DISKUSSION

Förintelseöverlevande som hologram

I rätt händer och med stöd av lärare kan hologram fungera i undervisningen om Förintelsen.
Det anser en enig panel som Judisk Krönika talat med.
– En dag kommer inte längre jag kunna åka till ut till skolor och på möten, då är det bra med alternativ, konstaterar Tobias Rawet, överlevare och flitig föreläsare sedan många år.

By Jewish Chronicle oktober, 27th 2016 AT 01:00 e m

Hur ser ni på möjligheten att låta överlevande ”leva vidare” som hologram i framtiden?

Tobias Rawet (TR):

– Mitt och säkert andra överlevandes mål är att nå så många människor som möjligt – kan man göra det med ny teknik är jag positiv, bara budskapet kommer fram. Sedan kan förstås inte teknik ersätta att en fysisk person, skolorna vill ha besök inte en dvd med en inspelning, sådant hamnar mest i skåpen.

Ingrid Lomfors, chef Forum för Levande Historia (IL):

-Inget kan ersätta mötet med en verklig människa, men det är klart att vi måste tänka framåt när Tobias och andra överlevande vittnen inte är i livet längre.

Samtidigt ser jag det som problematiskt att nu göra dessa inspelningar när det är så få kvar att intervjua, det är människor i hög ålder och det tar lång att göra en sådan här produktion.

Rachel Baran, lärare och tredje generation (RB):

-Jag tycker att det är en spännande arena som öppnar sig eftersom det finns element av ett faktiskt möte med en överlevande. Jag tror att vår hjärna ändå kan ”luras” och till viss del uppleva det som ett möte med en verklig person, en känsla som en text eller en film inte kan ge på samma sätt.

Sedan är det oerhört viktigt i vilken kontext man gör en visning. Det måste finnas människor, lärare eller andra med insikt i ämnet, som är närvarande. Ställer en elev en fråga till hologrammet måste lärare även ha kunskap att bredda perspektiv.

Så det räcker inte att installera tekniken trycka på en knapp och sedan gå därifrån?

 TR:

-Nej, vi tror att människor vet mer om andra världskriget än vad de egentligen gör. När jag föreläser i en skola ställer jag som villkor att det ska finnas trettio minuter till frågor, och då kan det komma vilka uttalanden som helst. Det har varit elever som sagt: ”Jag är palestinier och jag vill att du går”. Då har jag svarat att ”tycker din lärare att jag ska gå så går jag”. Man kan även få frågor helt utanför kontexten, som vilken bil man kör.

-Barn ställer helt andra frågor än vuxna, de är modigare och ställer rakare frågor om hur man kände sig i olika situationer.

IL:

-Tobias kan anpassa sig till olika forum vare sig det är elever, fackföreningsfolk eller tandläkare han möter, ett hologram blir ju mer standardiserat vilket förstås är en brist.

Måste man inte använda alla grepp för att locka nya generationer till att lyssna. Det kanske inte räcker med ”dammiga” arkiv?

IL:

-Det är lätt att bli bländad av den nya tekniken och låta den ta överhand, jag har jobbat med elever som grävt i gamla ”dammiga” arkiv och som insett att de inte är tråkiga utan rena guldgruvor. Det är innehållet som är det viktiga.

RB:

-Man kan inte dumförklara ungdomar och de ligger ändå före tekniskt och låter sig inte så lätt imponeras. Den dagen den här tekniken kommer in i klassrummen har ungdomarna redan stött på det i många olika sammanhang.

Ser ni några etiska problem med att hologrammet så småningom är en död människa som man möter och som svarar på frågor?

IL:

– Vi kommer att vänja oss vid det. Det har redan varit konserter där Michael Jackson uppträder som hologram på en scen. För mig som träffat och arbetat med överlevande i trettio känns det märkligt att jag om tio år bara kommer att kunna tala med dem som hologram.

RB:

-Ett stort ansvar ligger på de som förvaltar materialet, kommer man att lägga till, ändra, vem äger berättelsen? Man kan också oroas över att tekniken kan ”spåra ut”. Tänk om vi på besök i Auschwitz ser svältande ”hologrammänniskor” ligga på britsarna i barackerna. Upplevelsepedagogik är modernt och effektivt, men den måste användas med ett stort mått av ödmjukhet.

Är det en teknik för er på Forum för Levande Historia?

IL:

-Frågan lyftes för tre år sedan under ett besök från ett museum som presenterade tekniken. Det är onekligen spännande men också väldigt dyrt, jag har hört summor som en halv miljon dollar. Men vi måste hela tiden leta efter nya sätt att bevara och framställa vittnesmål, det är ett mål för denna myndighet.

Tror ni hologram med överlevande är effektivare medel mot förintelseförnekare än annat material, som intervjuer eller böcker?

IL:

-Jag tror inte att det finns ett samband mellan volym av dokumentation och förekomsten av förnekare, Förintelsen är det mest väldokumenterade folkmordet vi har och ändå finns det förnekare. Ett hologram gör varken från eller till. Man ska också tänka på att en historia som berättas gör det med tidens kontext. När jag började intervjua överlevande för trettio år sedan var det kanske första gången de berättade om sina upplevelser, sedan kunde man se hur berättelserna förändrades över tiden.

TR:

– Jag berättade själv inget fram till jag var 56 år gammal. Vändpunkten kom efter att ha hört förintelseförnekaren Robert Faurisson. De första gångerna jag berättade var det svårt att minnas, jag hade liksom inget manus att gå efter. Efter hand har mitt berättande öppnat upp minnen. Jag arbetade i skogen i lägret Ravensbrück, vi fick den lilla limpbiten och tunna soppan som andra, men när jag en dag berättar om detta så kommer jag på att jag även fick en korvskiva, och senare inser jag att det var två korvskivor eftersom jag även fick min mammas. Var det det som gjorde att jag överlevde? Plötsligt får min berättelse en annan dimension.

 

David Grossman