Mångkultur – mer än ett tjusigt ord

Föräldraledigheten är över och jag letar förskola åt vårt barn. I fikarummet på ett särskilt väl ansett dagis i Vasastan i Stockholm sitter åtta engagerade föräldrar. Vi informeras om den pedagogiska inriktningen: barnets nyfikenhet leder undervisningen, vardagssituationer utvecklar deras empati, och de äter själva, vid mycket låga bord. Föräldrarna gör tummen upp för rytmikklasser och hummar uppskattande åt sockerfria födelsedagar. Sommaren sjungs in av barnen och vintern lyses upp av Lucia.
Lucia?! Jag vaknar till. Harklar mig och tar sats…

”Hur uppmärksammar ni andra kulturella och religiösa högtider förutom Lucia?” frågar jag.
Förskolepedagogen tittar oförstående på mig.
Jag försöker igen:
”Alltså, hur förbereder ni barnen för det mångkulturella samhälle vi lever i?”
Pedagogen höjer ett ögonbryn. Med illa såld irritation svarar hon:
”SÅ ser det inte ut i Vasastan.”

Jag kunde ha sagt det annorlunda. Något i stil med: i vårt hem firar vi inte Lucia, vi firar chanuka, jag kommer gärna och berättar om det på dagis. Men frågan är så mycket större. En av vår tids största frågor, enligt sociologen Zygmunt Bauman.

”Vi lever redan i en kosmopolitisk värld. Det vi saknar är kosmopolitisk medvetenhet,” sa Bauman när han, på inbjudan av Judisk Kultur, besökte Sverige för några veckor sedan. I intervjun med Judisk Krönikas reporter Ricki Neuman förklarar Bauman att vi befinner oss i en postmodern fas, i ”ett ”flytande” samhälle, där man kan byta identitet, och ha flera samtidigt. Där är osäkerheten djup, och allt fler är främlingar för varandra.”
Bauman tycker att vi borde förbereda oss.

Så hur lär vi oss leva tillsammans, med våra olikheter?

För några år sedan, på en konferens anordnad av det judiska utbildningsinstitutet Paideia gav en av vår tids främsta judiska filosofer, Moshe Halbertal, sin syn på saken. Han öppnade med en hälsning från Jerusalem, en stad med enorm mångfald: ”Den mest internationella staden i världen, sa han, och den minst kosmopolitiska.”

Halbertal jämförde fyra olika samhällsvisioner:
I det toleranta samhället tolererar man varandra. Det innebär att man egentligen tycker att personen man tolererar har fel. Jag har rätt och du har fel, men jag står ut med din existens. Men min tolerans för dig slutar när ditt sätt att leva påverkar mig. Kort och gott: håll dig på din kant,ta inte för mycket plats!

Det öppna samhället är väldigt annorlunda det toleranta samhället. Det öppna samhället ifrågasätter om någon
alls besitter sanningen. Det värdesätter det fria och öppna samtalet som ett sätt att närma sig någon sorts sanning.

I det pluralistiska samhället uppskattas många olika levnadssätt. Halbertal tar som exempel den framgångsrike entreprenören från Tel Aviv som besöker ett Ashram i Indien. I mötet med en buddistisk munk inser han: Jag är inte som du. Jag delar inte din tro eller din livsstil. Jag tolererar det inte för jag förutsätter inte att det är fel. Jag respekterar det för jag förstår att det finns något av värde i ditt sätt att leva.

I det mångkulturella samhället tar man det ett steglängre. Man värdesätter inte bara andra sätt att leva. Man är också nyfiken och försöker förstå den andre. Mötet med den andre förpliktigar: i samtal med den buddistiske munken förstår entreprenören från Tel Aviv något mer om sig själv. Han måste förklara sina livsval för den andre och därmed också för sig själv.

Kosmopolitisk medvetenhet handlar om nyfikenhet och empati, utan att nödvändigtvis söka likhet och konsensus. Det handlar om attityd och förhållningssätt och tron på att samhället berikas av mångfald.
Vi lever redan i en kosmopolitisk värld. Nu måste vi rusta våra barn för det.

Apropå mångkultur – läs Sara Yardens tänkvärda krönika om att inte ta män i hand.