Ricki Neuman Foto: Karl Gabor

Ännu är den bärande byggstenen utsattheten

Kartläggning av antisemitismen i Stockholmsskolorna, Antisemitism online under pandemin, Hizb Ut-Tahrir sprider konspirationsteorier om judar, Hätsk antisemitism i kölvattnet på Israel-Gaza-kriget.

Rubrikerna kommer alla från ett aktuellt nyhetsbrev från SKMA, en tidskrift som jag alltid läser, och alltid med starka blandade känslor.

Å ena sidan tycker jag att detta material är viktigt, brännande viktigt, och bör finnas på pränt för alla att se, och jag har stor respekt för SKMA och dess arbete.

Å andra sidan är det enbart av plikt som jag läser artiklarna, jag vill egentligen inte, för allt som kommer emot mig är mörkt och drabbande, och det mesta vet jag redan, på något sätt, även om platser, människor och anklagelser skiftar.

Dessutom blir jag nedstämd av att befinna mig i en värld där judens enda roll är att vara offer, eller kämpa emot, som om just denna position är den avgörande i min judiska identitet.

Visst, några av oss är religiösa, en del är aktiva sionister, andra lever i den judiska staten, somliga är upptagna av judisk kultur eller jiddisch – men det känns ofta som om den bärande byggstenen är känslan av att vara utsatt, nu och då.

Höstens stora konferens i Malmö, om kampen mot antisemitism, kan uppfattas som en bekräftelse, liksom det kommande Förintelsemuseet i Stockholm, liksom IHRS, det nya institutet för forskning om Förintelsen, liksom ”Vi, de fördrivna”, det pågående projektet på Nordiska Museet, om flykten från Polen till Sverige 1967-72, liksom alla nya böcker på svenska av ”andra generationen”, och ”tredje”.

En god vän påstod häromdagen att Hedi Fried är Sveriges mest kända jude, och frågade sig sedan vad det är ett tecken på.

Jag har stor respekt för Hedi Fried och hennes arbete, men hade hellre sett att en politiker, polischef, forskare, rabbin eller fotbollsspelare är vårt lands mest berömda jude.

Över 70 år senare ligger Förintelsen kvar som en dimma över slagfältet, långt efter att just den drabbningen är över, ett dis som gör det svårt att se klart.

Nyligen gav historikern Klas-Göran Karlsson ut essäsamlingen Folkmord, där han hävdar att det tar många generationer innan man kan betrakta ett folkmord med distans, och anför som exempel det armeniska folkmordet som fortfarande lever kvar som ett mörker hos det armeniska folket, mer än 100 år efteråt, en händelse som man gång på gång refererar till i vardagen.

Historikern Yehuda Bauer förklarade en  gång för mig att två saker återstår i hanteringen av Förintelsen.

För det första, vi måste lära oss mer om det motstånd som judiska män och kvinnor gjorde, en kunskap som han själv och andra har bidragit med på sistone, nu senaste Judy Batalion i boken ”Våra dagars ljus”, där hon berättar om modiga kvinnliga judiska motståndskämpar under andra världskriget.

För det andra, och det projektet är ”mycket mycket svårare”, betonade Bauer, vi måste försöka få mer avstånd till Shoa, göra bokslut, resa oss upp och gå vidare.

Ricki Neuman