INTERVJU

UNORTHODOX – om att lämna en chassidisk gemenskap

I dagarna hade Deborah Feldmans självbiografi Unorthodox, om att lämna en chassidisk gemenskap i Brooklyn, premiär på Netflix.
Ida Skovmand träffade henne i hemmet i Berlin.

By Jewish Chronicle mars, 29th 2020 AT 01:01 e m

Författaren Deborah Feldman har vant sig vid att återfödas. Hittills har hennes liv delats upp i tre separata kapitel: den strikt religiösa uppväxten i Brooklyn, collegeåren i ett sekulärt New York och dagens författarliv i Berlin. Vi befinner oss i det senare, i hennes våning i Schönefeld i Berlin. Ett fotografi över soffan, föreställande en kvinna invirad i en judisk bönesjal, tallit, på en träbänk i en kyrka, påminner om att vi är en på en plats där tankar om religion, modernitet och feminism ryms i samma samtal. Kvinnan på bilden är Feldman själv, tagen av fotografen Benyamin Reich, en god vän till henne som också lämnat en ortodox miljö bakom sig.

Feldman, idag 33 år, växte upp i Brooklyn, i en chassidisk Satmar-gemenskap grundad av överlevandefrån Förintelsen. Hon uppfostrades av sina farföräldrar, med jiddisch som modersmål, i en tillvaro präglad av både värme, särskilt från farmodern, men också av strikta regler och tydligt utmärkta gränslinjer, inom vilka hon aldrig lyckades att acceptera sin plats.

I Feldmans bästsäljande memoar från 2010, Unorthodox: The scandalous rejection of my Hasidic roots, beskrivs tiden fram till uppbrottet av en ung berättarröst.

Vägen ut gick bland annat via litteraturen. För enkvinna inom Satmar-samfundet innebar förbjuden litteratur både sekulära och engelskspråkiga berättelser, men även Talmud och verk av så kallade “fria judar” som Sholem Aleichem.

Feldman, tidigt en rebell, gömde böckerna under madrassen och vande sig vid att leva i två världar: en offentlig och en privat, hemlig.

Den inre splittringen intensifierades och så småningom klippte hon banden med sitt sammanhang. Livskapitel nummer två utspelade sig på andra sidan uppbrottet, i New York, dit hon anlände utan sekulär utbildning eller sociala koder, med en son från sitt arrangerade äktenskap och, framförallt, med en längtan efter att skapa egna regler. På Sarah Lawrence College började hon skriva ner sin historia. Resultatet, memoaren Unorthodox,översätts löpande till nya språk, och i mars dyker berättelsen upp som miniserie på Netflix.

Både boken och den kommande serien berör upplevelsen av att inte passa in, ett tillstånd som Feldman sedan länge vant sig vid och som inte upphörde bara för att hon till slut lämnade den religiösa kontext som inte passade henne. Det moderna samhället medförde en annan typ av utanförskap.

– Sarah Lawrences slogan är att det är en skola för folk som är annorlunda men skämtet på campus var att det är för folk som är annorlunda på samma sätt. Och jag var inte annorlunda på deras sätt, utan bara annorlunda.

Utanförskapet har både blivit en komfortzon men också något hon med skrivandet försöker överskrida.

– Ett av mina mål i livet är att kommunicera på ett sätt som kan göra mig förstådd, som får mig att verka mindre konstig. Jag tror att nyckeln till lycka ligger i kommunikation med andra människor.

Berättelsen blev en bok som blev en karriär. Den tillät henne att starta om en andra gång, i Berlin. På sikt kom den även att bli en ledstjärna för andra som likt henne önskade att bryta med religiösa samfund.

– Förr var det väldigt ovanligt, vi kände kanske till namnet på tre fyra personer som lämnat. Tack vare internet har det idag blivit allt vanligare att ge sig av.

Dina beskrivningar av Satmar-miljönhar också kritiserats och ifrågasatts, inte minst från chassidiskt håll.Har det alltid varit lätt för dig att hantera exponeringen och kritiken?

– Jag var förberedd och har nog kunnat vara så okej som jag kunde med tanke på omständigheterna, säger hon men lägger till att det inte är en slump att det numera finns ett hav mellan henne och Brooklyn.

Skildringar av slutna religiösa rum kan vara problematiska eftersom det ofta finns en obalans i perspektivet: blicken kommer utifrån eller från människor som valt att lämna. De som är kvar talar ogärna med media. Det var viktigt för Feldman att filmatiseringen gjordes av människor som hade förståelse för miljön och att skildringen inte blev voyeuristisk eller exploaterande.

Det till stor del kvinnliga teamet bakom Unorthodox-serien inkluderar Anna Winger (tidigare skapare av serien Deutschland 83) och Alexa Karolinski, två personer som Deborah Feldman redan kände och litade på.

– Anna var inledningvis skeptisk till om projektet var tillräckligt kommersiellt för att kunna säljas, men plötsligt var tiden mogen. Mycket hände i kulturen under kort tid, och en viktig grej var “Shtisels” popularitet, menarFeldman.

“Shtisel”, den beroendeframkallade israeliska TV-serien om vardagslivet för en ortodox familj i Jerusalem, började sändas 2013, men har under de senaste åren fått enorm internationell uppmärksamhet vilket lett till att en tredje sladdis-säsong just nu håller på att skrivas. I serien skildras det ultra-ortodoxa livet med ömhet och utan att ställas mot sekulära ideal.

– Det är otroligt att en såpassnischad serie kunde nå en mainstream-publik. Saker håller på att förändras, bland annat hur vi pratar om judar i populärkulturen.

Att det var den israeliska skådespelaren Shira Haas – Ruchami i “Shtisel” – som fick huvudrollen Estyi Unorthodox, var en lycklig nyhet för Feldman.

– Hon tenderar att spela roller med många undertryckta känslor.

Feldmans favoritscen i serieversionen av Unorthodox är ett ögonblick som inte finns med i boken, när Esty inför sin man låter den kvävda frustrationen och ilskan komma ut.

– För mig är det här hon hittar sin röst: det här är mina känslor. Du kanske inte accepterar dem, men de är äkta. Själv hade jag inte något sådant ögonblick utan det tog mig lång tid att reda ut hur jag kände och sedan säga det högt.

Flytten till Berlin från New York 2014 innebar ytterligare utmaningar för Feldman, inte minst eftersom hon var tvungen att lära sig ett nytt språk. Hennes jiddisch ersattes gradvis med tyskan.

Har du en känsla av att du lämnar en del av dig själv bakom dig varje gång du börjar om?

– Inledningsvis tror jag faktiskt inte att jag hade något jag.Jag hade kanske några frön, men inte någon miljö för dem att gro. Det var väldigt svårt för mig att utveckla en egen identitet i den ortodoxa miljön eftersom den till viss del ersattes med en kollektiv sådan.

I serien, som medvetet avviker från Feldmans egen kronologi, åker huvudpersonen Esty direkt till Berlin utan mellanlandning på ett amerikanskt college. När hon anländer befinner hon sig i ett mellanrum, långt från sitt sammanhang, men inte ännu en del av sitt nya. Av en slump träffar hon några unga musiker som hon börjar umgås med.

– I serien får hon snabbt vänner, vilket är en fantasi. För att göra TV behövs interaktioner, men i verkligheten kan det ta lång tid att knyta kontakter. Det kan ta år. Men jag tycker att serien med hjälp av dessa möten lyckas visa hur svårt det är för den som har lämnat att bli en del av en grupp.

När det kommer till att försöka existera i en gråzon, att bibehålla en religiös identitet i ett modernt samhälle, är Deborah Feldmans inte helt optimistisk, eftersom hon anser att religionen tenderar att krocka med moderna värden.

– Det blir som en dragkamp, där går ut på att hela tiden bibehålla spänningen. Vid någon punkt kommer en sida vara starkare och i en dragkamp är det ofta vinnarna som landar på rumpan.

I tysk media deltar hon löpande i diskussioner om judiskt identitet.

– Att vara religiös idag kräver också att man är väldigt bekväm med motsägelser. Min personliga erfarenhet från barndomen, av att internalisera motsägelser och att hela tiden behöva rättfärdiga dem, är att detta kan leda till mycket inre dissonans och stress.

Är detta fortfarande en inre kamp för dig?

– Nej, det är det inte eftersom jag till stor del släppt taget om religionen. Inte olikt mitt chassidiska sammanhang som släppte taget om moderniteten.

Även om religionen inte har en stor närvaro i hennes vardagsliv har det judiska en intellektuell betydelse.

– Det är inte en slump att jag är i Berlin, på många sätt ett undantag och en historiskt fascinerande stad för judar, där de kunnat komma för att omdefiniera sina identiteter. Här är du inte tvungen att bestämma dig, det är enplats som inte kräver lojalitet från dig och där identitet kan vara något flytande.

Ett samtida exempel på hur detta kan te sig i praktiken är Berlins bubblande scen av “avant-garde-judendom”, som inkluderarhavdala-sessioner med live-musikoch där religionen kommit att användas likt yoga eller andra nyandliga aktiviteter.

Deltar du själv i denna scen?

– Ibland, när jag är på humör. Det betyder inte att jag då är mer judisk då än annars. Det finns där, det är en del av staden, det är en del av mig.

Just nu arbetar hon på en andra bok på tyska, en roman, men hennes första berättelse förblir nära.

 Med Netflix-serien blir din bok, och i samma veva din historia, än en gång aktuell. Känner du dig någonsin frustrerad över att vara tätt förknippad med ett förflutet som du valt att lämna?

– Det innebär att komma tillbaka till något som jag inte har tänkt på ett tag, men det är varken bra eller dåligt. Jag är väldigt tacksam över boken och över rollen den spelat i mitt liv och andras. Hur kan det ens vara möjligt? Du är ingen, du vet ingenting, du skriver någonting och tio år sedan har det blivit ett kulturellt fenomen. Det känns fortfarande overkligt.

Kanske är det inte heller en motsägelse att lösgöra sig från sin bakgrund och sedan bära den med sig.

– En sak som händer när du skriver är att berättaren separeras från dig själv. TV-serien försöker också presentera en mycket mer universell historia om att lämna ett sammanhang. På ett sätt försöker den att vara större, separat från mina personliga upplevelser. Det blir därför ett sätt för mig att ge bort dem, ett sätt att släppa tagetoch befrias från dem. Det handlar inte längre bara om mig.

Ida Skovmand