Kan en integrerad kollektivtrafik leda till ett enat Jerusalem?

”Jag är tillbaka i denna stad där namn ges till avstånd som vore de människor.

Siffrorna anger inte busslinjer

utan: 70 efter, 1917, 500 före Kristus, Fyrtioåtta.

Det är linjerna vi reser på.”

_{Yehuda Amichai: “Jag är tillbaka” (Jerusalem 1967)}

Av Sara Yarden

54 år efter att Jerusalem i sexdagarskriget blev en enad stad under israelisk kontroll har det äntligen hänt: kollektivtrafiken har förenats.

Som mycket här var kollektivtrafiken tidigare ett lapptäcke av brittiskt, jordanskt och israeliskt. Några linjer, som 21:an, hade existerat sedan mandatets dagar. Efter 1948 delades den upp i en jordansk och en israelisk version som körde parallellt också efter 1967: den israeliska 21:an med hållplatser i judiska områden och den palestinska 21:an med hållplatser i arabiska områden. 

Andra linjer är inte lika historiska men principen är den samma: i östra Jerusalem kör de blå-vita arabiska bussarna med slutstation vid Damaskusporten. I västra Jerusalem och till judiska områden kör de gröna Egged-bussarna med slutstation i Romema. Boende i östra Jerusalem tar Egged bussarna, många kontor och arbetsplatser ligger i västra Jerusalem, men de judiska resenärerna på de blå-vita arabiska bussarna är lätt räknade.

År 2010 började spårvagnen rulla, med lika mängder judar och araber i samma vagnar som ljudlöst och elegant far längs med ”sömmen”, den tidigare gränsen mellan östra och västra Jerusalem på sin färd genom Geula mot Har Herzl- transkriberat också till arabiska. Den gamle visionären skulle glatt sig åt förverkligandet av sitt ”Altneuland”.

Bussarna moderniserades, rökning förbjöds, klippkort kom och blev så småningom elektroniska, driften privatiserades, appar kunde användas, laddningsuttag blev standard, övergångsbiljetter infördes – men bara inom systemen. Det var fortfarande inte möjligt att på samma biljett byta från en blå-vit buss till en grön buss eller till spårvagnen. Tills nu.

Nu kan ”Rav Kav”, det elektroniska kortet med övergång, användas överallt till och med på tåget till Tel Aviv.  Smidigt kan jag resa från Kiryat ha-Yovel till Jabal al-Mukaber, från Damaskusportens marknad till Machane Yehuda.

Bra tycker många. Trafikstockningarna som vi alla, judar som araber, sitter i varje morgon blir värre dagligen och parkeringsplatser i centrum finns knappt att hitta. Allt som gör kollektivtrafiken effektiv är välkommet.

Men det finns palestinier som ogillar ”normalisering” och vissa judar som fruktar att terrorismen ska öka. En annan invändning är lingvistisk. Omorganiseringen har medfört att de arabiska bussarna skyltar på hebreiska, med transkriberad arabiska men också med hållplatsernas hebreiska namn.

En bokhandlare från östra Jerusalem berättade oroligt för mig att arabisktalande ungdomar nu inte bara slänger in hebreiska termer som ”ramzor” (trafikljus) i sitt modersmål utan också börjar referera till Damaskusporten som Sha’ar Shkhem istället för Bab al-Amud.

Kan integrationen av kollektivtrafiken leda till integrationen av en stad?

I en tid när någon fredsprocess inte existerar, kan det påverka oss alla, judar som araber och religiösa som sekulära, att sitta ansikte mot ansikte. Kanske byta till en linje vi aldrig åkt förr och upptäcka att våra medpassagerare också är människor?  

Sara Yarden

Sara Yarden är auktoriserad israelisk guide, bosatt i Jerusalem sedan 2005, fascinerad av städer och trafik samt engagerad i gränsöverskridande möten