Det står skrivet på väggen

På dagarna undervisar han i en jeshiva. På nätterna taggar han provokativa frågor och meddelanden på stadens husväggar. Han lever ett farligt dubbelliv som kan få stora konsekvenser för honom och hans familj.

Vi möts i Jerusalems skymningslandskap, långt ifrån bosättningen Modiin Illit. I en del av staden där ultraortodoxa sällan rör sig. Han kommer gående med långa steg, klädd i traditionell ultraortodox klädsel: svarta byxor och kavaj, vit skjorta och svart hatt. Bara en handfull journalister har träffat honom. Ingen vet hans riktiga namn. Han kallar sig för Ometz L´Haredim som betyder ”Mod till de ultraortodoxa”.

För tre år sedan fick han nog. En god vän hade tackat nej till ett jobb som förskolelärare, fastän han verkligen behövde pengarna, av rädsla för vad grannarna skulle tycka. När Ometz kom hem, efter ett långt samtal med vännen, fingrade han en stund på den svarta sprejburken han hade hemma, knölade ner den i väskan, och gav sig ut i natten.

Ma echpat lecha, ma hem yagidu? Varför bryr du dig om vad de kommer att säga? sprejade han med svarta hebreiska bokstäver över en av murarna i centrala Modiin Illit.

– Min vän är duktig med barn och läraryrket är ett viktigt jobb, men han är för upptagen med sin status. Som ultraortodox ska man helst fortsätta studera själv eller undervisa i en fin jeshiva. Allt för många bryr sig för mycket om vad andra ska tycka och tänka, ibland på en riktigt sjuk nivå.

Ometz familj tillhör den så kallade Litvaktraditionen bland de ultraortodoxa, som härstammar från Litauen, och är känd för sin strikt intellektuella, icke chassidiska, tolkning av judendomen. Han gick i bra skolor, var en duktig elev och träffade sin fru genom en äktenskapsmäklerska. Med viss ironi intygar han att han inte har upplevt några trauman som barn, trots att han har vuxit upp ultraortodoxt, och att det kanske är därför han inte känner något behov av att lämna den världen.

– Vi har jättemånga problem, men vi har också mycket som är vackert i vår kultur. En kultur som jag har vuxit upp i och den kultur där min fru och mina barn lever, och där jag vill fortsätta att leva mitt liv. Samtidigt vill jag att ultraortodoxa börjar ställa vissa fundamentala frågor om det som inte är bra, som kvinnors status, fattigdom, och vår roll i det israeliska samhället.

Varför använder du dig av graffiti som uttryckssätt?

– Jag växte upp i Jerusalem, en stad full av graffiti. Jag har sett mycket av det som skrivs på väggarna. En del saker håller jag med om, andra inte. Men jag har märkt att väldigt många förhåller sig till det som står skrivet – intelligent eller enkelsinnad – alla kan läsa det som står skrivet på väggen. Att skriva på murar och husväggar är mer effektivt än att försöka mobilisera mannen på gatan. Han skulle vara misstänksam och undra vad jag vill honom. Graffitin är mer effektiv.

Också i Modiin Illit, såg Ometz resultat efter den där första natten med sprejburken. Folk pratade om det överallt. På bussen, i jeshivan, och på gatan. ”Ma echpact lecha, ma hem yagidu? Vem skrev det? Han har fel!” menade vissa, medan andra höll med.

– Att tagga i religiösa Modiin Illit är inte samma sak som att tagga i Tel Aviv. Det finns nästan ingen graffiti hos oss och det är därför alla bryr sig. Folk pratar om det. Dissekerar det som står skrivet. Vänder och vrider på det. Om jag hade taggat något enkelt som: boker tov! (godmorgon!) kommer de undra: varför idag, var det ingen bra morgon igår? Varför bra? Varför med ett utropstecken och inte ett frågetecken? Vad betyder detta? Husväggen blir till en Talmud-sida.

Varför vill du att folk i den ultraortodoxa gemenskapen ska börja ifrågasätta sin tradition?

– Jag önskar att mina barn ska få växa upp i en lite mer normal miljö. Jag vill att de ska få lära sig engelska, matematik och grammatik, något som jag aldrig fick. Om min son vill använda internet eller göra lumpen vill jag att det ska vara accepterat. Idag kostar den typen av avvikelse för mycket.

Ometz halar fram två mobiltelefoner ur kavajfickan. Den ena, en Nokia modell äldre, har en slags kosher-stämpel tryckt under displayen. Den är garanterat kamera och internet-fri och utan fungerande SMS-funktion. Den andra är en smartphone, inklusive allt. Ometz förklarar att hans barn går i en skola med bra rykte och att ingen skulle komma på tanken att han, en förälder, skulle ha en internetuppkopplad mobil i fickan. Men skulle de komma på honom skulle hans barn inte få gå kvar.

– Jag är alldeles för from i mitt vardagsliv för att väcka folks misstankar. Jag är väldigt försiktig och har börjar tagga mer utanför Modiin Illit på sista tiden, av säkerhetsskäl.

Har du vänt dig till rabbinerna med dina frågor och din kritik?

– Det finns rabbiner som jag kan tala med, och samtidigt inte. Jag skulle kunna kontakta min kvartersrabbin och fråga honom något personligt, be om att få studera engelska till exempel. Om det är viktigt för mitt arbete skulle det säkert gå för sig. Men att förändra något för vårt samhälle i stort är svårt.

Tror du fortfarande på rabbinerna som auktoritet?

– Om jag skulle säga att jag inte tror på dem skulle det inte vara helt sant, inte heller om jag sa att jag tror på allt de gör och säger. Rabbinernas syn på kvinnor i politiken är exempelvis mycket problematisk. Vi är alla födda av en kvinna. Kvinnorna uppfostrar oss och lagar mat till oss. Kvinnor arbetar som sekreterare till politiker och affärsmän, varför kan vi inte ha kvinnliga politiker i våra ultraortodoxa partier? Det är absurt. Rabbinerna använder sig av Toran, på det sätt som passar dem bäst, för att legitimera det de gör. Det stör mig.

En av Ometz uppmärksammade graffitimålningar är av två gubbar som pucklar på varandra medvarsin påk. ”I himlens namn,” står det ovanför påkarna.

shamayim

Ometz berättar att han har förändrats under de tre år han taggat på Modiin Illits gator. Genom sina frågeställningar har han själv öppnat upp och graffitin har introducerat honom för människor som han aldrig skulle ha kommit i kontakt med annars. En av hans nya bekantskaper är en konstnär bosatt i Tel Aviv.

– Han verkade så normal. Inte alls det jag föreställde mig om Tel Aviv-bor, som brukar vara vänsterveganer, homosexuella eller sådana som föredrar djur framför människor. Du verkar ju helt normal, sa jag till honom. Min nye vän bara skrattade åt mina föreställningar och berättade att han lever tillsammans med en muslimsk man. En jättefin man som jag också har träffat sedan dess. Det mötet rev ner min mentala mur. Kanske är det just det rabbinerna är så rädda för?

Vart tror du att det ultraortodoxa samhället i Israel är på väg?

– Å ena sidan håller vi på att öppna upp, å andra sidan sluter vi oss. Det finns moderna haredim (ultraortodoxa) som arbetar på vanliga arbetsplatser och det finns människor som blir allt mer extrema i sin syn på till exempel utbildning och lumpen. Det är ingen svartvit berättelse. Tyvärr tror jag att den före detta finansministern, Yair Lapid, ställde till med stor skada på den långsamma men hälsosamma utveckling som sker inom den ultraortodoxa världen. Före hans lag om att tvinga ultraortodoxa att göra lumpen kunde vi se allt fler uniformerade haredim i Modiin Ilit. Nu skulle ingen våga, motståndet är för stort.

IDAG UTGÖR DEN ultraortodoxa gruppen i Israel ungefär elva procent av befolkningen och är den grupp som växer snabbast. I Modiin Illit, med närmare 50 000 invånare, är 80 procent av befolkningen under 30 år och medianåldern är under tio år.

– Jag brukar skoja om att vi inte behöver fler bilparkeringar, men fler barnvagnsparkeringar. Varje månad föds det 200 barn i Modiin Illit.

Vad händer när haredim blir majoritet i Israel?

– Vänta bara, det kommer bli fruktansvärt! Nej, jag skojar. De ultraortodoxa funderar inte på det. Många känner sig fortfarande utsatta. Den israeliska regeringen ses inte som en partner, utan som fiende. Om vi en dag får makten får vi se hur det går då.