FRÅGA RABBINEN

Yttrandefriheten är en demokratisk frihet. Att yttra sig med omsorg är ett judiskt påbud

Yttrandefrihet är en av det demokratiska samhällets hörnpelare och frågan om yttrandefriheten och dess gränser är mycket aktuell. Kanske kommer det då som en överraskning att frågan överhuvudtaget inte diskuteras i den skrivna eller muntliga Toran.
RABBIN UTE STEYER om vad judendomen säger om yttrandefriheten – och dess gräns:

By Jewish Chronicle december, 27th 2017 AT 12:11 e m

Yttrandefriheten som en demokratisk prinicip är relativt ny och skapades i samband med att den moderna demokratin etablerades och sekulariserades. Det judiska lagsystemet däremot är en tolkning av det som anses vara Guds ord, Toran. Båda rättsystemen ­– det judiska och det sekulära demokratiska – har olika ursprung och olika målsättningar: det sekulära demokratiska rättssystemet försvarar rättigheter medan det halachiska tilldelar förpliktelser. De rabbinska källorna, talmud, midrash och halacha är snabbare i att begränsa det fria ordet – om det anses vara skadligt för individen eller samhället – än vad våra moderna demokratiska samhällen är.

De rabbinska källorna betraktar de talade och skrivna orden som mycket kraftfulla: Gud skapade världen genom ord, det som brukar kallas ”tio yttranden”[1]. För rabbinerna är det just förmågan att uttrycka sig med ord som skiljer människan från djuren och som gör människan lik Gud. Ord kan vara skapande och kreativa men också destruktiva och liknas till och med vid blodutgjutelse[2], eller som i Ordspråksboken 18:21: ”Tungan har makt över liv och död, de som kan tygla den får njuta dess frukt” eller som i Vajikra Rabba, en rabbinsk samling av midrashim till Tredje Moseboken,: ”När språket är gott finns ingenting bättre, om det är dåligt – ingenting värre.”

Det betyder inte att judisk lag förringar det fria ordet. Tvärtom – judisk lag karakteriseras av den fria debatten som en balansgång mellan majoritets- och minoritetsåsikter. Varje traktat i talmud är ett fönster till en tid när rabbinerna diskuterade en stor bredd av ämnen inom judisk lag, etik och filosofi. Den talmudiska akademin försvarar debatten som en ”idéernas marknadsplats”. Att studera talmud ska helst ske genom debatt, står det i Pirkei Avot (6:6), och den som bara studerar på egen hand liknas vid en person som slöar istället för att slipa en kniv mot en sten. Både det sekulära demokratiska och det halachiska rättsystemet drar kraft från det fria utbytet av idéer och åsikter, men skiljer sig i hur de tillåter att dessa åsikter får yttras.

Judisk lag är mer öppen för att begränsa yttrandefriheten om den anses vara skadlig och respektlös medan det demokratiska samhällets mål är att skydda minoritetsåsiktens rätt att höras även om det är kränkande och sårande för andra. Halachans mål, däremot, är att fullfölja Guds vilja och hjälpa varje enskild människa att bli den bästa han eller hon kan vara. Därför är det inget problem för talmud att ibland skydda kärnidéer och kärnvärderingar genom att begränsa det fria ordet. Ett känt exempel är berättelsen om ”Akhnais ugn”[3], i vilken Rabbi Eliezer vägrar acceptera att majoriteten av de andra rabbinerna var emot hans tolkning av lagen och där han till och med åkallade himlen för att med övernaturliga händelser visa att han har rätt. De andra rabbinerna opponerade sig mot gudomlig inblandning i debatten och tillbakavisade Gud med orden: ”Det är inte i himlen” och tolkar det i Rabbi Jeremias namn ”Toran gavs redan vid berget Sinai och därför lyssnar vi inte på röster från himlen eftersom det står skrivet i Toran: ”du skall följa majoriteten”. Poängen är att Rabbi Eliezer hade rätt att ta till ”alla möjliga argument”, han fick debattera så mycket han ville, men i slutändan var han tvungen att acceptera majoritetsåsikten som halacha.

Talmuds syn på det fria ordet och ”idéernas marknadsplats” är att så länge debatten pågår i det offentliga rummet får alla ge sin åsikt, dock med respekt för de andras värdighet. När majoriteten har kommit till en slutsats måste den enskilde rabbinen böja sig för majoritetens tolkning och får inte längre undervisa sin egen tolkning som halacha. Han är fri att säga att han tycker majoriteten har fel men han måste acceptera deras tolkning som halacha. Vägrar han att göra det anses han vara ”upprorisk” och kan dömas för det.[4]

Det finns former av tal som är strikt förbjudna under judisk lag, som att svära mot sina föräldrar, att svära mot Gud, att avlägga falskt vittnesmål eller sprida rykten om en annan person. En person som bröt mot dessa lagar kunde bli straffad genom rabbinska domstolar och riskerade att dömas till skadestånd eller till och med för mord om orden som yttrats lett till att en oskyldig person dömts och kanske till och med avrättats.

Även inom det demokratiska rättssystemet sätts gränser för yttrandefriheten när människor kommer till skada. Men judendomen tar det lite längre: judisk lag har en brottskategori som kan kallas ”brott utan offer”. Inom den faller till exempel det vi idag kallar för ”alternativa fakta”. Där ingen skada eller men uppstår eftersom ”offret” inte ens vet om det – som att svära mot en döv person. Ett annat känt exempel är Chofets Chaims varningar mot ”lashon hara” – elakt tal.

Sammanfattningsvis: judendomen värdesätter det fria ordet men definitionen av vad yttrandefrihet innebär skiljer sig från definitionen av yttrandefrihet i det sekulära demokratiska samhällets.

Ute Steyer

[1] M. Avot 5:1

[2] b. Bava Metsia 58b

[3] b. Baba Metsia 59a-b

[4] b. Horayot 2a