PORTRÄTTET

Barfota på nya jobbet

I höst blir historikern Fania Oz-Salzberger ny rektor för utbildningsinstitutet Paideia i Stockholm och hon går barfota till nya jobbet, säger hon.
– Jag kommer aldrig kunna fylla Barbara Spectres skor.
Suzanne Gottfarb har träffat henne:

By Jewish Chronicle november, 15th 2016 AT 11:00 f m

Vi möts i Warszawa. Där är Fania en av föreläsarna vid Paideias årliga konferens som äger rum på Polin, det storslagna museet över tusen år av polsk-judisk historia, beläget mitt i Warszawas gamla ghetto.

Fania slår sig ner i hotellbaren, om inte barfota så i alla fall barbent och solbränd, klädd i guldfärgade sandaler och med blåmålade tånaglar i samma ljusblå nyans som hennes ögon. De halvmåneformade ögonen avslöjar likheten med hennes berömde far, den ständigt nobelpristippade författaren Amos Oz, som Fania har skrivit en bok tillsammans med: Jews and Words, samma titel som den föreläsning hon håller på Polin-museet.

Vem är hon då, denna färgstarka och mångbegåvade israeliska kvinna, som nu ska hjälpa till att forma det judiska Europa?

– Jag är sionist men det betyder inte att jag tycker att alla judar ska flytta till Israel. Det skulle bli totalt kaos. Nej, min dröm är att se massor av judiska församlingar växa upp och utvecklas runt om i Europa, lite som det var före Förintelsen, men med en moderniserad judendom i samklang med vår tid. Som israel har jag dessutom ett utifrånperspektiv på Europas judiska liv och kan förhoppningsvis bidra med något nytt, säger hon.

– Visserligen går det inte att betrakta Europas judiska liv utan Auschwitz mörka glasögon på näsan. Men det finns också mycket annat att ta fasta på, en rik och varierad judisk historia under århundraden i Europa, där juden som outsider ofta bidrog med nya innovativa idéer och stod för det kosmopolitiska, för mångfalden och för demokratin. En modern judendom som vilar stadigt på sina traditioner, men samtidigt blickar framåt. Det är vad Paideia innebär för mig.

Fania gör gärna drastiska jämförelser mellan då och nu och kryddar sina betraktelser med flera portioner judisk humor.

-Föreställ dig en busskö i Israel. Ingen står stilla. Alla försöker armbåga sig fram. Samma sak med rabbinerna i Talmud. De vill alla göra sin röst hörd. Vi har en tradition av individualism inom judendomen. Vi älskar att argumentera och diskutera. Vi lär oss tidigt att ifrågasätta auktoriteter. Vi drar oss inte ens för att anklaga Gud, som Job gjorde. Judendomens Gud är den enda Gud som inte blir arg när hans folk ber honom gå sin väg eller till och med skrattar åt honom, som Sara gjorde.

Hon avbryter sig och ler skälmskt:

-Har du hört historien om rabbinen och värdshusvärden?

En rabbin kom fram till ett värdshus men blev illa behandlad.

Rabbinen hotade då att uttala en förbannelse så att väggarna skulle falla in. Värdshusvärden blev förskräckt:

Så kan du inte göra. Värdshuset är ju vårt levebröd. Vi kommer att gå under.

– Ok, jag låter väl bli då, sa rabbinen.

Och det skedde ett mirakel. Väggarna föll inte in.

Än idag vallfärdar folk till värdshuset för att titta på miraklet – väggarna som inte föll in.

Fania är full av sådana historier. Hon kan sin Bibel och Talmud, men det är snarare 1700-talets upplysningstid med moderna sekulariserade judar som är hennes ideal. Hon talar om tisch, bordet, som en mötesplats. Bordet hon ser framför sig dignar av böcker, det kan stå hemma eller i chederskolan, eller i ett vanligt kafé i Centraleuropa, där intellektuella, både judar och icke-judar, samlas för livfulla diskussioner kring konst, politik och litteratur, de spelar schack, dricker vin, diskuterar filosofi och deklamerar poesi.

– Allt det där är slut, säger hon. Idag har vi podier och monument. Vi ordnar konferenser, håller tal och föreläser istället för att otvunget umgås och samtala med varandra. Men även det kan förändras, säger Fania, som hoppas att även unga israeler ska få ta del av det europeiska samtalet, både på det kulturella, politiska och vardagsnära planet.

– Jag vill bjuda in människor med olika åsikter till vårt judiska bibliotek för att utbyta idéer, förändra och modernisera. Jag tror på kraften i intellektuell aktivitet och jag tror på den sekulära judendomen, poängterar hon. I min familj är vi redan fem generationer sekulära judar.

Liksom många israeler har Fania sina rötter i det judiska Europa. Hon har en berömd släkting, professor Joseph Klausner från Litauen, en annan ägde en kvarn i Ukraina och flera kom från Polen.

-När jag var i Warszawa första gången 1999 kände jag mig så ensam. Jag gick genom det gamla ghettot och hade ingen att prata med. De flesta israeler tiger om sin europeisk-judiska bakgrund. Idag är det annorlunda. Jag är inte ensam. Vi är inte ensamma. Genom Paideia bygger vi ett socialt nätverk över hela Europa av människor som engagerar sig för den judiska kulturen, både i det förflutna och inför framtiden. Det känns trösterikt.

Fanias mor- och farföräldrar läste klockan rätt och hann ge sig av i tid.

De kom till Palestina redan på 1930-talet, och där fortsatte de att drömma om Europa, läsa europeiska författare, längta efter snön och livet före kriget. De glömde aldrig Europa men tyvärr glömde Europa dem.

Om detta har Fanias far, Amos Oz, skrivit i sin självbiografiska, djupt gripande roman: En berättelse om kärlek och mörker.

-Jag växte upp mitt i denna ambivalens mellan drömmen om det gamla Europa med den rika jiddischkulturen, som inte längre existerade, och den nya praktiska vardagen med dess sionistiska ideal på kibbutz Hulda i Israel.

Äldst av tre syskon, tillbringade Fania från tre veckors ålder tjugo av dygnets timmar på kibbutzens barnhus. Föräldrarna träffade hon bara mellan kl. 16-20.

-Det var på gott och ont, säger hon. Jag blev utåtriktad, social och självständig. Och jag visste inte om något annat liv. Jag fick i alla fall fyra timmar varje eftermiddag med båda mina föräldrars totala uppmärksamhet. Hur många barn får det idag?

Att lämna kibbutzlivet var inget lätt beslut. En tuff tid i Tel Aviv följde, då Fania studerade samtidigt som hon jobbade. På kibbutzen gick det ju inte att spara pengar till barnens studier. Sin militärtjänst gjorde hon inom underrättelseenheten.

– Men jag var ingen spion, ingen Mata Hari, skrattar hon. Jag avlyssnade, kodade och analyserade fiendens meddelanden.

Det viktigaste som hände mig under de åren var att jag träffade min man. Militären är Israels största match-makingplats.

Paret flyttade till Oxford, där de levde i sex år, medan Fania skrev på sin doktorsavhandling om tysk och skotsk upplysningstid.

-Att komma till Europa från Israel blev något av en chock. Det var så många koder som jag inte kände till. Uppförandekoden, artighetskoden, small talk-koden. Men jag lärde mig.

Så småningom föddes tvillingsönerna, som hunnit fylla tjugo och gör sin militärtjänst inom utbildningsenheten.

Utbildning och skrivande går som en röd tråd i familjen Oz liv.

Fania har sicksackat i båda sina föräldrars fotspår genom att utbilda sig till historiker som sin mor och författare som sin far.

-Fast jag skriver inte skönlitteratur, påpekar hon.

Det är inte riktigt sant. En gång gav sig Fania på att skriva en novell, skickade in den anonymt och vann första pris i tidningen Haaretz novelltävling.

-Jag ville skriva en mordhistoria inspirerad av Peer Gynt, som jag som åttaåring hittade i min fars hylla och läste. Peer Gynt skulle gifta sig med en trollprinsessa på ett villkor: att man fick göra ett snitt i hans öga, så att han skulle se världen på samma sätt som trollen. Novellen heter The Scratch.

Hennes bok Jews and Words är en dialog mellan far och dotter, utifrån två olika perspektiv och två skilda generationer, där de beskriver judendomen som en textbaserad snarare än blodsbaserad religion och ett ständigt pågående samtal enligt Talmudtraditionen.

-Jag anser att judar flög in i moderniteten från medeltiden på två motorer, säger hon med en av sina färgstarka liknelser. Och de motorerna var Boken och Barnet. I andra kulturer skickade man bort sina barn för att studera. Judarna gjorde tvärtom. Redan vid tre års ålder fick judiska småpojkar sina första böcker, och man lade karameller på varje bokstav. Det skulle smaka sött i munnen med kunskap. Och när de små pojkarna kom hem från cheder med sina böcker under armen, fanns deras systrar där, som också kunde läsa i dem. Jag har skrivit ett särskilt kapitel om den judiska kvinnan, som tidigt var mer litterat än andra.

Trots att Paideia ligger på Riddargatan i Stockholm har Fania inga planer på att lämna sitt land utan kommer att pendla mellan Zichron Yaakov och Stockholm. Hon kommer att fortsätta undervisa i idéhistoria på universitetet i Haifa och vara en flitig debattör i media, där hon skriver vassa artiklar i israelisk och internationell press under rubriker som: ”Who´s a jew?” ”Israels´s inferno.” ”With friends like these.” ”Go ahead and boycott Israel!”

-Min israeliska blick på Europa är ett undantag. Som det är nu är det framförallt Europa som stirrar på Israel genom förstoringsglas. Varje litet steg granskas, analyseras och kritiseras. Jag tror Europa skulle behöva ett snitt i ögat, precis som Peer Gynt, för att kunna se Israel lite mer ur vår synvinkel.

Fania skrattar och ber att få gå till sängs. Hon är uttröttad efter sin flygresa och ska redan följande morgon tillbaka till Israel. Med två söner i militärtjänsten vill hon inte vara hemifrån längre än absolut nödvändigt. Kvinna, mor, författare, debattör, historiker, föreläsare och nu även rektor för Europas enda institut för högre judiska studier. Med sin värme och humor och sina breda kunskaper om judiskt liv i världen kommer hon som en frisk ökenvind till det nordliga Stockholm. Hon kommer kanske inte fylla Barbaras skor eller ens gå i hennes fotspår men hon kommer definitivt att lämna sina egna djupa avtryck i snön på Riddargatan i Stockholm.

NYHETSBREV KONTO