REPORTAGE

Debatt om flyktingars antisemitism riskerar dölja ökat judehat i Tyskland

Det finns en risk med att i alltför hög grad fokusera på antisemitism inom endast en grupp. Det säger Marina Chernisky, som ingår i en oberoende expertgrupp om antisemitism, tillsatt av den tyska riksdagen. 
– Det är väldigt viktigt att peka på all slags antisemitism, från olika delar av samhället, och inte bara på den från flyktingar.

Av Sara Moein

By Jewish Chronicle mars, 19th 2018 AT 01:07 e m

Tyskland. Det är september 2017. I staden Kassel börjar två unga män, den ene troende jude, den andre muslim, gemensamt förbereda shabbatmiddagen i en gammal dubbeldäckarbuss. De båda männen, som är med i projektet ”Mötenas buss”, med dialogmöten runt om i landet, dukar långbord för de trettiotalet gästerna, alla med olika bakgrund. Middagen, med tända ljus, avslutas med shabbatvinet medan den muslimske kocken sjunger högt ur koranen.

En bild från Tyskland hösten 2017.

En annan bild utspelas några månader senare i centrala Berlin.  Upprörda demonstranter har samlats vid Brandenburger Tor, några hundratal meter från Förintelsemonumentet, för att visa sin ilska mot Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Några av dem håller upp en hemmagjord israelisk flagga, som de sätter eld på. Sotflagorna sprider sig för vinden.

Händelsen utlöser mycket starka reaktioner.

“Den som bränner israeliska flaggor bränner inte bara sin anständighet, utan också värdena i vår konstitution” dundrar Tysklands justitieminister Heiko Maas i en intervju i tidningen Der Spiegel.

Det faktum att många bland demonstranterna vid Brandenburger Tor var tyskar med bakgrund i Mellanöstern hamnade snabbt i debattens centrum.

Är antisemitismen starkare, och farligare, bland Tysklands muslimer än bland den övriga befolkningen? Det är en av frågorna som ställs. De nya flyktingarna från Syrien har pekats ut av vissa. Debatten har fått extra bränsle av undersökningar, bland annat av stiftelsen RIAS, som visat att antalet antisemitiska hatbrott ökat kraftigt. Under 2016 med 16 procent i Berlin, från 405 till 470 fall, däribland både hot och fall av fysisk misshandel.

Många undrar vad som egentligen håller på att hända i Tyskland.

– Jag har aldrig varit med om att man bränner en israelisk flagga på en så historiskt belastad plats. Jag förstår att det kan göras som en protest mot en stat, men det här är ett land som gasade ihjäl sex miljoner människor som bar davidsstjärnan när de mördades, den insikten verkar helt ha saknats, förklarar Sergey Lagodinsky, chef på den tyska think-tanken Heinrich Böll-stiftelsen, när vi träffas några kvarter bort från Brandenburger Tor.

Sergey Lagodinsky, som själv kom som invandrare till Tyskland 1993 från en judisk familj i Ryssland, är en av dem som menar att det är viktigt att diskutera antisemitismen bland gruppen asylsökande, inte för att problemet skulle vara större än bland tyskar generellt, utan för att dess uttrycksformer är annorlunda.

– Det handlar om ett mer öppet och manifesterat sätt att vara antisemit, mer aggressivt skulle jag säga. Det är antagligen inte mer levande, men det finns ingen slöja av politisk korrekthet. Och ingen slöja av – jag vill inte använda det ordet – men det finns ingen slöja av europeisk civilisation, eller som vi anser vara civiliserat med hur man hanterar de här frågorna.

Sergey Lagodinsky menar att bristen på ”politisk korrekthet” inte bara handlar om samtalston.

– När det kommer till allmän säkerhet, så gör det skillnad om någon smockar till mig i ansiktet eller om någon tänker på att göra det.  Det här är anledningen till att jag tycker att man ska fokusera på asylsökande. Inte för att de är värre, eller för att de inte skulle vara värda att bo i Tyskland, utan för att attityden de tar med sig manifesteras på ett speciellt sätt.

Sergey Lagodinsky påpekar flera gånger under vårt samtal att det här är ett känsligt ämne, att han inte vill generalisera, och han är samtidigt noga med att försöka balansera sina egna kommentarer. Sergey förklarar att han personligen aldrig mött antisemitism från någon tysk muslim eller asylsökande, däremot har det ofta förekommit i möten med ”etniska” tyskar.

– Jag möter antisemitism på ett mer subtilt sätt, till exempel när man pratar om USA och Israel. En av mina första upplevelser av antisemitism var när jag åt middag med en person som sa: ”jag tror att det finns en orsak, någonting förklarar varför judar alltid har varit offer” säger Sergey och tillägger med en uppgiven gest. ”Och det här var en vanlig välutbildad tysk utan annan etnisk bakgrund.”

Bilden av dagens Tyskland är inte entydig. Samtidigt som tusentals unga israeler flyttat till Berlin de senaste åren, många av dem för att de tröttnat på ett allt mer politiskt inskränkt Israel, kan vi se allt fler tecken på ett försämrat klimat.

Idag kan Sergey Lagodinsky, likt andra tyska judar, konstatera att företrädare för det högerpopulistiska partiet AfD säger att förintelsemonumentet i Berlin är en skam, men också ta del av alarmerande rapporter om att nya tyskar bär med sig antisemitism från sina forna hemländer.

Enligt en studie av Ramer-institutet för tysk-judiska relationer i Berlin, baserad på djupintervjuer med 68 nyanlända asylsökande från Mellanöstern, är omfattningen av antisemitiska stereotyper i gruppen mycket stor. Även om studien fick kritik för att antalet intervjuade var för litet för att dra några större generella slutsatser, väckte den stor uppmärksamhet. En tysk politiker gick så långt som till att lägga fram ett förslag om att samtliga asylsökande borde tas på guidade turer till Auschwitz.

Men vad tycker de som det senaste årens debatt handlat om?

För att försöka få någon form av svar på den frågan har jag stämt träff med Mudar el Sheich, som kom till Tyskland som flykting från Syrien 2014. Han tar emot i en trendigt inredd sekelskifteslägenhet i stadsdelen Mitte. Med sin svarta mössa och vältrimmade hipsterskägg är han sinnebilden av en ung, hipp Berlinare. Han är utbildad lärare i arabiska från Aleppo, men arbetar just nu i ett storkök.

Mudar el Sheich, som är den kock som avslutade middagen i ”Mötenas buss” med att sjungande recitera koranen, säger att han inte håller med om den rådande diskussionen.

– Vi har inte problem med antisemitism. Vår religion säger att vi ska respektera judar och kristna, och att leva med dem som bröder och systrar. Alla mina muslimska vänner har judiska vänner, jag har en massa judiska vänner. Jag har inga problem med det judiska folket. Problemet är sionismen, de som kom till vårt land och stal det.

Vi är inte ensamma under vårt samtal. I lägenheten finns ett halvt dussin av Mudars vänner, som alla kurar i värmen undan stormen Friedrieke som viner utanför och har lamslagit stora delar av landet denna dag.

Och det utbryter snabbt en stundtals hetsig diskussion.

Houssam Aldeen, journalist från Damaskus som innan flykten bland annat undervisade i dokumentärt berättande, håller inte med Mudar om att det inte skulle finnas antisemitiska strömningar bland syrier. Tvärt om, menar han att den är utbredd, men säger samtidigt att problemet finns på flera sidor.

– Nej, vi fick inte tillräckligt med kunskap om Förintelsen i vårt skolsystem. Men här i Tyskland får man inte heller tillräckligt med kunskap om vår historia. Ta andra världskriget, där vi först stod på de allierades sida för att sedan bli ockuperade av dem. Folk måste förstå att för många av oss är inte bara Hitler en skurk, utan också de allierade. Folk är trångsynta. Problemet är att de bara ser en sida. Det är likadant för israeler. Jag träffar exempelvis många israeler som är mycket lyckligare här i Berlin än i ”drömlandet” Israel.

Medan vi tillsammans dricker kaffe med kardemumma och honung böljar samtalet fram och tillbaka. Jag hör flera kommentarer som får mig att studsa till, om ”judar som mördades, men som nu själva mördar”, om ”judar som mördade för att skapa Israel”, men den typen av uttalanden möts också av mothugg. Och nästan varje samtalstråd slutar med en referens till Israel-Palestina konflikten.

– I Syrien växte vi upp med att lära oss hata judar och israeler. Många av mina israeliska vänner berättar samma sak från sina skolor – de matar folk med det här. Konflikten är en del av en generell ”hatkultur”, säger Houssam Aldeen.

Jag har fått kontakt med Mudar el Sheich och hans vänner genom Shai Hoffman, en ung entreprenör, som var den som drog igång ”Mötenas buss”. Det är lätt att se varför han och Mudar el Sheich klickade. Båda är unga, utåtriktade storstadsbor med ett internationellt socialt nätverk.

Shai Hoffman är född i Berlin men båda hans föräldrar kommer från Israel. Som barn i Tyskland fick han stundtals uppleva trakasserier, som när han konsekvent kallades yahoodi  ”juden” av en tysk-turkisk klasskamrat.

”Jag fick bara acceptera det då”, konstaterar han.

Shai Hoffman säger att han drog igång ”Mötenas buss” för att komma bort från den ”digitala sociala medie-bubblan”. Under resan i Tyskland kom det flera gånger fram AfD-sympatisörer. I Thüringen i östra Tyskland träffade han två tyska tjejer som bara tittade på honom med gapande munnar; ”är du på riktigt en jude, undrade de, det var något de aldrig hade träffat på tidigare.”

I Chemnitz, i en annan före detta östtysk stad, kom det fram en 50-årig arbetslös man som presenterade sig som Andreas. Han förklarade att han röstade på AfD för att han var trött på invandrare och på Merkel.

– Sen berättade jag min historia. Att mina far- och morföräldrar överlevde Förintelsens koncentrationsläger. Jag berättade om min oro, om hur jag känner när AfDs företrädare kallar Förintelsemonumentet för en skam. Och att jag är rädd för ett parti som hetsar mot muslimer och flyktingar. Till slut kramade han om mig och sa att han önskat att han hade träffat mig innan han la sin röst på AfD.

Också Shai Hoffman glider till slut in på Israel Palestina-konflikten, och lyfter fram den 16-åriga Ahed Tamimi, som blivit världsberömd efter att bilder på henne och israeliska soldater spridits på internet.

– Hon firas som en hjälte för att hon slogs mot soldaterna, men kritikerna säger att hon utnyttjas av sina föräldrar. Och det är klart. Om dina föräldrar hela tiden säger att du måste hata judar, eller hata dem som ockuperar kommer du till slut att börja hata.

Alla som jag intervjuar kring debatten om antisemitismen bland tyska muslimer eller asylsökande landar förr eller senare i samma punkt; i konflikten Israel-Palestina. Så även Cora Josting, ordförande för och en av grundarna av Ibn Rushd-fonden för tankefrihet, en organisation registrerad i Tyskland, men med medlemmar i många länder. Hon beskriver sig som tysk i en tysk-palestinsk familj med make från Palestina.

– Jag tror det är ett misstag att blanda ihop olika sanningar. Den tyska sanningen är att judarna var och är offer för det fasansfulla som Tyskland gjorde mot sina judiska medborgare – och andra länders judiska medborgare, säger Cora Josting och tillägger:

– Men de som emigrerar från muslimska länder till Tyskland nu bär med sig en annorlunda sanning. Deras enda kontakt med judiskhet är Israels politik gentemot deras länder, och för dem har Israel aldrig varit ett offer, utan en aktör, oftast en angripare mot deras länder, som Palestina, Libanon och Syrien.

Vi kan inte förvänta oss att de bara gör sig av med sin sanning och anammar vår. Inget av det här ursäktar ju såklart att man skanderar förolämpningar och bränner flaggor; men andra länders flaggor har bränts utan att det har väckts lika starka reaktioner, och faktum är att i väst kräver vi hela tiden att muslimer ska visa lite humor och tolerans när det drivs med deras profet.

Marina Chernisky, som ingår i en oberoende expertgrupp om antisemitism, tillsatt av den tyska riksdagen, är inne på liknande tankegångar. Hon pekar också på risken med att i alltför hög grad fokusera på antisemitism bland endast en grupp.

– Det är väldigt viktigt att peka på all slags antisemitism, från olika delar av samhället, och inte bara på den från flyktingar. Jag fick nyligen en fråga från en radiostation här i Tyskland om vilken antisemitism som är farligast; den från högerextrema eller från muslimska extremister? Jag svarade; all antisemitism där emellan.

Marina Chernisky påpekar att skolan är en plats där antisemitism har blivit ett ökande problem, inte minst bland barn från muslimska familjer, men är samtidigt noga med att understryka att ökande antisemitiska tendenser syns även bland lärare, varav de flesta är ”heltyskar”. Hon sammanfattar sina tankar med att säga att diskussionen om antisemitism bland tyska muslimer är viktig, men att frågan också lätt kan missbrukas, från en mängd olika håll.

– Vi måste vara uppmärksamma på att när vi pekar på antisemitism bland flyktingar, kan detta lika väl handla om ett sätt för majoritetssamhället att inte se sina egna problem med antisemitism.

Innan jag lämnar den före detta läraren från Aleppo, numera koranreciterande kocken i Berlin, Mudar el Sheichs lägenhet springer en liten 3-årig Lilia ut från sovrummet. Hon har precis vaknat och vill börja leka lagom till att intervjun är över.  Hennes far, en av Mudars gäster, fångar henne i sin famn och säger att frågan till syvende och sist handlar om modet att våga träffa och se den andre.

– Innan, när jag bodde i Syrien, hade jag en ganska dålig syn på judar. Men när jag kom hit och lärde känna folk har jag börjat ändra mig. Det gäller oss alla – vi måste leva i fred för våra barns skull.

Sara Moein