REPORTAGE

Polacker som räddade judar

Den tragiska berättelsen om familjen Ulma, Wiktoria och Jozef och deras sex barn som mördades av nazisterna för att de gömde åtta polska judar under Förintelsen blir hörnstenen i ett nytt påkostat museum för polacker som räddade judar under kriget.
Ricki Neuman var på plats i byn Markowa i sydöstra Polen när museet invigdes:

By Jewish Chronicle augusti, 10th 2016 AT 12:17 e m

Landets president var på plats, samt ett antal höga politiska och religiösa ledare. Den statliga televisionen direktsände, och i presstältet fanns cirka 200 journalister, varav ett 30-tal från utlandet, inklusive Judisk Krönikas utsände.

Museet var ursprungligen ett regionalt projekt, för att hedra makarna Ulma. Jozef och Wiktoria gömde åtta polska judar i 18 månader på sin gård i Markowa, blev förrådda och sköts ihjäl av tyskarna, ihop med sina sex barn och judarna.

Under senare år har projektet även blivit en nationell angelägenhet, och utvidgats till att också omfatta andra räddare.

I sitt tal anklagar presidenten ”utländska medier och självutnämnda experter” för att förvränga bilden av Polen, och lite senare pekar han mot byggnaden och slår fast att ”detta nya museum står för sanningen”.

Dagen efter invigningen kommer hundra israeliska ungdomar till Markowa för en rundtur – och fortsätter sedan vidare till Auschwitz och Polin, det nya judiska museet i Warszawa.

Under en middag med utländska journalister förklarar regionens styresman att man ser stora kommersiella möjligheter när det gäller israeliska turister, och därför är allting i museet översatt inte bara till polska och engelska – utan även till hebreiska.

Inne i museet möter vi historien om paret Ulma samt ett 20-tal liknande berättelser om modiga och godhjärtade polacker.

Några av dessa hjältar finns även med på den turnerande utställning som gruppen av utländska journalister ser i Rzeszow.

Före kriget var 42 procent av stadens befolkning judar. Idag finns inga kvar. Men det stora kulturhus som en av stadens många judiska filantroper lät bygga och skänka står kvar.

Den lokala guiden visar oss runt inne i byggnaden och avslutar med att klaga på alla dessa beskyllningar om antisemitism som fortfarande riktas mot det polska folket, trots att kriget tog slut för över sjuttio år sedan.

Någon i gruppen påminner honom om slutet av 60-talet då Polen slängde ut närmare 13 000 judiska polacker (varav över 3 000 kom till Sverige), och det endast 20 år efter Förintelsen

Det ingick i en maktkamp, svarar guiden, det var politikerna som gjorde det, inte folket.

Berättelser om polacker som räddade polska judar framhävs allt oftare, med hjälp av utställningar, böcker, tidningsartiklar och inslag på radio och i tv – samtidigt som antalet berättelser stadigt växer, förklarar historikern Marcin Urynowicz på Institutet för det Nationella Minnet, som har till syfte att undersöka brott mot Polen under nazismen och kommunismen, och som stöds av polska UD.

Varje år utnämner israeliska Yad Vashem cirka 70 nya rättfärdiga polacker, och den utvecklingen kommer att fortsätta ett bra tag till, tror Marcin Urynowicz, eftersom ingen skröt med att ha räddat judar under den ryska ockupationen fram till 1989. Tvärtom. Det var något man helst låg lågt med; det kunde medföra problem om man berättade.

Flera som vi talar med betonar att det är först nu som folk på allvar har börjat befria sig från den mentalitet och stämning som rådde under kommunisttiden. Därmed kommer tidigare dolda händelser fram i ljuset, och därför är museets mur med namn på räddare endast fylld till hälften. Man vet att det blir fler.

Som jude är det svårt att närma sig Polen utan fördomar, åtminstone för denna skribent, förutfattade meningar som får näring av en lång och djup tradition av antisemitism, påtaglig såväl före som under och efter kriget – ett judehat som gång på gång ger sig tillkänna, numera ofta under nationell täckmantel. Judarna är inte polacker, inte på riktigt, lyder undertexten. Det är ingen tillfällighet att ett av institutets mest populära program, för skolor, bibliotek, kulturcentra och liknande, heter Polacker som räddade judar.

Borde det inte istället heta Polacker som räddade judiska polska medborgare?

 

Det blir alltså allt fler och fler historier om polska räddare, men också allt fler polacker som upptäcker och utvecklar sina judiska rötter, som vågar gå ut med sin judiska bakgrund.

”Det senare är inte längre förenat med fara”, förklarar rektorn för Lauder Morasha, landets enda judiska skola (med 240 elever), ”och som resultat har vi numera fler och fler föräldrar som vill sätta sina barn hos oss”.

Ingen vet exakt hur många judar det egentligen finns i Polen. Cirka 40 000, säger landets överrabbin under en middag med utländska journalister, ”även om jag är medveten om att många bedömare tycker siffran är alldeles för hög”.

När vi möter honom under invigningen i Markowa betonar han oombedd att det är oerhört viktigt att uppmuntra alla olika slags positiva krafter i Polen, ”bejaka allt synligt ljus”, och därför ska han senare under ceremonin sätta upp en mesosa utanför ingången till museet, ”även om det nu inte råkar vara ett judiskt hus”.

Men var finns då alla de polacker som hjälpte nazisterna, undrar någon i gruppen, under middagen med styresmannen för regionen, det var ju betydligt fler polacker som angav och mördade än som hjälpte sina judiska landsmän. Borde inte museet ge besökarna en bredare bild, frågar han, borde inte berättelsen om paret Ulma sättas in i ett större sammanhang?

Den historien får andra berätta, blir svaret, och den berättas hela tiden, om och om igen. Museet är bra som det är, fortsätter styresmannen, nu gäller det istället att satsa på nästa viktiga projekt: en internationell storfilm om Jozef och Wiktoria.

NYHETSBREV KONTO