INTERVJU

Ett elakt och okunnigt Europa motverkar fred

Vårens sista regn strilar ner för fönstren i journalisten och författaren Yossi Klein Halevis arbetsrum. Grålila moln kastar skuggor över dalen nedanför. Genom den ringlar säkerhetsmuren. Den grå betongen klyver ökenlandskapet mitt itu och lämnar det judiska French hill, där vi befinner oss, överblickandes den palestinska byn Anata, på andra sidan muren.

Av Anneli Rådestad

By Jewish Chronicle juni, 26th 2017 AT 04:03 e m

– Mitt liv har präglats av murar som byggs och rivs, säger Yossi Klein Halevi och gör en gest mot fönstret.

Det spektakulära året 1989 tillbringade han som journalist i Europa och blev vittne till Berlinmurens fall och den optimism som präglade kontinenten efter det. Yossi Klein Halevi är barn till en överlevare från Förintelsen och att tillbringa tid i Tyskland var svårt men också läkande, säger han. Dagens Europa upplever han som mycket komplicerat.

– Idag trängs Europas judar av flera olika krafter: högerextrema antisemiter, vänsterextrema antisemiter och militanta islamister. Varje gång det sker ett terrorattentat är frågan vilken av de här krafterna som ligger bakom. Jag oroar mig särskilt för små judiska församlingar som den i Sverige. Där verkar antisionismen extra våldsam, nästan som en religion i vissa cirklar.

French hill ligger i den del av Jerusalem som befriades eller ockuperades, beroende på hur man ser det, av Israel i sexdagarskriget 1967. En händelse som Yossi Klein Halevi beskriver i boken Like dreamers som kom ut 2013. I boken följer han sju fallskärmsjägare som deltog i Jerusalems befrielse 1967. Ett par av dem fick sedemera ledande roller i två av Israels utopiska och rivaliserande rörelser: bosättarrörelsen och Fred nu.

I boken Like dreamers beskriver Yossi Klein Halevi hur de olika argument som rörelserna ännu debatterar, väcks omedelbart efter sexdagarskriget.

– Bara dagar efter kriget sommaren 1967 intar exempelvis författarna Natan Alterman och en ung Amos Oz de positioner som fortfarande präglar debatten om Israel. Oz förkastar ockupationen av ett annat folk medan Alterman argumenterar för en annektering av de erövrade områdena för att Israel aldrig igen ska vara så utsatt som inför sexdagars­kriget.

– Det är samma argument som vi har diskuterat i 50 år nu. Med samma passion som av Oz och Alterman, och med samma obenägenhet att lyssna och ta in den andres argument.

Låt oss ta ett steg tillbaka. Kan du beskriva skillnaden mellan Israel i maj 1967 och Israel i juni 1967? 

Minnet av maj 1967 har försvunnit i den extraordinära seger som Israel upplevde i juni 1967. I maj var Israel, för första gången sedan självständighetskriget 1948 och bara 22 år efter Förintelsen, hotat i sina grundvalar och fann sig plötsligt ensam, utan någon internationell uppbackning.

De fredsbevarande trupper som FN etablerade i Sinai efter kriget 1956 packade plötsligt ihop tio år senare och reste hem för att Egyptens president Abdel Nasser sa att de skulle det – helt utan motstånd eller en diskussion i FN. Det var den första chocken.

– Den andra chocken kom när Frank­rike, som var Israels främsta vapenleverantör och allierade, vände oss ryggen för att stärka sina relationer med arabländerna. När Israel drog sig tillbaka från Sinai 1957 garanterade USA:s dåvarande president Dwight D. Eisenhower att om Egypten någonsin skulle blockera Israelisk tillgång till Akabaviken så skulle USA leda en internationell flotta mot Egypten.

Det visade sig vara ett tomt löfte. När Israel i maj 1967 vänder sig till Lyndon B. Johnson för att be om hjälp uttrycker han sina sympatier, men säger att det är omöjligt för USA att bidra med någon hjälp, eftersom landet redan för ett mycket impopulärt krig i Vietnam.

Samtidigt pågår det massdemonstrationer i Damaskus och Kairo där stora folkhopar skanderar ”död år judarna, död åt Israel”. Två decennier efter Förintelsen visar omvärlden att garantier inte betyder något, att FN:s fredsbevarande trupper inte betyder något och att det inte spelar någon roll om Israel försvinner.

I maj 1967 inser israelerna och judarna i diasporan att världen efter Förintelsen inte har blivit bättre. Auschwitz-världen är densamma. Det är judarna och inte världen som förändras, vilket de gör i juni 1967. Genom att vinna sexdagarskriget lär sig judarna leva och överleva i en värld där Auschwitz fortfarande är möjligt.

– Många av oss lever fortfarande mellan maj och juni 1967. Mellan rädslan för ytterligare en katastrof och upplevelsen av judisk makt och det ansvar som kommer med det. Det som placerar mig i mittfåran politiskt är att jag insisterar på att hålla dessa båda upplevelser i huvudet samtidigt. En vänstermänniska lever efter juni 1967 och menar att vi inte är svaga längre, att vi har råd att ge palestinierna en egen stat. Maj 67-juden säger: är du galen?! Titta på Mellanöstern. Vi lever i en av världens farligaste och mest instabila regioner. Våra grannar accepterar fortfarande inte att vi bor här och världen har inte blivit bättre.

Varför tror du att ett judiskt hemland är problematiskt för många? 

Just den reaktionen skapade en djup kris för sionismen. Om man läser de tidiga sionistiska tänkarna kunde de inte föreställa sig att det skulle bli reaktionen på ett judiskt självstyre. De föreställde sig att antisemitismen skulle försvinna med en egen stat och flagga. En av de tidiga sionisterna, Leon Pinsker, utvecklade en teori om ”spökantisemitismen”. Den uppstod när judarna fördrevs i exil och blev rotlösa för 2000 år sedan. De borde ha dött ut som folk utan ett hemland ofta gör och när de inte gjorde det kände sig nationerna hemsökta, som av spöken. Pinsker menade att så snart judarna skulle få ett eget hemland skulle antisemitismen försvinna.

Sionismen var medicinen. Det enda problemet med Pinskers teori var att den var fel, vilket vi vet idag då Israel har blivit målet för en ny sorts antisemitism.

Varför tror du att omvärlden reagerade så starkt på Israels seger i sexdagarskriget? I Polen, till exempel, inleddes en häxjakt på landets judar. Och 1975 röstade FN igenom en deklaration som jämställde sionism med rasism. 

– FN:s ”Sionism är rasism”-resolution röstades fram på initiativ av Sovjetunionen 1975. Det är en intressant resolution som också blev vändningen för dagens bosättarrörelse. Sovjet hade redan före sexdagarskriget motsatt sig att ta avstånd mot antisemitism och menade att om antisemitism skulle ses som rasism, då skulle sionism också göra det.

Sovjetunionen hade stöttat arab­länderna i sexdagarskriget och det sved när Israel vann. När PLO fick observationsstatus i FN försökte de slänga ut Israel utan att lyckas och låta PLO ta deras plats.

”Sionism är rasism”-resolutionen blev en liten seger i alla bakslag. Men världen förstod nog inte konsekvenserna av att resolutionen röstades igenom.

Det Europa ännu inte har förstått är att när israeler känner sig utelämnade och pressade så tenderar de att bli ännu mer höger. Samtidigt som diskussionen om ”sionism är rasism”-resolutionen pågick i FN försökte den begynnande bosättarrörelsen att mobilisera massorna i Israel.

-Sett i backspegeln lyckades de nog mycket på grund av den här FN-resolutionen. Även om majoriteten av israeler inte stöttade bosättarnas ideologi så ställde de upp för dem. På ett filmklipp från en demonstration för bosättarrörelsen tre veckor efter att resolutionen har röstats igenom syns en ung Ehud Olmert som säger till reportrarna: ”det här är vårt svar på sionism är rasism – trots!”

Hur ersatte den religiösa sionismen och bosättarrörelsen så lätt den vänster-idealistiska kibbutzelit som byggde landet?

Vänstern förlorade sin kraft precis när den religiösa sionismen upptäckte sin egen kraft. Efter sexdagarskriget 1967 hände det inte så mycket. Det etablerades några få bosättningar men Arbetarregeringen höll ett hårt koppel om de religiösa sionisterna, som blev allt mer frustrerade.

Det avgörande ögonblicket för bosättarrörelsen var jom kippurkriget 1973 som grusade förhoppningen om att segern i sexdagarskriget innebar slutet på alla krig. Istället blev det ett krig med stora förluster som sköttes dåligt av det sittande Arbetarpartiet.

Det ledde till att högerns Mena­chem Begin vann valet 1977. Begins regering initierade ekonomiska incitament för judar att flytta till Judéen och Samarien (Västbanken AR). Planen var att stärka Israels grepp om det som anses vara det bibliska landet Israel och motverka en palestinsk stat.

I Like dreamers föreslår du dock att bosättarna har misslyckats med att förankra rörelsen hos den stora massan israeler, hur då? 

– Bosättarrörelsen misslyckades redan under den första intifadan. Israelerna blev varse om priset de betalar för att vara en ockupationsmakt. De insåg att en ockupation aldrig kan vara godhjärtad. Andra intifadan blev slutet för Fred nu-rörelsen och idén om att byta ”fred mot land”. Den värsta terrorismen i Israels historia tog fart efter erbjudandet om en verklig territoriell kompromiss vid Camp David 2000.

Så verkligheten har diskrediterat både högern och vänstern?

– Ja, vinnaren i höger-vänsterdebatten är mittenpolitiken. Det är där jag själv befinner mig. Det är en kombination av höger och vänster­idéer. Mitten håller med vänstern om att ockupationen är en katastrof och den håller med högern om att det är omöjligt att åstadkomma fred med en palestinsk nationell rörelse som inte ser oss judar som en del av landet utan som en vit kolonialmakt.

Vad innebär det för samhället?

– Den lämnar mig och det israeliska samhället i en slags förlamning, ett dödläge där status quo känns som det bästa alternativet. Samtidigt tyder allt på att när ett trovärdigt fredsfördrag väl presenteras kommer majoriteten av israelerna att rösta för det. Så var fallet i fredsfördraget mellan Anwar Sadat och Menachem Begin 1977. Om du före det hade frågat israelerna om de stödde ett tillbakadragande från Sinai hade de flesta nog sagt nej med argumentet: vi har tvingats till krig i Sinai tre gånger, vi behöver området som buffertzon. Något liknande hände med Osloavtalet. Många av oss som stödde Oslo kände oss samtidigt obekväma med avtalet. Många av oss tittade på direktsändningen av handskakningen mellan Rabbin och Yassir Arafat på Vita husets gräsmatta och kände att vi hade begått historiens största misstag. Arafat och PLO hade aldrig en riktig fredsintention. Även om Rabbin inte hade mördats tror jag inte för ett ögonblick att vi hade en verklig chans till fred. Det var inte Rabbin som var problemet utan Yassir Arafat och det faktum att varken han eller någon annan palestinsk ledare kunde garantera en varaktig fred.

KONCEPTET LAND FÖR fred är problematiskt menar Yossi Klein Halevi. Han vill istället tala om uppoffringar på båda sidor: judarna ger upp sin rätt till ett Storisrael som sträcker sig från Medelhavet till den jordanska gränsen och palestinierna ger upp sin rätt till ett Storpalestina som sträcker sig över exakt samma område.

– Enligt palestinierna är hela territoriet mellan havet och floden, inklusive Israel, Palestina. Enligt mitt sätt att se det är hela territoriet mellan havet och floden Israel. Jag blir inte upprörd när jag i skolor på Västbanken ser kartor över Mellanöstern, där Israel inte finns med. Eftersom Palestina inte finns med på min karta heller. – Jag godtar hundraprocentigt att för en palestinier är det land jag kallar Israel, Palestina. Nyckeln till fred ligger i att båda sidor talar rakt och ärligt med varandra: jag förstår att du tycker att hela det här området är Palestina. För mig är samma område Israel och vi israeler kommer inte att flytta på oss. Jag önskar att du inte vore här, men nu är du det, och jag förstår att vi måste dela landet itu, vilket jag hatar. Jag hatar en delning av Israel. Jag hatar tvåstatslösningen. Det är därför människor som jag är en bra partner för palestinierna, för de hatar också tvåstatslösningen, och jag förstår det hundraprocentigt. Men internationellt verkar folk ha svårt att förstå att tvåstatslösningen är både djup orättvis och en enorm uppoffring, för båda parter.

Vad behöver Sverige och Europa förstå om Israel, tycker du?

Många välmenande européer verkar ha svårt att förstå att vi lever i en paradox. Jag har två sorters mardrömmar om en palestinsk stat. Den första handlar om att det aldrig blir en palestinsk stat och att status quo fortsätter i all evighet. Den andra mardrömmen handlar om att Palestina etableras på Västbanken och att Israel inte kan försvara sig i ett framtida krig. Kan en europé ens föreställa sig hur det är att vakna varje morgon och inte ha en enda vettig lösning och veta att hur det än utvecklas så kommer det att vara dåligt för landet. När fransmännen diskuterade om de skulle dra sig ur Algeriet, befarade ingen att Frankrikes existens skulle hotas. Israel är litet och många här undrar om vi ens kommer klara nästa krig. Samtidigt undrar jag om vi kommer att klara av flera generationer av ockupation? Svenska och europeiska ledare kan hjälpa till genom att påminna israelerna om att om de vill tillhöra de demokratiska nationerna, då kan inte ockupationen fortsätta ytterligare 50 år. Men för att israelerna ska lyssna måste de vara övertygade om att ni verkligen förstår vår situation. Om Sverige och Europa vill spela en konstruktiv roll i den här konflikten måste ni kunna kritisera båda parter. Ni måste kritisera palestinska ledare som uppfostrar generation efter generation fylld med hat mot Israel. Ni måste utmana de palestinier som förnekar en judisk koppling till Israel precis som ni kritiserar Israel för bosättningarna. För närvarande framstår ni mest som en livsfarlig kombination av okunnighet och arrogans med en underton av elakhet.

OM YOSSI KLEIN HALEVI

Yossi Klein Halevi föddes i New York 1953. Han har en bachelor i judiska studier från Brooklyn College och en master i journalistik från Northwestern University. Han flyttade till Israel 1982.  Han arbetar på Shalom Hartman Institute och skriver för flera av USA:s ledande amerikanska tidningar. Han är författare till flera böcker bland andra At the Entrence to the Garden of Eden – a Jew´s search for God with Christians and Muslims in the Holy Land. Yossis första bok, Memoirs of a Jewish Extremist, berättar historien om hans tonårsattraktion till den militanta ledaren Meir Kahane.

NYHETSBREV KONTO