Kärlek är också en del av den judiska etiken

Av Karin Brygger

Kärleken till Gud, den Gud som genom Moses ledde det judiska folket till friheten och till Sinai manifesteras i våra olika handlingar under pesach. I mina radioandakter i P1 har jag ofta fokuserat på minne, Haggadan och pesach som en förtätning av motpolerna slaveri – frihet. Just därför vill jag lyfta fram något annat än lidande och befrielse i år, nämligen kärlek.

Under pesachhelgens shabbat är det tradition att läsa den vackra (och vågade!) kärleksdikten Höga Visan. Skälet till att Höga visan – på hebreiska, Shir Hashirim, det vill säga ’den främsta av alla dikter’ – läses under pesach brukar förklaras med dess starka tematiska samhörighet med våren, den årstid under vilken pesach infaller – i alla fall på vår sida av jordklotet. Men dikten är också intressant eftersom den läses som en allegori över kärleken mellan Gud och Israel.

Höga visan är en lång dikt, eller kanske ska man säga diktsamling, som flödar av bilder av naturens skönhet – och av vad som i första anblick i alla fall är lätt att läsa som en intrikat och passionerad kärlekshistoria mellan en man och en kvinna. Granatäpplen, getter, liljor, rosor och kärleksförklaringar samsas i den vackra texten. ”Ja, som en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur. Som ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar, ljuvligt är mig att sitta i dess skugga, och söt är dess frukt för min mun.” 

Den bibliska redaktören – om man kan säga så – menar i överskriften till Höga Visan att det var Kung Salomon som komponerade denna dikt. Med tanke på dess erotiska innehåll och myten att Salomon hade minst 700 fruar och 300 älskarinnor är det kanske sant? Han borde ha vetat en del om förförelse.

Det faktum att dikten är så explicit gör för troligt att om inte Rabbi Akiva under andra århundradet v.t. stått på sig och läst Höga Visan som en kärleksdikt om Gud och det judiska folket – och inte en pur erotisk dikt – hade den inte funnit sin plats i den bibliska kanon. Men Rabbi Akiva menade till och med att Höga visan är en av de heligaste texterna (Mishnah, Yadayim: 3:5) och hans gudfruktiga tolkning av dikten letade sig också fram till filosofen Maimonides som ställde frågan: hur ska man älska Gud? 

Han svarade på sin egen fråga med att säga att Gud ska man älska på samma sätt som en man älskar en kvinna, så som en man längtar efter sin kvinna och tänker på henne konstant – ja, så ska man älska Gud (Hilchot Teshuvah 10:3).

Jag som samtidsvarelse menar förstås att det gör sak samma om man är en kvinna eller hur man nu väljer att identifiera sig.  Det viktiga i svaret är att kärleken till Gud får lov att vara överväldigande, trånande, passionerad, vild och lite besatt. Människans förmåga till passion bereds alltså plats utifrån denna läsning, i relation till Gud men också i relationen mellan människa och människa.

För mig är det en viktig aspekt av att vara jude och leva judiskt, att kärlekens kraft bejakas. Rabbi Abraham Isaac Kook (1865–1935) menade att judendomen är just kärlekens religion. Kärleken till Gud är viktigast, och till skapelsen och till det judiska folket. Alla dessa olika sorters kärlek ska uttryckas i praktisk handling.

Men kärlek är inte nog för att bygga ett samhälle, påpekar Rabbi Jonathan Sacks. Torans etik behövs för att vi ska kunna leva i samklang med varandra men kärlekens centrala plats gör också de religiösa plikterna så mycket mer begripliga, lätta att omfatta. Ibland kan jag tänka att det judiska årets högtider är så starkt fokuserade på lidande och triumf, i fallet pesach på fångenskap och frihet, att man nästan glömmer kärlekens centrala plats.

Karin Brygger