PORTRÄTTET

Aron Flam – en dyster humorvampyr

”Ju mer man håller på med humor, ju tommare blir man inombords”, säger Aron Flam, stå-uppkomiker och politisk satiriker. ”Det krävs allt starkare skämt, allt fler skratt, tills man står där på scenen i en källarlokal som en humorvampyr och suger i sig av andras glädje. ”
Suzanne Gottfarb möter Aron Flam
Foto: Karl Gabor

By Jewish Chronicle oktober, 25th 2017 AT 11:19 f m

Vi befinner oss på Högkvarteret, en kvartersrestaurang ett stenkast från Arons lägenhet på Gärdet i Stockholm. En av gästerna får syn på honom och kommer fram: ”Grym podd du har,” säger han. Aron blir igenkänd. I tio år har han jobbat som samhällsgycklare, politisk satiriker och ståuppkomiker i olika sammanhang och har idag två humorpoddar. Den äldsta driver tillsammans med Soran Ismail och Petter Bristav. Den heter TSKNAS – en förkortning av den något desperata titeln: Till slut kommer någon att skratta.

Är det svårt att få folk att skratta?

– Ja, det är det, svarar Aron utan tillstymmelse till leende.

TSKNAS har funnits i sju år och var den andra humorpodden som startade i Sverige efter Filip och Fredriks podd. Ett par år senare drog Aron igång sin egen podd: Dekonstruktiv kritik, en fyndig ordlek av konstruktiv kritik och att dekonstruera – plocka isär. Just detta ägnar sig Aron frenetiskt åt – att plocka isär allt som går att dissekera i lagomlandet Sverige – obarmhärtigt, obönhörligt och okuvligt. På scen är han fräck, orädd, rolig, genomskådande, kunnig, knivskarp, provokativ och gravallvarlig. Hans specialitet är one-liners, och de drämmer han rakt upp i åhörarens ansikte. Han gillar chockverkan. Helst av allt gisslar han vänsterns skenhelighet, feminismen, miljörörelsen, genusvetenskap och antisemitism. Få saker undgår hans vassa tunga. Särskilt hårt går han åt opportunism, åsiktskonformism, feghet och public service.

–Tabun är till för att överskridas, säger han. Inget är för heligt för att inte kunna tåla ett skämt.

Ja, det skulle i så fall vara Förintelsen. Hittills har Aron inte vågat sig på att ta upp det ämnet. Men han vore inte den han är om inte även det tabut en dag måste spräckas.

– Jag har redan skrivit en hel del material om Förintelsen, men det är viktigt att det blir rätt. Jag har inte känt mig mogen att testa det på en judisk publik ännu. Men det kommer.

Tycker du att Judisk Krönika publicerar värdefulla texter och vill stödja verksamheten?

Aron använder sitt eget liv och särskilt sina personliga bekymmer och tillkortakommanden som material på scenen, och han har personliga erfarenheter av Förintelsen. Både far och morföräldrarna är överlevande från lägren.

– Jag har tänkt mycket på döden, jag går i analys tre gånger i veckan, och är för det mesta lätt depressiv. Men egentligen är jag inte intresserad av att vara lycklig. Det är man ju ändå bara i korta stunder. Det som intresserar mig är att känna stimulans och mening med mitt liv. Lyckliga människor är ganska ointressanta. Och några lyckliga judar tror jag inte på. Vi bär på för tungt bagage. Det kanske kan bli ändring på det i kommande generationer?

Aron har till och med spelat Döden i en kortfilm. Då satt han bakom ett skrivbord strikt klädd i skjorta, slips och svarta byxor och såg svårmodig ut, något han har stor fallenhet för.

En deprimerad komiker, som är så rolig att han får folk att vrida sig av skratt, ligger det inte en motsägelse i detta?

– Snarare är det väl en judisk tradition, svarar Aron. En sorts överlevnadsstrategi. En särskild blick underifrån på övermakten och en förmåga att se det komiska i det tragiska. Och tvärtom.

Han balanserar ofta farligt nära gränsen. ”Vad är det för skillnad på rasism och antisemitism?” ropar han från scenen. ”Jo, rasister hatar folk från LÄGRE stående raser, medan antisemiter… ”. Tystnad. Ingen skrattar. Folk harklar sig, ser generat på varandra. Vågar man skratta åt något så fräckt och inopportunt?

– Svenskarna har ingen humor, slår Aron fast. Det är välkänt bland internationella stand-up-komiker. Jag har stått på scen i Norge, Finland, Estland, England, Los Angeles och New York. Där är det betydligt högre i tak. Ingen duckar för etniska skämt. Det råder åsiktskonformism i Sverige. Folk är rädda att göra fel och framförallt att tänka och tycka fel. Vi är mycket för mångfald när det gäller hudfärg men inte vad beträffar åsikter.

Aron har själv råkat ut för en del censur. Han hade en webbserie på SVT: ”Folkets främsta företrädare”. Ingen förstod titeln, som är tagen från Grundlagen: ”All makt skall utgå från folket.” Där blev han gång på gång censurerad.

– Alla skämt som handlade om högern, kapitalet och liberalismen gled igenom som på ett bananskal, men om jag försökte driva med vänstern, feminismen eller miljörörelsen klipptes det obönhörligen bort. Så ser det ut inom svensk public service.

Aron var aldrig klassens clown. Däremot märkte han tidigt sin fallenhet för att göra folk förbannade, och det har han dragit nytta av. Men han vill inte bara provocera. Han vill framförallt kommunicera med och påverka sin publik.

– Som alla judiska pojkar har jag ett Messiaskomplex, skojar han. Jag vill frälsa folk. I alla fall förändra deras värderingar och åsikter. Jag tror att satiren spelar en viktig roll. Bra satir är ett hälsotecken i ett samhälle. Dålig satir ett sjukdomstecken.

Han stoppar in ännu en prilla under överläppen och säger lite ursäktande:

– Jag slutade röka för ett år sedan. Nu kedjesnusar jag istället.

Med en framgångsrik far, Harry Flam, välkänd nationalekonom, och en mor, Eva Meyersohn, starkt engagerad i Stockholms församlingsliv och Paideia, och med en traditionell judisk uppväxt i Hillelskolan och på Glämsta, var Aron predestinerad att bli något helt annat. Han började mycket riktigt med att läsa företagsekonomi, och filmvetenskap i Stockholm och Kanada. Hur kommer det sig att han istället valt ett så utsatt yrke som att stå på scen och försöka få folk att skratta åt sådant ingen annan skrattar åt? Han har två förklaringar, en rolig och en seriös. Först den roliga:

– Min psykolog började undvika mig. Jag var deprimerad. Då kom jag på det. Varför betala henne för att lyssna på mina problem? Kunde jag inte istället låta andra betala för att höra på mina bekymmer? Det blev stand-up. Den seriösa förklaringen är att Aron alltid har velat skriva. Som barn läste han ryska klassiker som Dostojevskij och Bulgakov och drömde om att bli författare.

– Men eftersom jag är den jag är var det svårt att bli publicerad. Då upptäckte jag att om jag lade till skratt som bisatser i mitt skrivna material och framförde det på scen muntligt, så funkade det. Nu har jag förlikat mig med den rollen. Men jag ser mig fortfarande i första hand som skribent.

För tio år sedan deltog Aron i en tävling för stand-up-komiker och vann. Det blev startskottet för komikerjobb på klubbar och företagsevent. Han samarbetade då med Jonatan Unge, som idag tillsammans med Bianca Meyer programleder Judisk Krönikas egen humorpodd: Unge Meyers lidanden. Två böcker har han ändå hunnit publicera. Den ena handlar förstås om döden och består av en samling citat av människors allra sista ord. Arons favoritcitat är av kung Leonidas i Sparta, som utbrast: Bygg inga monument, låta dina gärningar vara dina monument.

– Själv tror jag att mina sista ord blir: Jag ser INTE ljuset i tunneln.

Den andra boken heter: ”Jag bombade.” Det är ett uttryck inom stand-up, som betyder att man misslyckas totalt på scenen, publiken är dödstyst, ingen skrattar, ingen blir ens förbannad. Boken består av en samling anekdoter runt olika komikers mest pinsamma ögonblick på scen. Vilket är då hans eget?

– Det var när jag framträdde för Svenska kyrkan i Uppsala. Jag skämtade om kyrkans antisemitism och om Fritzl, mannen som höll sin dotter som sexslav i sin källare. Inget av skämten uppskattades.

Aron tycker att de flesta arbetsplatser, även så kallade kreativa sådana, som Sveriges television, dödar all form av kreativitet. Han vill vara sin egen herre. Att stå utanför alla sammanhang är ett medvetet val.

– Det kan vara hårt med utanförskapet och otryggheten, men om jag skulle göra motsatsen, anpassa mig, skulle jag må ännu sämre. Jag har alltid varit en ensamvarg. Redan som barn satt jag mest för mig själv och läste. På det judiska sommarkollot Glämsta gick jag hellre ensam ut i skogen och plockade hallon än att deltog i sport och andra gruppaktiviteter. Jag avskyr kollektiva sammanhang. Jag är individualist.

Trots det har han märkligt nog gjort lumpen, och det som stridsledare för en Robot-70-trupp inom Luftvärnet. När det gäller den judiska grupptillhörigheten, går den inte heller helt att förneka. Han tar avstånd från religionen, betraktar sig som ateist, men menar att han i sitt yrke verkar i den judiska Talmudtraditionen av att ifrågasätta, diskutera, analysera och argumentera. Som utövare av svart humor och politisk satir har han judiska förebilder som Lenny Bruce, Tom Lehrer och Woody Allen. Så hans föräldrar borde trots allt vara stolta, även om det inte blev någon städad företagsekonom av honom.

– Nja, de är nog snarast lite bekymrade. Det är ju ett utsatt jobb att stå på scen och häckla samhället. Jag får hatmejl och blir kallad Judejävel ungefär tre gånger i veckan. Men det bryr jag mig inte om. Jag tar det inte personligt. Har man ett sådant här jobb får man tåla en del. Jag tror att mina föräldrar skulle uppskatta min humor mer, om den framfördes av någon annan.

 

SUPPORT/STÖD JUDISK KRÖNIKA

NYHETSBREV KONTO