1968: Från Polen på enkelbiljett

I vår är det 50 år sedan minst 13 000 judar lämnade Polen på grund av antisemitiska påtryckningar. Runt 3 000 av dem kom till Sverige. Jaff Schatz beskriver emigrationen 1968–1970 som ”slutet på judarnas tusenåriga historia i Polen”. I dag bor han i Lund. 
För 19-åriga Helena Kazarina innebar flytten till Sverige ungdomens definitiva slut: – Det var en mycket vacker höst i Tylösand. Och vi var unga. Men jag tittade mig omkring och tänkte: ’De lyckligaste åren är förbi’. 

Jag träffar Helena Kazarina i hennes hem i Västra hamnen i Malmö. Hon är intelligent, färgstark, varm, och på sin vakt. Trots att hon tidigare träffat mig på det polsk-judiska sommarlägret i Mullsjö och Viebäck, undrar hon varför jag vill intervjua just henne.

Jag förklarar att jag vill höra om hur hon tvingades avsluta sina studier på en av världens ledande teater- och filmskolor, för att i stället flytta till Skåne och bli något mer ”typiskt judiskt”: en läkare.

Helena Kazarina växte upp i den polska staden Bytom. Helenas mamma – som kom från ett traditionellt judiskt hem – förlorade de flesta av sina släktingar under kriget. Runt 70 personer i familjen mördades. Efter kriget ville inte modern prata jiddisch med sina barn.

– Hon tyckte att det var en förbannelse att vara jude, säger Helena.

Den unga Helena försökte lära sig jiddisch på egen hand. Hon var aktiv i den judiska kulturklubben TSKZ och deltog i olika teater- och poesitävlingar. Redan vid 10-års ålder kände hon ett brinnande intresse för skådespeleriet. Filmkonsten lockade mest, men omgivningen var skeptisk.

– Alla sa ’filmskådespelerska, det är en omöjlighet. Det finns ingen framtid’. Mamma tyckte att skådespeleriet var en kittlande tanke, men ville nog ändå helst att jag skulle läsa medicin eller juridik.

Hon tillägger snabbt:

– Men helst medicin eftersom min syster redan läste juridik.

Szkoła Filmowa w Łodzi / Filmskolan i Łódź

Helena ignorerade omgivningens inspel och sökte sig till Polens ledande film- och teaterskola i Łódź. Allt skedde i smyg eftersom hon var rädd för att misslyckas.

– Jag betraktade inte mig själv som särskilt attraktiv. Jag var överviktig, rödhårig och fräknig. Men jag tänkte: ’okej, jag provar’.

440 elever sökte till skådespelarutbildningen i Łódź. Inträdesprovet varade i en vecka. 15 blev antagna. En av dem var 18-åriga Helena Kazarina.

Film- och teaterskolan i Łódź grundades strax efter andra världskriget. Eftersom huvudstaden Warszawa låg i ruiner fick den postindustriella grannstaden bli skolans säte. Grundarnas dröm var att etablera en frizon för unga aspirerande konstnärer – skyddad från den inskränkande omgivningen.

– I den kretsen fanns judar och homosexuella. Det fanns tolerans. Man pratade inte om ’who was who’. Jag kände mig aldrig utpekad som judinna.

Från starten 1948 och i efterföljande 20 år utbildar skolan filmgiganter som Andrzej Munk, Andrzej Wajda och Roman Polanski. Men år 1968 lyckas inte skolan längre skydda sina elever från den grymma verkligheten.

8 mars 1968

1967 bryter sexdagarskriget ut med överlägsen militär seger för Israel. Sovjetunionen stöder den förlorande arabiska sidan och händelserna riktar uppmärksamheten mot Polens judar.

Sociologen Jaff Schatz minns hur främmande polacker inledningsvis kom fram och gratulerade honom. Det fanns ett talesätt på den tiden, berättar Jaff Schatz:

– ’Våra judar har slagit deras araber’.

Jag träffar Jaff Schatz i Lund. Hans hem påminner om min barndom. Jag kommenterar skämtsamt att många 68-judar kombinerar bruna skinnsoffor och Chagall. På Jaffs väggar hänger dock olika motiv med Kafka. I hans bok ”The Generation: The Rise and Fall of the Jewish Communists of Poland” redogör han för 60-talets antisemitiska våg.

Hatkampanjen mot landets judar inleds efter en lång ideologisk partistrid inom det regerande kommunistiska PZPR. I partiet finns under 50-talet två falanger: en liberal (med flera judiska representanter) och en mer dogmatisk, stalinistisk grupp. I slutet av 60-talet tar den stalinistiska falangen överhand. Antipatin mot de liberala, judiska partirepresentanterna i samband med det ”förlorade” sexdagarskriget exploderar i en antisionistisk hatkampanj.

I tv och radio hör polackerna förstesekreterare Władysław Gomułka fördöma de som sympatiserade med den segrande sidan i kriget med motiveringen ”Vi vill inte ha femtekolonnare i vårt land”. Sionist blev ett nytt fientligt epitet för jude.

Ungefär vid tiden för sexdagarskriget hade Jaff Schatz tagit sin magisterexamen i sociologi i Kraków. Under sin sista studietid hade han erhållit ett stipendium från en kolgruva, mot löftet om att arbeta hos dem direkt efter avslutade studier. Men helt plötsligt fanns inte längre något intresse för hans arbete. Arbetsplats efter arbetsplats tackade nej till hans tjänster. Han beskriver situationen som fullkomligt absurd.

– Det fanns inga arbetslösa på den tiden. Det var full sysselsättning! Jag var nog landets enda arbetslösa sociolog.

I slutet av 60-talet bryter samtidigt en våg av studentprotester ut runt om i Europa i hopp om demokratireformer och förändring av det politiska status quo. Den frihetliga andan sprider sig även till Polen. I kölvattnet av protesterna bryter den antisemitiska kampanjen ut i full skala.

Startskottet för de polska studentprotesterna inleddes efter det regerande partiets nedläggning av den klassiska teaterföreställningen Dziady (Förfädernas afton) – ett betydande och centralt verk i den polska teaterhistorien. Pjäsen ansågs förmedla anti-sovjetiska budskap.
Nedläggningen väckte starka känslor. Hundratals studenter tog sig in på nationalteatern i Warszawa för att demonstrera mot censuren. Därmed var de polska studentupproren i gång.

Missnöjet sprider sig över hela Polen och till landets olika lärosäten. Den 8 mars samlas tusentals studenter på Warszawas universitet. Flera av dem grips och misshandlas av polisen. Judiska studenter anklagas för att ligga bakom proteströrelsen och oroligheterna.

Helena Kazarinas syster, som studerar på Universitetet i Kraków, blir arresterad och misshandlad trots att hon inte deltagit vid demonstrationerna. I media redovisas och smutskastas de judiska studenter som varit med i protesterna. Systerns namn offentliggörs i radio.

Helenas Kazarinas mamma arbetar vid denna tidpunkt som butikschef på ett charkuteri. I juni 1968 blir hon uppsagd utan anledning. Och hon är inte den enda. Runt om i landet avskedas judiska män och kvinnor från sina jobb.

– Man sa: ’sionister tillbaka till Sion. Vi betraktades som skadedjur.

Helena som studerat i Łódź ett år, nås av beskedet. Hon reser hem och finner sin mamma nedslagen och sängliggande. Hennes mamma säger:

– ’Min kära dotter, vi måste lämna Polen. De har sparkat mig från jobbet’.

Helena återvänder till skolan för att hämta sina kvarlämnade saker och möts av en märkbart sorgsen skolsekreterare som uppgivet säger: ”du är den åttonde som lämnar oss i år”.

Av skolans 60 studenter försvann fler än en tiondel på grund av antisemitismen. Därtill professorer och filmskolans eminente rektor Jerzy Toeplitz.

– För mamma var det ovissheten som fick oss att lämna Polen. Känslan var: om vi inte lämnar Polen nu så vet vi inte vad som väntar oss. Man visste inte om det väntade något värre, pogromer exempelvis.

Familjen ansökte om utresetillstånd och fick nio veckor på sig att lämna landet.

En antipolsk konspiration

När Jaff Schatz till slut erbjuds ett jobb har allt fler judar börjat lämna Polen. Atmosfären är laddad. Jaff och hans fru börjar uppleva ett växande socialt vakuum kring dem.
– Vi såg hur vissa av våra nära bekanta korsade gatan för att slippa att ha med oss att göra.

Jaffs chef på det nya jobbet är en anständig man. En dag tar han kontakt med Jaff och ger klarhet i situationen: ”Du måste vara mycket försiktig med vad du säger. Jag är tvungen att en gång i veckan avlägga en rapport om vad du gör”.

Sommaren 1968 stöter Jaff ihop med en gammal skolkamrat som jobbar inom polisen. Skolkamraten är uppenbart lättad vid åsynen av Jaff och säger sig ha letat efter honom under en lång tid. De slår sig ner på en restaurang och börjar samtala. Skolkamraten avslöjar att polisen i rådande stund utreder Jaff. I den stora industristaden Katowice är det nämligen bara Jaff Schatz som utgör kombinationen jude och sociolog – en blandning som är högst riskabel i rådande situation.

– Samhällsvetare betraktades som möjliga regimkritiker. Och judiska samhällsvetare ansågs både vara revisionister och sionister.

Jaffs barndomsvän berättar vidare att det finns misstankar om att Jaff och hans fru leder en sionistisk cell, som samordnar en antipolsk konspiration i hemstaden Katowice. Dessa bisarra misstankar ger Jaff förklaringen till varför allt fler vänner tagit avstånd från honom. En efter en har de kallats in på förhör. Barndomsvännen säger: ”åk, annars kommer du garanterat hamna i fängelse”.

Mer än 40 år senare – långt efter järnridåns fall – får Jaff Schatz reda på att det polska institutet för nationellt minne förvaltar gamla filer från polisen. Han visar mig en tjock hög med papper om honom.

Resan till Sverige

Visum till Israel utfärdades på den holländska ambassaden i Warszawa (som vid dåvarande händelser representerade Israel). Därefter var de polska judarna beviljade att söka visum till andra länder. Utöver Israel, flyttade de flesta till USA, Danmark och Sverige.

Helenas klasskamrat från Łódź gifte sig med en svensk man och lämnade Polen för Sverige. På så vis väcktes idén hos Helena. Sverige beviljade för det mesta visum till unga människor som ville studera, och därefter deras familj, berättar Helena.

– Jag ville inte till Amerika för jag visste att studierna kostade där. Och vi hade inga pengar.
Det var en hektisk tid. Dessutom var man tvungen att ansöka om vilka privata tillhörigheter man skulle ta med sig. Till och med hennes frimärken – en samling utan monetärt värde – skulle stämplas. Helena lämnade många av sina ägodelar för att den byråkratiska processen var för omständlig. Hon beskriver processen som ett medvetet utmattningsförsök från myndigheternas sida.

– Min mamma fick först inte utresetillstånd eftersom de efter åtta år ”upptäckte” att hon och pappa inte hade en skilsmässa. Helt plötsligt behövde hon ansöka om tillstånd från pappa att lämna Polen.

Helenas far befann sig i Ryssland. Han lämnade familjen när Helena var 11 år. Men för att snabbt lösa problemet angav modern att hon inte visste var han fanns. Tre månader senare kunde även hon lämna Polen.

Helena och hennes syster åkte till milisen i Katowice, med en förteckning över det medföljande bagaget som i princip endast bestod av böcker och lakan. Den polska gränspolisen gick långsamt igenom Helenas väska, bok efter bok, och ville gärna ha en muta i form av amerikanska dollar för att påskynda processen.

– ’Har du några gröna?’ frågade han mig.

19-åriga Helena förstod inte vad han menade, och gränspolisen gav upp sitt försök.

Från Katowice tog de tåget till Świnoujście, och därefter båten till Ystad och flyktingförläggningen i Tylösand.

Helena blir tyst. Hon tar ett djupt andetag. För första gången i intervjun darrar hon på rösten. Ögonen blir fuktiga.

– Det var en mycket vacker höst i Tylösand. Och vi var unga. Men jag tittade mig omkring och tänkte: ’De lyckligaste åren är förbi’.

I Sverige tog överlevnadsinstinkten över. Nu valde Helena en strategi som skulle skänka trygghet i det nya landet. Skådespeleriet blev sekundärt, men levde vidare i drömmarna med sporadiska uppträdanden i både Sverige och utomlands. Hon visar mig en bild från en teateruppsättning om Israel och Palestina av Ulf Danowsky (från år 1984 på Victoriateatern i Malmö) som hon minns med värme.

– Som läkare klarar man sig på världen över. Oavsett vilket språk man talar. Människan är densamma. Anatomin är densamma.

Från och med den dagen var språkstudierna en prioritet. Helena bosatte sig i Lund för att lära sig svenska, och började så småningom studera medicin.

Mötet med den judiska församlingen

Efter tre år i Sverige började Helena delta i judiska ungdomsklubbar i Malmö. Jag frågar henne hur den judiska församlingen i Sverige mottog de polska judarna.

Helena har tyvärr inte särskilt positiva minnen från mötet. Hon anser att de som flydde till Sverige undan Förintelsen hyste en stor misstänksamhet mot de judar som hade levt i det kommunistiska Polen.

– En del tyckte att vi nästan förrådde dem som dog under kriget eftersom vi stannade kvar i det antisemitiska Polen. Och de ”svensk-svenska” judarna (Reds. anm judar som migrerade till Sverige på slutet av 1700-talet) ville inte ha kontakt med oss. Vi var fattiga människor i deras ögon. Och alltför sekulariserade.

Helena konstaterar att de polska judarna länge kämpade för att få en plats i den judiska församlingen. Först långt senare – efter 20 år – väcktes ett intresse hos församlingen, anser hon. Men då var det för sent.

– 1976 hade vi vår egen organisation som sträckte sig över Danmark och Norge med seminarium två gånger per år och gemensamma aktiviteter och judiska helger.

Jaff Schatz har en mer cynisk förklaring till varför den polsk-judiska gruppen redan från början inte ville vara medlemmar i församlingen.

– Det som krasst vägde in var när folk insåg att det kostar så förfärligt mycket att vara med i något som man som – mer eller mindre sekulariserad – inte fullt ut solidariserar med. Det var så dyrt!

Jaff Schatz beskriver händelserna 1968 som ”slutet på judarnas tusenåriga historia i Polen”. Men poängterar att han på senare år lagt till ett post scriptum.

– Bevisligen finns det något slags judiskt liv kvar i Polen. Om man bor i Warszawa så kan man gå på aktiviteter med judiskt innehåll varje dag i veckan, mer än i Stockholm eller många andra städer, säger Jaff Schatz.

Anledningarna till detta blomstrande kulturutbud i ett land med en numera mycket numerärt liten judisk minoritet kan tyckas paradoxal.

– Den polska nationen är svårt splittrad när det gäller det judiska – ingen tvekan om saken. Det finns en betydande antisemitism, men det finns också en betydande filosemitism bland intelligentsian. Och dessa krafter verkar sida vid sida, säger Jaff Schatz.

Eva Kopito