För judar är Förintelsen inget fredagsmys

Jag läste en Facebooktråd i veckan som jag inte har kunnat släppa.

En bekant som undrade om det verkligen är okej att fredagsmysa med barnen till en Netflixfilm som Min bästa vän Anne Frank. Yngsta barnet vill nämligen inte längre sova själv efter det.

Min bekant fick idel pepp och hejarop tillbaka: ”ingen anledning till oro.” ”Förintelsefilmen sår säkert ett tidigt frö av samhällsengagemang i barnen”.

Fascinerat följde jag tråden, och med ett visst mått av avund ska erkännas.

Sedan jag blev förälder har jag brottats med frågan om när det är lämpligt att berätta för barnen om dem i vår släkt som mördades och fördrevs under Förintelsen.

Studier visar nämligen att små barn kan traumatiseras av insikten om att världen inte är en trygg och säker plats, och att vuxna människor inte kan skilja på rätt och fel.

För judiska familjer är Förintelsen inte ett fredagsmys utan en familjetragedi.

Jag har träffat föräldrar som valt att berätta allt när barnet fyllt tre, av oro för att de mördade ska glömmas bort.

Jag har också mött föräldrar som rationaliserat bort allt judiskt i sitt liv av oro för att deras barn ska utsättas för antisemitism.

Jag läste de käcka kommentarerna och kände avund.

Insikten om att mina barn aldrig kommer ha lyxen att lära sig samhällsnytta av en Förintelsefilm. De kan omöjligt ha det utifrånperspektivet.

Istället för att lägga all min kraft på att skydda dem från mänsklighetens svarta hål kommer jag inviga dem i judendomens 5000-åriga idétradition om livets helighet och människors inneboende kraft att bidra till en bättre värld. Det borde kunna så ett frö av samhällsengagemang.

Veckans inspirationsvideo av Tsibele: Mir Veln Zey Iberlebn/ We Will Outlive Them, en berättelse om hopp och motstånd i den mörkaste av tider.

Läs också Dara Horns Dreams for Living Jews i senaste numret av Sapir Journal.

Shabbat shalom,

Anneli