortsatt judisk existens var ett judiskt hemland i Palestina:

”Galuth-existensen med dess osäkerhet, dess demoralisation och dess oundvikligt återkommande katastrofer må snarast möjligt tillhöra det förgångna! Liksom andra folk har också det judiska rätt att få leva sitt liv utan fruktan, i frihet och värdighet. En existensform, som utesluter detta, är icke värd att konserveras, även om den är tvåtusen år gammal. Den måste ersättas av en annan.”

Valentin argumenterade också mot alla försök att definiera judendomen som en specifik uppsättning av värderingar eller uppfattningar. ”Vi äro judar blott därför att vi äro människor som tillhöra det judiska folket. Vår mänsklighet är vår judendom.” För den uttalat sekuläre Valentin var det den politiska och territoriella överlevnaden för det judiska folket som stod på spel, inte den andliga överlevnaden för något som kallades ”judendomen”.

Rabbin Marcus Ehrenpreis
Rabbin Marcus Ehrenpreis

 

Marcus Ehrenpreis var vid den här tiden en aktad eminens i judiskt liv, och det inte bara i Sverige. Född i Lemberg i Galicien, numera Lviv i Ukraina, hade han före ankomsten till Stockholm 1914 hunnit tjänstgöra som Theodor Herzls sekreterare inför den första sionistkongressen i Basel 1897 och därvid spelat en ledande roll i den centraleuropeiska krets av unga hebraister och kultursionister som kämpade för att skapandet av ett judiskt centrum i Palestina måste gå hand i hand med en judisk pånyttfödelse i diasporan.

Han hade också hunnit vara Bulgariens överrabbin i fjorton år och i det sammanhanget vunnit internationell respekt som förespråkare för minoriteters rättigheter. I Sverige gjorde sig Ehrenpreis snart ett namn långt utanför den judiska kulturkretsen. Han började publicera böcker och essäer på svenska, allmänt lästa och hyllade, och introducerade tidigt (tillsammans med Ragnar Josephson) svenska översättningar av ny hebreisk litteratur och poesi. 1926 grundade han en högkvalitativ judisk månadstidskrift (Judisk tidskrift) som skulle leva kvar till mitten på 1960-talet. Hans deklarerade avsikt var att i det lilla landet Sverige, på det lilla svenska språket, demonstrera sin vision av en judendom andligt stark och kulturellt självsäker nog att etablera ett dynamiskt och fruktbart förhållande till sin icke-judiska omgivning.

I MARS 1945 måste det rimligen ha stått klart för den åldrade Ehrenpreis att hans livsprojekt hade totalhavererat, och att den överhängande utmaningen för den återstående spillran av judiskt liv i Europa var ren och skär fysisk överlevnad. Han var naturligtvis akut medveten om Palestinas avgörande betydelse som territoriell tillflyktsort. Likväl höll han fast vid sin livslånga uppfattning att i det judiska återvändandet till Sion i första hand se ett steg mot det judiska folkets andliga pånyttfödelse, och detta i fortsatt samspel med en levande judisk diaspora.

Under debatten i Stockholm, och än mer uttalat i sin bok om judarnas öde, hävdade Hugo Valentin att med judarnas nationella hemlöshet väl åtgärdad, skulle galut omvandlas till en normal diaspora, likt den grekiska, och det judiska folket bli ett normalt folk som alla andra.

För Ehrenpreis däremot var den judiska diasporan inte ett beklagligt mellanspel i den judiska historien utan själva dess grundval. Han emotsatte sig också Valentins nedsättande omdömen om diasporajudenheten. Varken antisemitism eller assimilering var något nytt i judarnas historia, påpekade han. Antisemitismen var lika gammal som judendomen själv och assimileringen hade tidvis och fläckvis varit långtgående. Likväl hade judendomen i tretusen år överlevt bäggedera. Det enda judendomen inte skulle överleva, vidhöll han, var sin egen självutplåning:

”Vi äro icke ett folk därför att vi ha en gemensam fiende, utan vi ha fiender därför att vi icke äro ett folk som alla folk.”

I detta katastrofala moment i judisk historia, när en folkmordisk antisemitism hade fullbordat sin dödliga gärning i stora delar av Europa, kunde det verka anmärkningsvärt att en av dess få överlevande och ännu fungerande överrabbiner skulle åberopa den onormala karaktären i den judiska diasporatillvaron som något att värdesätta värdesätta och bevara och inte som något att till varje pris lägga bakom sig.

Men för Ehrenpreis var den judiska existensen i diasporan inte en yttre hemsökelse utan ett inre val, med syftet att skapa och vidmakthålla en andlig judisk domän bortom den värdsliga politikens strävanden och stridigheter. Det var en domän där det messianska löftet om försoning och rättvisa fortsatt kunde hållas vid liv och historiens gång fyllas med mening och hopp. Judendomens överlevnad var kort sagt avhängig det judiska folkets förmåga att förbli troget sina religiösa värderingar och sitt andliga öde.

Skulle judarna bli andligen hemlösa så skulle en politisk återkomst till Sion (hur önskvärd och nödvändig den än vore i sig själv) inte räcka som ersättning. Inte heller kunde judendomen tillåta sig att definieras av antisemitismen, eller som Ehrenpreis koncist formulerade saken i ett föredrag på Judiska klubben i Stockholm i december 1939, fullt medveten om den fortgående judiska katastrofen i Europa: ”Man kan icke göra en kultur av sin olycka; man kan icke göra en religion av sin besvikelse.”

Debatten i Stockholm i mars 1945 handlade kort sagt om förhållandet mellan sionismen som ett politiskt och territoriellt projekt och judendomen som ett andligt och kulturellt.

Det politiska projektets ambition var att av världens utspridda och disparata judar forma en judisk nation i en judisk stat och en gång för alla göra slut på diasporans nationella och kulturella tvetydigheter. Denna ”nationalisering” av den judiska existensen utgick mer eller mindre uttalat från att de flesta av världens judar antingen skulle bli medborgare i den judiska staten eller börja betrakta sig som en nationell exil i förhållande till den. Men i Ehrenpreis ögon skulle en sådan utveckling innebära en oroväckande förskjutning av tyngdpunkten i den judiska existensen, från andligt öde till nationell gemenskap. Eller som han formulerade saken i debatten den 14 mars 1945: ”Vår livskraft och vår rätt att leva ligger i vårt andliga arv och våra andliga värden, och den som inte bryr sig om dem, har ingen anledning att försvara judendomen.”

UPPRÄTTANDET AV EN judisk nationalstat har sedan dess på ett genomgripande sätt påverkat förutsättningarna för judiskt liv överallt. Det handlar inte bara om att solidariteten med Israel blivit en odiskutabel trossats i de flesta av världens judiska församlingar, utan också om att alltfler judar har kommit att definiera sin judiska tillhörighet i etniska och nationella termer.

En synbar effekt av denna fortgående symbios mellan etnifieringen av judisk identitet i diasporan och nationaliseringen av judiskt liv i Israel är det gap som nu tycks växa fram mellan en mera universell eller ”diasporisk” syn på den judiska tillvaron och en mera partikularistisk och nationalistisk. Enligt den senare är en etniskt homogen nationalstat bättre för judarna än ett mångkulturellt samhälle. Och eftersom Israel inte sticker under stol med nödvändigheten och önskvärdheten av etniskt majoritetsstyre, finns alltfler judar i Europa som inte heller gör det. Och som i växande omfattning röstar på nationalistiska och främlingsfientliga partier som nyligen var lika antijudiska som de nu är antimuslimska.

När Sverigedemokraten Björn Söder, riksdagens andre vice talman, för en tid sedan lät undslippa sig att judar inte tillhör den svenska nationen, så orsakade det helt förutsägbart ett medialt ramaskri. Vad Björn Söder hävdade var dock bara en logisk följd av partiets etniska (rasistiska) definition av begreppet nationalitet.

Som jude (eller same eller rom) kan du förvisso bli svensk medborgare men du kan inte bli en del av den svenska ”nationen”. Vilket i mångt och mycket liknar skillnaden mellan medborgarskap och nationalitet i staten Israel, där idén om en etniskt neutral israelisk nationalitet aldrig vunnit gehör.

Inte helt förvånande fick Söders ståndpunkt följaktligen en del judiskt stöd också i Sverige. I Jerusalem Post (4.1.2015) skrev Annika Hernroth-Rothstein att Björn Söder huvudsakligen hade givit uttryck för hennes egna uppfattningar. Enligt samma kriterier som Söder definierade sin nationalitet som svensk och Sverige som ett hemland för den svenska nationen, ville Hernroth-Rothstein definiera sin nationalitet som judisk och staten Israel som ett hemland för den judiska nationen. På samma sätt som Söder inte kunde bli en del av den judiska nationen kunde Hernroth-Rothstein inte bli en del av den svenska nationen – och önskade inte heller bli det.

EN EFFEKT AV den tilltagande judiska nationalismen i Israel har kort sagt blivit ett uppsving för en judisk nationalism i diasporan, baserad på idén om staten Israel som alla judars nationella hemland. Vilket råkar vara just så som staten Israel allt tydligare vill definiera sig. Stora resurser läggs nu på att lansera begreppet Jewish peoplehood – judisk folkgemenskap – som ett alternativ till Judaism (judendom). Denna ökade betoning av den judiska gemenskapens nationella och etniska karaktär är svår att förlika med föreställningen att diasporan fortsatt skulle ha en särskild kulturell och andlig betydelse för judendomen.

Istället tjänar detta till att framställa livet i en judisk nationalstat som den judiska tillvarons naturtillstånd och livet i diasporan som inherent osäkert och i grunden onormalt. Den nya judiska nationalismen går således hand i hand med en förhöjd oroskänsla bland diasporans judar (befogad eller inte), vilket i sin tur bidrar till att öka stödet för den judiska nationalismens politik och positioner.

En annan effekt av det judiska livets nationalisering är uppkomsten av en national-religiös tolkning av judendomen. Återvändandet till Sion uppfattas som en messiansk händelse och koloniseringen av Eretz Israel (Judéen och Samarien) som ett gudomligt påbud. En sådan tolkningsmöjlighet har kanske funnits där hela tiden men under nära tvåtusen år balanserades den av tungt vägande rabbinska förmaningar och tabun mot alla försök att med världsliga medel påskynda den messianska tiden, lo lemaher et ha’ketz.

Med sammansmältningen av judisk territoriell makt och messiansk fanatism har denna balans drastiskt rubbats och skapat grenar inom judendomen som jag inte tror att Marcus Ehrenpreis (eller någon annan samtida judisk tänkare) hade kunnat föreställa sig. Den judendom som en gång skapades och formades i diasporans kulturellt gränslösa miljö utmanas idag av en judendom som skapats och formats på en judisk stats messianskt laddade territorium.

Denna växande konflikt mellan ”Sion” och ”Diaspora” kommer allt oftare till uttryck i den offentliga debatten, inte minst i USA. I en bok med titeln At Home in Exile: Why Diaspora is Good for the Jews (Hemma i exilen – varför diasporan är bra för judarna) formulerar sociologen och samhällsdebattören Alan Wolfe sitt djupa obehag inför framväxten av etnisk partikularism, messiansk sionism och religiös nationalism i såväl Israel som USA.

Han oroar sig särskilt över hur en okritisk identifikation med Israels politik lett till ett övergivande av judendomens etiska grundvalar:

”I en värld där nationalstater främst ägnar sig åt att skydda sina egna”, skriver han, ”förblir diasporan platsen där en universell och öppen judendom bäst kan utvecklas. Det blir också en mera komplex och vital judendom, formad i nära kontakt med andra kulturer. Istället för att upplösas i meningslös synkrets, som somliga befarar, kommer judendomen istället att berikas.”

FRÅGAN ÄR FÖRSTÅS vilka förutsättningar som idag kan finnas för en judisk diaspora av det slag som Wolfe förespråkar och som Ehrenpreis fantiserade om i ruinerna av det judiska Europa i mars 1945; en judisk diaspora andligt vital och kulturellt självsäker nog att etablera ett ömsesidigt dynamiskt och fruktbart förhållande inte bara till världen i stort utan också till det nya Sion – staten Israel?

För närvarande ser jag en växande klyfta mellan en judenhet definierad och präglad av Sion i dess nutida nationalistiska manifestation, och en judenhet som fortsatt vill bejaka den diasporiska existensens specifika värden och ideal. Den senare är tills vidare kanske mera vision än verklighet men främjandet av en sådan judenhet har i alla händelser varit den uttalade målsättningen för Paideia – the European Institute for Jewish Studies in Sweden, där studenter från hela Europa får tillbringa ett intensivt läsår i nära och kritiskt umgänge med ”den judiska civilisationens källflöden”, med det uttalade syftet att ge nytt liv åt en länge tystad judisk röst, stark och självsäker nog att kunna bidra till ”ett kulturellt rikt och pluralistiskt Europa”. Marcus Ehrenpreis hade inte kunnat vara mera överens.


Detta är en kortad och bearbetad version av en essä i den brittiska tidskriften Jewish Quarterly, Summer 2015. Översättning från engelska Erik Gribbe.

ILLUSTRATION: En detalj från Ward Shelleys målning ”People of the Book: Diaspora”. Tack till wardshelley.com och Pierogi Gallery.

NYHETSBREV KONTO