Frukt

en novell av Joahanna Ekström

Avstickare. Mamman och pappan använder det ordet. Hon och hennes bror sitter i baksätet. Mamma föreslår för pappa att de ska ta en avstickare. Det betyder att man lämnar stora vägen för att ta in på en mindre. Man gör en avstickare till en liten stad eller en sevärdhet, en fornlämning eller ett gårdscafé. Särskilt mamman har en förkärlek för de små och slingrande vägarna där asfalten övergår i grus eller lera. Ändå saktar pappan inte ner på farten.

Bakrutorna täcks av ljust damm. Barnen skriver sina namn i dammet som känns både torrt och fett. Mamman pekar ut ormvråkar och blåklockor. Fåglarna kan man se trots hastigheten. Blommorna är kolorerade fartränder längs med sidorna. Pappans armar är så solbrända. Hennes brors knän är lika torra som vägdammet. Hon slickar på ett finger och skriver hans initialer på huden. ”Så att du aldrig kommer bort”, tänker hon. Men bokstäverna försvinner i samma stund som hon tar sitt finger ifrån honom. Istället biter hon honom i armen. Han gör allt för att inte säga aj. Kniper ihop munnen och ögonen. Men hon vågar inte bita hårt. Sen biter han henne. Hon håller emot in i det längsta. Men tillslut skriker hon. Det våta märket efter tänderna. Först vitt sen rött. Mamman äter ett äpple i framsätet. Lukten sprider sig i bilen, en svag ljusgrön gas. En oroslukt. Hon kastar ut skrottet genom fönstret eller släpper ner det på golvet på den räfflade gummimattan. Då förändras lukten och blir trögare att andas in. Längst in i äpplet finns kärnhuset där kärnorna bor. Men genom öppningarna i huset kan kärnorna inte se. Kärnhuset bor i äpplet.

Flickan vill aldrig komma hem. Att vara på resa är det tryggaste av allt. I baksätet kan man ha täcke och kudde. Hon kan bädda åt sin bror. Göra underlakanet slätt genom att fästa det under ryggstödet, i skarven där mynt och pennor försvinner. Men på bensinstationen när pappa tankar och mamma går på toaletten skriker hon plötsligt ut sitt namn genom bilrutan. Ifall de skulle försvinna så är detta den sista möjliga ledtråden. Hon vet att de skulle kunna tappas bort, hon och brodern. Hon ser ut över sädesfälten, skogsbrynen, de silvergrå vägarna och tänker att det här är mitt land men jag tillhör det inte. Jag förstår inte fält och skog. Vad tillhör mig, undrar hon. Min bror. Kanske är alla glada, i bilen.

Pappan fantiserar om utlandsresor med endast handbagage. Han har berättat om krigsåren och tyskarna som invaderade Norge. Judar som hade väskor färdigpackade under sängen. Beredskapen. Flickan vill vara fullkomligt beredd. Aldrig överraskas. Hon och pappan likadana. Han mörkögd, svarthårig som hennes bror. Hon ljus och blåögd. De har beredskapen gemensamt. Den enkla packningen, de snabba stegen. Hon tävlar med honom. Vem som ska komma först till dörren. Den som ska bli först att se. Uppspeltheten som mitt i ett steg – vilket? – övergår i något som liknar panik. En tävlan om att vara den minst överraskade, minst ovetande. Ansiktsuttrycket aldrig tomt eller förvånat, aldrig skräckslaget. På mammas sida är ingen judisk. Hennes föräldrar hade ingen väska under sängen.

Men mamma tänker på krig och katastrofer. Undviker dagstidningarnas rubriker och debattartiklar. Dem som pappan läser. Mamma med sina sorger. Pappa med sin sorglöshet. Hon tänker: Är man sorglös väger man inget. Då flyr man snabbt. Mamma skulle tyngas ner, stupa vid en dikesren. Bli sittande bland blåklockor, rovfåglar. Själv skulle hon vara mycket snabb, men hur skulle hon orka bära sin bror när han inte längre orkar gå?

Ibland drömmer hon om soldater som väcker henne mitt i natten. Hon lägger ett täcke över brodern så att de inte ska se honom. När soldaterna frågar efter hennes namn säger hon att det är svenskt.  ”Jag ser ut och heter som en tallrik mjölk!” Bara de inte får syn på brodern. Hans svarta hår och bruna ögon.  Pappan har berättat om allt som hänt med judarna. Ändå nästan inget. Oförklarliga bilder som stämplar och häftklamrar djupt i hjärnans formbarhet. Det finns inga sammanhang, ingen slutledning. Inte heller en klar idé om vilka de själva är, hon och hennes bror i dessa skräckhistorier. Några berättelser så omöjliga att lyssna till att hon vill skrika, förstöra dem innan de satt sig i kroppen och i minnet. Som att försöka spotta ut en bitter kärna, en prägling. Önskan om att säga något ännu värre för att sudda ut.

En gång berättade hon för pappan om en snigel som blivit dödad av en fågel. Den låg på trädgårdsgången bredvid krusbärsbusken. Hur något kröp ur den räfflade och blanka kroppen, något som levde. Hon frågade pappan om sniglar föder levande ungar. I så fall var det ett barn som tog sig ut ur mamman. Hon sa att det såg ut som om ungen var blind. Kanske letade den efter mamman trots att det var i mamman den var. Pappan stampade med foten, skrek av äckel. Tillhälften på allvar. Han sa att det alltid är värre att höra otäcka saker än att själv uttala dem. Hon bär det med sig. En sanning. Öronen är offer. Munnen förövare.

Hon tycker inte om ordet avstickare. Det finns något lömskt i uttrycket. Som något som i själva verket inte händer. Något som man stulit sig till eller sticker ifrån. Mamman har mazariner i en papperspåse i knäet. I värmen smälter glasyren och bildar mörka, halvt genomskinliga fläckar i påsens botten. Mamma har mörka fläckar på blusen, under armarna. Pappa svettas inte. Han är torr som hennes bror.

Hon och brodern vet att de inte hade kunnat bli till om tyskarna kommit. Då hade pappan utrotats med sin familj. Pappan var ett barn precis som hon och hennes bror är nu. Hon drömmer att hon och brodern gömmer sig i grottor och i garderober. Hon drömmer om att se och blunda. Hon håller för ögonen på honom. Hon drömmer att de ålar fram i högt, torrt gräs.  Kanske är det en film hon sett. Hur någon går och stryker med en käpp över gräset på jakt efter desertörer. Hon vet ingenting om det judiska. Ingenting annat än ordet och döden och den gula stjärnan och den blå. Det är allt. Och att hennes lillebror inte ser ut som hon. Inte som en tallrik mjölk, utan som torkad frukt, dadlar, fikon, vanilj och russin. I drömmen säger soldaterna att de vet att hon har ett annat namn gömt under sitt eget.  Brodern andas stilla under täcket. Bara han inte vaknar. Ett annat ord som deras föräldrar använder är raksträcka.  Hon tycker om det. Något som binder samman och som rätats ut. Där kan man färdas utan att tänka.

Hon böjer sig fram och lägger händerna för mammans ögon. Mamman tar hennes händer i sina, kysser dem och för tillbaka dem mot nackstödet. Tänk om det var hon som satt vid ratten. Men det är pappan. Om hon höll för hans ögon skulle de dö. Han skulle köra ihjäl dem. Men det skulle vara hennes fel. Hos sina morföräldrar har hon sett en film på teve. Hon förstår den inte, hinner inte läsa texten. En scen omöjlig att glömma. När hon ska sova, upprepar hon tyst för sig själv att det bara är en film och människorna i filmen bara skådespelare. De har gjort som de blivit tillsagda av regissören. Ingenting är äkta. Det är några människor, kanske en familj på flykt. De har gömt sig på en båt. De sitter inklämda i ett förråd. En av dem, en man, har svår hosta. Ljudet kan förråda dem. Han kan inte hjälpa det. Man kan inte hindra sig själv från att hosta. I nästa scen öppnas dörren till förrådet och han faller ut. Munnen vidöppen, fylld med vitt tyg eller papper. Har han kvävt sig själv för att rädda de andra? Har han bett någon om hjälp med att döda honom? Hon vet att hon alltid kommer att minnas scenen.

Färgerna; det blå havet, det bruna båtskrovet, det vita pappret. Hon känner kvävningen i bröstet, impulsen att kräkas. En pirrande yrsel. Kroppen är en förrädare. Att inte kunna stå emot. Att hosta, hicka eller kräkas. Att skrika, gråta. Att skratta när man blir kittlad fast man inte vill. Att känna. I örat på sin bror viskar hon något hemskt. Om hur barn straffades av sin lärare när de inte kunde sin läxa, förr i tiden. Hon berättar om linjaler, ridpiskor, örfilar. Hans ögon blir runda av rädsla och nyfikenhet. Vill han höra mer? Hon kupar händerna om hans öra och mumlar. Mamma biter i ett äpple. Den syrliga lukten blandar sig med doften av hennes läppstift. Fruktan kommer ur ordet frukt som kommer ur ordet hus och hem. Pappa lägger i en ny växel och kör om en långtradare. Släpet svajar över vägen. Underläppen på hennes bror darrar. Han frågar om det är sant det hon berättar. Hon håller honom hårt i famnen, slickar på höger pekfinger, skriver JA på hans högra knä.

Johanna Ekström