ESSÄ

Bläckfolket – hur berättelser förändrar världen

”Vad är sannare än sanningen? En berättelse.”
Så lyder ett gammalt judiskt ordspråk. Idag kan forskningen visa att det stämmer.
Mer än verkligheten, påverkar fiktiva berättelser vår syn på världen. Samtidigt har några av de största händelserna i världshistorien inspirerats av fiktiva berättelser.
JONATHAN GOTTSCHALLS essä Bläckfolket flätar samman vetenskap, historia och storytelling för att visa hur berättelsen påverkar oss.

By Jewish Chronicle november, 03th 2017 AT 09:42 f m

Alois Schicklgruber föddes 1837 i den lilla byn Strones i bergstrakterna norr om Wien. Familjen Schicklgruber var småbrukare, men Alois steg i rang när han fick en bra tjänst inom statsförvaltningen. Alois etablerade sin familj i Linz. Han avlade nio barn. Bland dem en son som fick namnet Adolfus och som levde för opera.

Adolfus barndomsvän August Kubizek berättar hur han och en sextonårig Adolfus gick på en uppsättning av Richard Wagners opera Rienzi. I fem timmar kisade pojkarna ner från de billigaste platserna på läktaren medan berättelsen om Cola di Rienzi, den italienske folkledaren, utspelade sig. Efter föreställningen, utmattade av upplevelsen, promenerade de två vännerna längs Linz slingrande gator. Den annars så talföre Adolfus var märkligt tystlåten. Utan att säga ett ord ledde han sin vän upp för Freinberg, till en plats med utsikt över Donau. Där tog han tag i Kubizeks hand. Darrande av upphetsning sa han att Rienzi hade avslöjat hans öde. ”Han berättade inlevelsefullt om framtiden för honom och hans folk… om hur han en dag skulle få folkets förtroende att leda dem ur träldom till frihet.”

Som ung man drömde Adolfus om att bli konstnär. Han hoppade av skolan som 17-åring och flyttade till Wien med förhoppningen om att komma in på konsthögskolan. Men även om Adolfus kunde måla landskap och hus så klarade han inte av människoformen, och hans ansökan avvisades både en första och en andra gång.

Deprimerad, försvann Adolfus in i ett mållöst dagdriveri. För att överleva målade han av Wiens olika landmärken och sålde tavlorna billigt till turister. Under en tid umgicks han med missbrukare och luffare i ett boende för hemlösa, och promenerade timmar i sträck för att undslippa vägglössen på sitt rum.

Han åt sina måltider i ett soppkök. På vintern skottade han snö för att få pengar och när han frös sökte han sig till offentliga lokaler. Ibland hängde han på centralstationen och bar väskor mot dricks. Adolfus släktingar försökte skaffa jobb åt honom – som bagarlärling eller tulltjänsteman. Han viftade bort dem alla. Genom alla år av motsättningar och misslyckanden bleknade aldrig uppenbarelsen från Rienzi. Han visste att han skulle göra avtryck.

Adolfus efternamn var inte Schicklgruber. Hans pappa Alois hade fötts utom äktenskapet och fick sin mors efternamn. Men Alois mamma gifte om sig med Johann Georg Hiedler. När Alois var 39 tog han sin styvfars namn som omväxlande stavades Hiedler, Huetler eller Hitler. Tjänstemannen som tog emot ärendet fastnade för den sistnämnda varianten, och Alois Schicklgruber blev Alois Hitler.

En av Adolf (det står Adolfus i födelseattestet) Hitlers bästa levnadstecknare Ian Kershaw skriver: ”Hitler är en av få om vem man kan säga att utan honom skulle historien ha sett annorlunda ut.” Därför har historiker till leda spekulerat i om 1900-talet skulle ha varit lugnare om Hitler hade antagits till konstakademin eller om han inte hade sett Rienzi den där kvällen 1906.

Historiker ifrågasätter det mesta i August Kubizeks memoarer The Young Hitler I Knew –ett beställningsverk från nazistpartiet som skulle tjäna som en slags hjältesaga. Men även de mest skeptiska historikerna tror att Wagners hjältesaga med sina germanska gudar och riddare, valkyrier och jättar och starka skildring av vad som är gott och ont – påverkade Hitler.

Tycker du att Judisk Krönika publicerar värdefulla texter och vill stödja verksamheten?

Wagner var inte bara en briljant kompositör utan också en extrem nationalist som skrev uppviglande politiska traktat, och häftigt antisemitiska texter långt före nazisterna. Hitler dyrkade Wagner som en gud och kallade hans musik för sin religion. Han såg Wagners Nibelungens ring 140 gånger, och som führer reste han aldrig någonstans utan Wagners skivor.

Enligt André Francois-Poncet, den franske ambassadören till Berlin 1930, ”levde Hitler Wagners verk. Han såg sig själv som en av Wagners hjältar. Han var Lohengrin, Siegfried, Walther von Stolzing, och särskilt Parsifal.” Han såg sig själv som en modern riddare låst i en strid med ondskan.

Joachim Fest, som hyllats för sitt porträtt av Hitler, håller med Francois-Poncet: ”Wagner var inte enbart Hitlers förebild, han var även hans ideologiska mentor … Wagners politiska skrifter tillsammans med hans operor utgjorde ramen för Hitlers ideologi… i detta fann han själva kärnan i sin syn på världen. Hitler själv brukade säga att den som vill förstå den tyska nationalsocialismen måste förstå Wagners verk.”

BLÄCKFOLKET

En berättelses karaktärer är egentligen bara bläckfläckar på papper. De är bläckmänniskor. De bor i hus skapade av bläck i sina uppdiktade bläckstäder. De går till sina bläckjobb, de kämpar med sina bläckiga små problem. De svettas bläck och gråter bläck. När de blir sårade blöder de bläck. Ändå lyckas bläckmänniskorna, utan uns av ansträngning, tränga igenom det tunna skikt som skiljer deras värld från vår. De rör sig i vår värld av kött och blod och utövar verklig makt. Detta är särskilt sant för de heliga skrifternas karaktärer. Religiösa texters bläckfolk har en alldeles särskild närvaro i våra liv. De formar hur vi beter oss, våra ritualer, och genom det förändrar de våra samhällen och historien.

Det är också sant för vanliga fiktiva böcker. 1835 skrev Edward Bulwer-Lytton en roman med namnet Rienzi. Den unge Wagner inspirerades av romanen och bestämde sig för att göra en opera av den. Bulwer-Lytton trollade fram människor av papper och bläck. Wagner satte bläckmänniskorna på scen och berättade deras historia genom sång. De sångerna förändrade Hitler, och genom honom förändrades världen. Wagners bläckmänniskor kan ha spelat roll i den vilda mix av faktorer som startade det värsta krig mänskligheten har skådat, och det värsta folkmordet.

Den elfte upplagan av The Encyclopaedia Britannica medgav att litteraturen som konstform har en väldig makt och menade att den ”haft lika stor inverkan på människans öde” som tyglandet av elden. Men alla håller inte med. W.H. Auden skrev att ”poesi får inget att hända, ” och Oscar Wilde skrev att ”all konst är rätt meningslös.” Berättelser, utifrån detta perspektiv, är tandlösa. De flesta är inte så dumma. Människor kan skilja mellan verklighet och fantasi.

En av våra mest välkända berättelser handlar om Eliza Harris i Onkel Toms stuga. Den unga, vackra Eliza var Arthur Shelbys slavinna. För att slippa se sin son säljas till en annan plantage i den amerikanska södern, flydde Eliza norrut. Berättelsen om hennes flykt publicerades som följetong 1851 i tidningen National Era. Läsarna höll andan när Eliza stod på Ohioflodens södra strand och såg ut över isflaken som bredde ut sig längs gränsen mellan slaveriets Kentucky och friheten i Ohio. Bakom ryggen på henne syntes redan slavjägarna. Med lille Harry i famnen kliver Eliza ut på den osäkra isen. Genom att hoppa från ett halt isflak till ett annat lyckas hon ta sig till andra sidan floden och så småningom till Kanada. Året därpå publicerades Elizas berättelse tillsammans med historien om en annan slav från Shelbys plantage, onkel Tom, i bokform. Boken blev, med undantag från Bibeln, 1900-talets bästsäljare.

Onkel Toms stuga polariserade det amerikanska folket. Genom att beskriva slaveriets grymheter, väckte boken sympati för att avskaffa slaveriet i norr. Men folket i södern reagerade helt annorlunda. Beskrivningen av slaveriet som en helvetisk institution styrd av bestialiska människor, fick folk att sälla sig till slaveriets försvar.

När Abraham Lincoln, mitt under inbördeskriget stötte på Harriet Beecher Stowe, ska han ha sagt: ”Så du är den lilla kvinnan som skrev boken som startade det här kriget.” Lincoln överdrev såklart men historikerna är eniga om att Onkel Toms stuga hade en betydande inverkan på amerikansk kultur genom att ”tända gnistan som startade det värsta kriget i amerikansk historia.”

Det finns fler exempel på berättelser som format individer och kulturer genom historien. D.W. Griffiths episka film Nationens födelse från 1915, blåste till exempel liv i ett menlöst Ku Klux Klan. Iliaden gav Alexander den store smak för odödlig ära. Goethes Unge Werthers lidanden inspirerade till en våg av självmord och George Orwells 1984 och Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen stålsatte en generation mot totalitarianismens mardrömmar.

Listan kan göras ännu längre men det bevisar ingenting. För bevis måste vi vända oss till vetenskapen. Ungefär samtidigt som TV:ns popularitet har ökat har också forskningen inom mänsklig psykologi och berättande vuxit. Resultaten visar att berättelser formar oss. Berättelser – genom böcker, TV, film och videospel – lär oss fakta om världen, påverkar vår världsåskådning, våra förhoppningar och vår oro – vilket i sin tur påverkar vårt beteende och vilka vi är.

De flesta av oss tror att vi kan skilja på verklighet och fantasi men studier visar det motsatta. Forskningsresultat visar att vi kan luras att tro på det mest bisarra: att tandborstning är dåligt för oss, att vi blir galna av att besöka ett mentalsjukhus eller att penicillinet varit förödande för mänskligheten. Förmodligen har fiktion lärt oss lika mycket om världen som något annat. Vad skulle vi veta om polisarbete utan TV-serier som CSI, och vad skulle jag kunna om Tsarryssland utan Tolstoj och Dostojevskij – inte mycket.

Det är inte bara statisk information som förmedlas via berättelser. Tolstoj hävdade att det är konstnärens jobb att ”infektera” sin publik med sina egna idéer och känslor – ”ju starkare infektion desto bättre konst.” Tolstoj hade rätt – fiktionens känslor och idéer är mycket smittsamma, och människor brukar överskatta sin immunitet mot dem. Ta rädsla. Läskiga berättelser sätter spår. I en studie från 2009 visade psykologen Joanne Cantor att de flesta av oss blivit traumatiserade av läskiga berättelser. 75 procent av deltagarna i hennes forskningsprojekt rapporterad stark oro, störande tankar och sömnlöshet efter att de hade sett en skräckfilm. För 25 procent hade känslorna dröjt sig kvar i mer än sex dagar. Det mest intressanta med Cantors studie är att hon inte planerade att forska om just filmens inverkan. Hon började med att studera rädsloreaktioner inom alla media: TV-nyheter, tidningsartiklar, politiska tal, och så vidare. Men för 91 procent av Cantors forskningsdeltagare var det läskiga filmer – inte verklighetens fasor som 11 September eller folkmordet i Rwanda – som var källan till deras mest traumatiska minnen.

Fiktionens känslor är mycket smittsamma och så är dess idéer. Psykologen Raymond Mar skriver, ”Forskare har funnit att läsarnas åsikter förändras för att bättre stämma överens med den roman de läser.” Fiktion verkar till och med vara ett mer effektivt sätt att påverka åsikter än faktaböcker, som ju är designade att övertyga genom argument och bevis. Om vi exempelvis ser ett TV-program som visar hur ett sexuellt möte går snett, kommer vår egen syn på sex förändras. Vi kommer bli mer kritiska till sex före äktenskap och mer fördömande när det gäller andras sexuella val. Men om TV-programmet visar ett positivt sexuellt möte kommer våra egna idéer om sex bli mer tillåtande.

Våld visar sig ha samma effekter som sex. Konsekvenserna av våld i massmedia har studerats åtskilligt de senaste 40 åren. Forskningen är kontroversiell men det pekar åt att konsumtion av våld genom fiktion har konsekvenser. Efter att ha tittat på ett våldsamt program beter sig både vuxna och barn mer våldsamt. Det motsatta är också sant: att konsumera fiktion med relations-teman gör oss mer samarbetsbenägna. Det är inte bara människors attityd till sex och våld som påverkas av fiktion. Studier visar att folks djupaste moraliska föreställningar påverkas av det de läser eller tittar på. Berättelser om ”den andre” påverkar oss. Efter att vita tittare har sett ett program som positivt berättar om en svart familj, till exempel Cosby, visar de ett mer positivt förhållningssätt till svarta över lag. Motsatsen inträffar efter att vita har sett en grov rap-video.

Vad betyder det här? Hur kan vi vara så påverkbara?

En förklaring ges av psykologerna Melanie Green och Timothy Brock. De menar att när vi tar ett steg in i berättelsens värld förhåller vi oss till information på ett annat sätt. Greens och Brocks forskning visar att ju mer uppslukad en läsare är av en berättelse desto mer förändras de av berättelsen. En läsare som är helt uppslukad av en berättelse tenderar att ändra sina värderingar så att de bättre passar in i berättelsen. De blir också sämre på att upptäcka fel eller inkonsekvenser i berättelsen. I detta finns en viktig lärdom om berättelsens kraft. När vi läser faktaböcker läser vi med garden uppe. Vi är kritiska och skeptiska. Men när vi är uppslukade av en berättelse, släpper vi vår intellektuella gard. Vi berörs känslomässigt, och detta verkar lämna oss skyddslösa.

Vi människor marinerar oss i berättelser hela tiden, och samtidigt formar berättelserna oss. Om forskningen stämmer är fiktionen ett av de främsta verktygen för att påverka individer och hela samhällen. Rienzi och Onkel Tom är ett par av de imponerande bläckmänniskor som korsat gapet mellan fantasi och verklighet, för att vara med och förändra historien. Men de är få. Än mer imponerande är sättet som berättelser ständigt påverkar oss, likt vatten som nöter sten. Men det är svårare att se.

FÖRINTELSEN 1933

De musikaliska berättelser som Hitler älskade gjorde honom inte till en bättre människa. De gjorde honom inte mänskligare eller mjukare, eller förlängde hans empati bortom den egna gruppen. Snarare motsatsen. Hitler lyckades driva världen in i ett krig som kostade 60 miljoner människor livet, inte trots att han älskade konst, utan delvis på grund av hans kärlek till konsten.

Hitler regerade genom konsten och han regerade för konsten. I boken Hitler and the power of Aesthetics, skriver Frederic Spotts att Hitlers ultimata mål inte var militärt eller politiskt, utan konstnärligt. I det nya Riket skulle konsten stå högst. Spotts kritiserar historiker som behandlar Hitlers konstintresse som oärligt, ytligt och propagandistiskt. Enligt Spotts var Hitlers intresse för konsten lika intensivt som hans rasism.

Natten den 10 maj 1933, brände nazisterna böcker över hela Tyskland. På bokbålen kastades böcker skrivna av judar, modernister, socialister, konst-bolsjeviker och böcker av författare som ansågs ”otyska”. I Berlin, samlades tiotusentals människor i skenet från eldarna för att höra propagandaminister Joseph Goebbles skrika: ”Nej till dekadens och moralisk korruption! Ja, till anständighet, familjen och staten! In i lågorna kastar jag berättelser av Heinrich Mann, Bertolt Brecht, Ernst Gläser, Erich Kästner.” Och med dem också Jack Londons, Theodore Dreisers, Ernest Hemingways, Thomas Manns och många andras bläckbarn. Nazisterna, själva djupt påverkade av Wagners musikaliska berättelser, förstod att bläckfolket är bland de mest mäktiga och farliga människorna i världen. Bland böckerna som brändes den natten fanns pjäsen Almansor av den tyskjudiske författaren Heinrich Heine. Pjäsen innehåller den välkända och profetiska raden: ”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.”

Jonathan Gottschall undervisar i engelska vid Washington och Jefferson College och är författare till flera böcker. Essän Bläckfolket har tidigare publicerats som ett kapitel i Jonathan Gottschalks bok The Storytelling Animal: How Stories Make Us Human

Översättning från engelska: Anneli Rådestad

SUPPORT/STÖD JUDISK KRÖNIKA

NYHETSBREV KONTO