Beckett på jiddisch på Sveriges nationalscen

Vad händer när en pjäs som strävar att vara fri från specifika historiska och geografiska associationer till förmån för en mer allmän betraktelse av människans existens iscensätts i på ett språk som tillför ett väldigt specifikt kulturellt och historiskt sammanhang?

Av Sarah Clyne Sundberg

Den 13-14 november gästspelar Vartn af Godot — regissören Moshe Yassurs jiddischuppsättning av Samuel Becketts I väntan på Godot –– på Dramatens Lilla Scen i Stockholm. Planen är att den även spelas i Malmö följande helg. Pjäsen presenteras av Judisk kultur i Sverige och Jiddischsällskapet i Stockholm, och är översatt av Shane Baker, skådespelare och ordförande i Congress for Jewish Culture i New York. I denna uppsättning spelar Baker också Vladimir, den ena av Becketts två väntande huvudpersoner.

Så varför Godot på Jiddisch?

– På metanivå är väl den uppenbara parallellen att väntan på Moshiach är central i jiddischkultur: Kommer han eller kommer han inte? Och vilka värderingar förkroppsligar vi i väntan på honom… Ett av de första ordspråk jag lärde mig på jiddisch var ”gutzskeit iz besser fun frumkeit” och personerna i pjäsen har knappast något med fromhet att göra men sättet på vilket de behandlar varandra är av största vikt.

Beckett var väldigt noga med att pjäsen skulle vara befriad från specifika associationer och föredrog uppsättningar av Godot med en minimalistisk och neutral rekvisita som förde tankarna till det allmänmänskliga snarare än någon enskild epok.

Regissören Yassur överlevde själv en pogrom som barn i Rumänien 1941, och har jiddisch som modersmål. Han berättar att de bilder som Beckett tecknar i Godot av hunger, illasittande skor, frusenhet, att gömma sig, vandrande och så vidare, omedelbart väckte personliga minnen av efterkrigstiden som även påverkat hur han närmat sig pjäsen som regissör.

— Egentligen ville Moshe att Vladimir och Estragon i vår uppsättning skulle dela på en randig koncentrationslägersuniform, en av dem skulle ha byxorna och den andre jackan. Men Beckettstiftelsen sa att vi inte kunde göra så, att det var emot reglerna, berättar Baker.

Så Yassurs tanke om Vladimir och Estragon som överlevande i ruinernas Europa fick förbli outtalad.

– Pjäsen får ändå en annan klang, en annan valör på jiddisch, säger Abbe Schulman, ordförande i Jiddischsällskapet i Stockholm, som varit drivande i att få hit uppsättningen.

Dock är tanken inte långsökt: det är svårt att bortse från den miljö och de personliga upplevelser som präglade Beckett då han skrev pjäsen 1948-49.

– Beckett befann sig vid den tiden i södra Frankrike. Han var med i franska motståndsrörelsen under kriget. Inte, enligt honom, av patriotiska skäl, utan för att han inte gillade hur hans vänner blev behandlade. Många av de vänner han syftade på var judar, säger Baker.

Becketts cell i motståndsrörelsen blev förrådd, medlemmarna arresterades och hamnade i koncentrationsläger, däribland hans gode vän, den judiske poeten Alfred Peron, som överlevde lägret men dog kort där efter i sviterna.

Själv flydde Beckett med sin partner Suzanne Dechevaux-Dumesnil till fots och med cykel till Sydfrankrike där de sedan gömde sig tills kriget var över. Det var där han skrev I väntan på Godot. I en tidig version manuskriptet heter Estragon ”Levy”, ett namn med otvetydigt judiska associationer.

– När vi först satte upp pjäsen i New York 2013 så utgjorde flyktingkrisen i Syrien en stark samtida parallell, säger Beate Hein, uppsättningens dramaturg.

– På foton av platser som bombats kan en se det berömda trädet i Godot. Det återfinns i Sarajevo, i Syrien, i Europa efter andra världskriget. Ett foto som gjort stort intryck på mig är från St. Lo, som Beckett skrev en dikt om. Han var där 1945 som ambulansförare. Där fanns ett stort militärsjukhus med många flyktingar och överlevare. Träden var Godotträd, pinnar utan löv. Så allt detta utgjorde inspiration för denna uppsättning.

På Dramatens Lilla Scen, i ett land där jiddisch är minoritetsspråk och dit många flyktingar sökt sig antar pjäsen ytterligare dimensioner.

Abbe Schulman, kom i kontakt med Yassurs uppsättning av Godot då en inspelning visades på Nobelmuseet i Stockholm 2014 i samband med en presentation av Moshe Yassur och Beate Hein.

– Jag har sett pjäsen många gånger men den versionen berörde mig väldigt djupt. Och det hängde samman med att när man hör de här dialogerna på jiddisch så är det nästan omöjligt att inte koppla till Förintelsen, säger Schulman.

När han några år senare var ansvarig för att planera det årliga veckohelgsprogrammet på tema teater med Judisk kultur i Sverige visste han direkt att han ville ha hit Yassurs uppsättning. Dock blev projektet uppskjutet på grund av pandemin.

Så det hela fick bero ett tag. Lizzie Oved-Scheja, VD för Judisk kultur i Sverige, säger att det var viktigt att pjäsen sattes upp på en etablerad större scen.

– Denna uppsättning är värd det stöd och den bredare publik som Dramaten kan erbjuda. Det är också viktigt att folk får lära sig om jiddischkultur och om det tomrum som uppstod i Europa i och med Förintelsen. Jiddischkulturen är en tillgång för alla som är intresserade av europeisk historia såväl som minoritetshistoria i Europa. Judisk kultur i Sveriges utgångspunkt är de universella aspekterna av den judiska kulturen och dess relevans till dagens samhälle. Att visa Beckett på jiddisch på Sveriges Nationalscen är ett bra exempel på det slags samarbete som vi helst satsar på, säger Oved-Scheja.

OM JIDDISCH

Jiddisch ses ofta som närapå utdött som talspråk. Så är dock inte fallet. I New York, där det bor mer än en miljon ortodoxa judar, talar många jiddisch till vardags. På frågan om hur Shane Baker ser på att göra teater på ett i allra högsta grad levande språk när de flesta som faktiskt talar det förmodligen aldrig kommer att sitta i publiken svarar han:

– Vår organisation – Congress for Jewish Culture – arbetar inte med att bevara jiddisch utan med att främja dess användande. Jag ser ingen motsättning där. Skalan av religiositet är lika bred som skalan av jiddischdialekter. Jag är vän med många religiösa människor och jag har sett svarta hattar i publiken, till och med på fredagskvällar – och anledning till det är väl uppenbar: om någon ser en där är de medskyldiga och kan inte skvallra. Vi är öppna för alla som vill spela eller se teater på jiddisch.