ANALYS

En svensk Alt-Right? Om Amerikas nya högerextremism och om dem som vill importera den

Av JOHN FRÖLANDER, specialist på Alt-rightrörelsen och medarbetare på Expo
Illustration: Buzzfeed News

By Jewish Chronicle januari, 09th 2018 AT 11:22 f m

Med presidentvalet 2016 etablerade sig begreppet Alt-Right i det politiska samtalet i och om Amerika. En utpräglat rasideologisk och antisemitisk rörelse har nu stigit upp på den politiska scenen – en vars språk, kommunikationsstil och framtoning saknar tydliga motsvarigheter i politiken idag. De rädslor som Amerikas nya nationalister inspirerar till är uppblandade med lika stora doser förvirring.

Om Alt-Right förvirrar är det inte märkligt. Det är svårt att ringa in exakt var fenomenet börjar och slutar. Rörelsen saknar en tydlig central organisation, och på många vis liknar Alt-right mer en franchise eller ett varumärke som kan tas upp av alla som uppfyller vissa minimikrav. Under de senaste två åren har Alt-Right-miljön sugit till sig betydande antal medlemmar från flera i huvudsak internetbaserade subkulturer. Den mest ryktbara är de nättroll som vistas på sidor såsom 4chan. Alt-Right skär alltså genom en myriad grupper, men omfattar inte till fullo någon av dem. Var och en av dessa har bidragit med kulturellt och ideologiskt gods som gett fenomenet dess ofta oförutsägbara och egensinniga form. Den ena Alt-Right-aktivisten propagandisten är den andre ofta mycket olik och en ”Gräv där du står”-attityd förhärskar därför: franskinspirerade identitära intellektuella gör sin sak, nättroll från 4chan sin. Resultatet blir en rörelse vars yttringar varierar kraftigt i ton, anständighet och intellektuell nivå. Hittills har rörelsens frontmän varit förhållandevis bekväma med detta; toleransen för excentricitet och egensinnighet är stor. Det hela gör Alt-Right till ett sällsynt exempel på barriärbrytande och enande i en annars sekteristisk extremhöger utmärkt av schismer.

Alt-Right-rörelsens största framgång är att den lyckats värva ur grupper som tidigare inte bidragit märkbart till den rasideologiska miljön. Klassiska stereotyper som den våldsbenägne skinnskallen eller outbildade landsbygdsbon är inte längre lika representativa för den amerikanska extremhögern – den stereotype Alt-Right anhängaren är snarare en avfällig libertarian. Samtidigt har Alt-Rights framgångar även lett till samarbete med och inflöde av anhängare från traditionella nynazistiska och vit-maktmiljöer, många som hörde till dem slöt upp med Alt-Right-ledarna i Charlottesville i augusti. Med detta har också mer klassiskt nazistiskt tankegods vunnit mark i delar av rörelsen.

Att en i så hög grad internetbaserad företeelse som Alt-Right skulle finna en svensk publik i någon form var att vänta sig. I maj annonserades under nästan officiella former att Alt-Right kommit till Sverige under namnet Nordisk Alternativhöger. Snarare än en decentraliserad och organiskt framväxt rörelse är dock Nordisk Alternativhöger ett exempel på hur en klick politiska entreprenörer försöker snålåka på den amerikanska förlagans framgångar.

Drivande bakom projektet att importera Alt-Right till Sverige är Daniel Friberg. Som VD för världens största förlag för högerextrem litteratur har han under de senaste åren haft ett icke försumbart inflytande på vilka idéer som fått spridning inom extremhögern. Fribergs ansats är metapolitisk: det är varken kriget om gatorna eller parlamentet som i slutändan avgör vem som segrar utan den om kulturen och det politiska samtalet. Detta rimmar överlag med Alt-Right-tänkarnas analys. Som en i hög grad internetbaserad miljö har svenskar varit verksamma inom alt-right innan; det som skiljer Nordisk Alternativhöger är målet att mobilisera dessa och värva fler med syfte att påverka det politiska samtalet specifikt i Norden.

Detta blir andra gången som Friberg försöker introducera en utländsk tankeströmning till en svensk publik: dessförinnan hade han försökt att sälja in den franska nyhögerns tankegods till den svenska högerextrema scenen. För Fribergs del handlar det troligtvis om att få hålla i pennan: genom att vara först med Alt-Right kan han äga begreppet i Sverige. Hans starka band till Alt-Right-fenomenets överideolog Richard Spencer ger honom goda förutsättningar för detta.

Huvudansvaret för att driva Nordisk alternativhöger lades på det tidigare Sverigedemokratiska högdjuret Christoffer Dulny, som tillsammans med Gustav Hörngren är de mest profilstarka aktörerna i den nordiska alternativhögern. Friberg själv tycks ägna mer intresse åt den internationella scenen, för vilken han tillsammans med Spencer driver sidan Altright.com.

Den svenska alternativhögerns arbetssätt skiljer sig inte markant från den amerikanska förlagans och är i stort sett helt internetbaserad. Det framstår dock tydligt att detta är en importprodukt: man översätter den amerikanska rörelsens begrepp och efterhärmar dess humor. Svensk Alt-Rights anhängare dras dock i betydligt högre utsträckning från klassiska nationalistiska och rasistiska miljöer vilket gör den jämförelsevis fattigare både kulturellt och ideologiskt. Den dynamiska koalition av subkulturer som lade grunden till det amerikanska fenomenet har inte på samma vis en närvaro eller inflytande på den svenska scenen. Dess mångfacetterade uttryck försöker emellertid Nordisk Alternativhögers frontfigurer själva att återskapa på ett sätt som oftast framstår imiterat och ansträngt. Kostymen tycks inte riktigt passa dem.

Den självständiga ideologiproduktion som görs från svenskt håll rimmar på det stora taget med den typ av material som kom från Fribergs Motpol: inflytandet från den franska nyhögerns försök att återlansera en intellektuell högerextremism är påtaglig, och den svenska Althögern framstår därför lätt som pretentiös och snobbig.

Finns det då skäl att oroa oss för framväxten av en svensk Alt-Right? Nordisk Alternativhöger har hittills inte uppvisat prov på att vara en enande kraft, och dess räckvidd bortom dess egna sajter har varit liten. Rollen som enare av migrationsmotståndare är redan tagen av de mer salongsfähiga Sverigedemokraterna. Med sin snobbiga elitism och svårgenomträngliga jargong är det osannolikt att Nordisk Alternativhöger kommer att radikalisera särskilt många i SD:s gräsrötter. Utöver klickar av radikalkonservativa studenter är det också svårt att se vilka nya miljöer och grupper som inte redan är del av den rasideologiska miljön som en svensk Alt-Right-rörelsen skulle kunna suga upp med sitt nuvarande format.

På ett nationellt plan är man bara ytterligare en aktör som rivaliserar om en begränsad demografi med övriga grupper på högerytterkanten. Den jämförelsevis konservativa nynazistiska Nordiska Motståndsrörelsen riskerar snarare att bli en rival än en vän i striden om vem som skall definiera den nya generationens högerextremism. Vissa förbindelser har förekommit och NMR-medlemmar har gästat Alt-Right-podcasts, men rörelserna är på det stora taget skilda miljöer. Även om NMR ibland försökt att imitera Alt-Rights bruk av humor och ironi i sin propaganda efter valet så är det som skiljer de två miljöerna betydligt mer avgörande. Alt-Rights syn på klassisk nynazism är mestadels föraktfull: i deras eget språk är de ”lajvare”. Alt-Rights okonventionella metoder, ideologiska spretighet och decentraliserade Do-it-yourself-stil skär sig också markant med de paramilitära ideal som härskar i NMR. Att de två rörelserna kortsiktigt skulle kunna samarbeta med på vissa frågor är inte omöjligt, men en varaktig och stabil allians är högst osannolik, om inte annat för ledarnas egon på respektive sida nästan garanterat kommer att lägga krokben för ett sådant. Med lite tur har Nordisk Alternativhögers uppkomst en söndrande effekt på den rasideologiska miljön i landet.

Den globalisering som Alt-Right avskyr kan ironiskt nog komma att bli dess bästa chans att metapolitiskt påverka det Svenska politiska samtalet. Exponering för den mer vitala engelskspråkiga delen av rörelsen har sannolikt större chans att radikalisera en svensk publik, som i en uppkopplad värld inte är längre bort från denna än den Svenskspråkiga delen av Alt-Rights brokiga lapptäcke.

John Frölander