ESSÄ

Serieskaparna som vände på berättelsen

Hur förtryck och förföljelse mejslade fram dagens superhjältar.
Av Nathan Hamelberg
Illustration: Joanna Rubin Dranger

By Jewish Chronicle juni, 28th 2021 AT 12:05 e m

2022 skulle serieskaparen Stan Lee ha fyllt hundra år. Vid hans bortgång uppmärksammades hans insats för tecknade serier, men i minnestexterna om honom fanns det en aspekt som få uppehöll sig vid: hur den judiska erfarenheten bidragit till superhjälteseriegenren i allmänhet och hans Marvel Comics i synnerhet. I det fiktiva universum som befolkas av Marvels superhjältar är avvikaren, outsidern och mutanten protagonist, och inte sällan har Marvels nyare serier och deras temata tolkats som metaforer för rasism eller homofobi. Absolut inte något fel med det – tvärtom – men om man backar bandet lite framträder även judisk erfarenhet under den första halvan av förra seklet i Europa och USA som formativ för superhjältegenren.

I den judiska diasporan i både Europa och USA rasade en debatt om assimilation och separatism, om svaret på en bigott omvärlds bemötande var att försöka bli del av majoritetssamhällen eller om en egen separat stig var vägen framåt. I samhällen där allt fler friheter successivt hade vunnits under hela 1800-talet blev till exempel Dreyfusaffären en påminnelse om att inte bara pogromerna i öst var ett hot mot judar, utan att även det förment demokratiska Västeuropa var en intolerant plats. När första världskriget bröt ut exploderade natio- nalismen och det blev än mer oklart huruvida judar var välkomna i de samhällen de levde i.

1916 var läget vid fronten inte alls så bra som den tyska generalstaben lovat, kejsaren hävdat eller medierna rapporterat. Drivna av syndabockstänkande pressade en högerextrem och antisemitisk opinion inom officerskåren den tyska generalstaben att undersöka om judar var överrepresenterade bland befäl och underrepresenterade i fält, med syfte att driva fram ett förbud mot judar att utbilda sig till befäl. I allt väsentligt var det här ”die Dolchstoßlegende” (dolkstötslegenden) in spe; efter kriget höll den nationalistiska högern det för en sanning att Tyskland förlorade kriget för att judar och politiker svek, inte för att militären förlorade i fält. Den konspiracistiska synen etablerades alltså redan innan kriget var slut. I sin tegelsten The Coming of the Third Reich berättar historikern Richard J. Evans om hur den förment opolitiska men nationalistiska krigsveteranorganisationen Stålhjälmarna plötsligt vid mitten av 1920-talet bannade judar från medlemskap. Några år tidigare, i oktober 1916, hade generalstaben drivit igenom en ”judisk folkräkning” i armén, med syfte att bekräfta den antisemitiska konspirationsteorin om att judar var överrepresenterade bland privilegierade befäl, men underrepresenterade bland de meniga som stred i fält. När väl räkningen var klar stod det klart att sanningen var den motsatta; judar var överrepresenterade bland de som stred i fält – även bland de som utmärkt sig för tapperhet – och underrepresenterade bland de med makt i militären. När det väl konstaterats tystnade larmet för en tid – för att återuppstå direkt efter kriget.

Judar var överlag inte mindre patriotiska än andra. Bland många fanns en vilja att kämpa på för att genom tapperhet visa att man var meriterad sitt medborgarskap – inte olikt många andra minoriteter i krig. Men assimilationssträvan gjorde att mycket av det skedde i det tysta. När Stålhjälmarna förbjöd judar att vara medlemmar sattes de som valt att vara privata med sin tro i ett skruvstäd – vara tyst om sin identitet för att fortsätta kunna vara medlem, och ges det skydd som medlemskap medgav, och samtidigt vara med i en öppet antisemitisk organisation – eller lämna organisationen, bli hemlös som veteran, deklareras som Tysklands fiende av högern och bli måltavla för fysiska attacker. Något av assimilationens dilemma draget till sin spets i ett etnonationalistiskt samhälle: om man inte syns kan vad som helst fabuleras om en. Och en berättelse om förrädare i samhällets mitt kunde få fäste.

På andra sidan Atlanten tog Stan Lee, Jerry Siegel och Joe Shuster fasta på detta och vände på berättelsen om förrädare mitt ibland oss: mitt i vårt samhälle finns det hjältar i det tysta. Utan att skriva in en judisk identitet i förgrunden på sina hjältar så tog superberättelserna näring från en motsats till just det som nationalismen, antisemitismen och den chauvinistiska militarismen ville hävda. Ett fördomsfullt samhälle kräver extraordinära insatser från de som är på gränsen att inkluderas i det. Och samtidigt: samhällets fördomar gör att hjältedåden kräver anonymitet.
I Stålmannens fall är det judiska i och för sig knappt dolt. Hans namn på Krypton är Kal-El – Guds röst på hebreis- ka, även om det var lite si och så med konsensus om hur hebreiskan skulle uttalas 1938. Judiskhet ”hiding in plain sight” så att säga. Både DC Comics (Superman, Batman, Wonder Woman och Justice League m fl.) och Marvel (Spiderman, Wolverine, Daredevil, Black Widow, Avengers och X-Men m fl.) skapades i huvudsak av judiska serietecknare och publicister. DC Comics bildades då judiska flyktingar från Nazityskland precis börjat anlända i USA – 1934. Marvel å sin sida kom ur Timely Comics, ett förlag som bildades 1939 då andra världskriget stod för dörren.

DET ÄR EGENTLIGEN först efter kriget som vi till fullo kommit att se det som ett krig där antisemitism och rasism var ett av de ideologiska huvudmotiven. Härskartekniken dubbelbestraffning finns i alla former av rasism; i Sverige beskrevs romer som lösdrivare samtidigt som de förbjöds att vara något annat genom att diskrimineras från skolan och förbjudas från att vistas i samma kommun mer än tre veckor. Svarta har på en och samma gång beskrivits som lata och utmärkta som slavar, muslimer som militärt yttre hot och lägre stående och inkompetenta. Men rasism muterar också, ändrar ständigt form. På 1900-talet haglade två självmotsägande antisemitiska troper i Europa: å ena sidan var judar vidriga, kulturellt annorlunda, vilket ansågs bevisas av hur de såg ut och att de höll på andra traditioner. Omvänt sågs försök att assimileras eller naturaliseras som medborgare som bevis på försök till infiltration och konspiration för att ta makt. Damned if you do, damned if you don’t. Den här rasistiska tankefiguren var inte bara något hjärnspöke i marginalen och långt ifrån något exklusivt för exempelvis nazismen. Men den var ett uttryck för att det tidigare religiöst motiverade judehatet muterade till en kulturellt och rasbiologiskt motiverad antisemitism just när moderna nationalstater med medborgarskap ersatte monarkier av guds nåde med undersåtar. Att passa in, att inte sticka ut, att vara en i mängden blev, för många, en överlevnadsstrategi. Att förskjuta den tradition, religion och kultur som avvek till hemmets sfär var att inte kunna pekas ut, och samtidigt: att det fanns judar i samhället som var assimilerade eller ”osynliga” var det som antisemiter tog för intäkt för att judar i själva verket medvetet infiltrerade och perverterade samhället – konspirationer enligt den inverterad appell till ignoranslogiken att frånvaro av något är bevis på något som är gömt.

Den återkommande tropen om omklädnad i superhjälteserier föddes med DC och Marvel och kom ur den judiska erfarenhe- ten; att klä ner eller upp sig för att smälta in i det omgivande samhället. Om superhjältarna i DC:s stall växlar mellan det ordinära, beskedliga eller ur samhällets ögon rekorderliga å ena sidan och det övernaturliga, på gränsen till gudomliga å den andra så förde Stan Lee med Marvel in något Kafkaartat i seriehjältarnas värld. Inte menat som i Processen, men som i det nära neurotiskt, plågat och bekymrat. Spindelmannen må vara heroisk, men sekunden han klär av sig sin dräkt är han en oroad ung man med kärleksbekymmer och sociala problem. Daredevil må ha övernaturlig hörsel men han är plågad av olycka i barndomen och har något av en personlighetsstör- ning. Enklare sagt, medan DC stannade vid att idealisera de annorlunda valde Marvel att tala om ensamhet, bördor, alienation, marginalisering; Marvelsuperhjältarna är utsatta, plågade, förföljda av problem eller efterlysta i samhället och när de svidar om och använder sina särskilda förmågor är det i full vetskap om att blir de avslöjade, kan förföljelsen av dem öka.

DET ÄR LÄTT att glömma att de här berättelserna föddes i en tid då antisemitismen var utbredd i USA. I början av det förra seklet sågs judiska migranter från Väst- och Östeuropa som uppkomlingar och konkurrenter till den framförallt anglosaxiskt- och tysktättade medel- och överklassen i affärer; den överväldigande delen av judiska migranter var arbetarklass som fick slå sig ner i fattiga områden. Vid tiden för andra världskrigets utbrott var inte bara den amerikan- ska isolationismen stark, det fanns en stark opinion mot att hålla sig utanför vad som sågs som ”Europas krig” och att stänga ute judiska flyktingar.
När Hitlers NSDAP och SS sensommaren 1941 började diskutera den så kallade ”Slutliga lösningen” (på ”judefrå- gan) var stödet för ett inträde i kriget mot Nazityskland åtta procent. Att, som Lee gjorde med Captain America, tala om krig mot nazismen som det självklart rätta var radikalt.

I sin oefterhärmliga bok Hip – The History beskriver förfat- taren John Leland hur själva fenomenet hiphet är sprunget ur två delvis motstridiga källor, å ena sidan USA:s avsak- nad av aristokrati och å andra sidan rasism. Å ena sidan gjorde avsaknaden av aristokrati att kulturen verkligen utvecklades till populärkultur, och att den som kunde särskilja sig på gatans meritokrati som de smältdeglar som var USA:s storstäder var den som kunde navigera bland och förädla alla olika kulturella intryck. Å andra sidan gjorde rasismen att en massa kulturella uttryck hade lägre status. Detta drabbade i första hand USA:s svarta befolkning, men även den judiska minoriteten. Idag är judar en välintegrerad minoritet i nästan hela USA, men i den puritanska kultur som dominerade i stora delar av USA för ett sekel sedan var det inte så. De seriestrippar som gick i The Sunday Funny pages sågs som en annan slags ”lägre” kultur, och judars marginalisering i ekonomin fick resultat i USA inte helt olika de i Europa förr. Precis som judar var pionjärer i film i USA på grund av en lång tradition av berättarkonst, vaudeville-komedi med mera så var flera banbrytande serietecknare och serieförfattare judiska. Ett stort steg på vägen in i samhällets mittfåra för de tecknade serierna var att de bätt- re än några andra berättelser skildrade äventyr som pekade på det självklara i att man måste kämpa sig ut ur den situation man befann sig i. Med tanke på att det var svåra tider i USA var detta av stor vikt.

Det kan vara svårt att se det revolutionerande i fenomen som man själv är uppvuxen med av det enkla skälet att man aldrig levt i en värld där de inte fanns. Men innan serieskapare som Stan Lee (Spiderman, Marvel), Jerry Siegel och Joe Shuster (Stålmannen, DC) eller Bob Kane (Batman, DC) fanns det inga serie-superhjältar. Stan Lee sa att han som ung drömde om att skriva ”The great American novel”. Så blev det inte, men han blev meduppfinnare till en helt ny genre av serier. En genre där han och de andra tidiga berättarna tog sin tids vanligaste antisemitiska troper, vände uppochner på dem och skapade något som överlevt till idag – för vi behöver hjälte- sagor som hjälper oss att överleva i motvind.

NATHAN HAMELBERG