”7 oktober förändrade min syn på antisemitism och Israel”

Han är komikern som satte fokus på att progressiva krafter månar om de flesta minoriteter – förutom judar. När David Baddiels hyllade Jews don’t count nu kommer på svenska är det med nyskrivna stycken om hur händelserna den 7 oktober påverkade honom.

Av Jon Forsling

David Baddiel är trött och nedstämd. Det är dagen innan hans 60-årsdag, och om några timmar ska den brittiske komikern och författaren flyga hem för att fira milstolpen med familj och vänner. Den sista helgen som ”Fifty-something” har tillbringats i Sverige, där Baddiel – tillsammans med namn som Joshua Cohen, Dorit Rabinyan och Jonathan Cummings – har medverkat på Judisk Kulturs ”October 7 Forum”. Inför en fullsatt publik på Konstakademien diskuterade de en mängd olika frågor, bland annat hur Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 har påverkat den judiska tillvaron över hela världen och vad som kan göras för att motverka den antisemitism som har blossat upp i kölvattnet av kriget i Gaza.

Nyanserade, intressanta och givande diskussioner – men David Baddiels goda humör är som bortblåst när vi träffas på ett kafé i centrala Stockholm. När han vaknade upp på sitt hotellrum den här måndagsmorgonen möttes han av nyheten att ett trettiotal personer dödats efter att israelisk militär attackerat Rafah. Genast fylldes hans sociala medier-flöde av hat mot Israel och hashtags som ”All eyes on Rafah”.

– Jag har precis tillbringat två dagar med att ha väldigt, väldigt komplicerade, svåra och utmanande diskussioner om de här frågorna, verkligen försökt reda ut alla nyanser av dem. Och så nu på morgonen är sociala medier fullt av bilder på ett bombat flyktingläger i Rafah. Det raserar liksom alltihop. Man känner lite, vad är meningen? Du försöker analysera saker, du försöker prata om faran för judar och antisemitism… och sen händer något sådant här och allt hat väller fram igen, säger han.

Efter en lång och framgångsrik karriär som komiker har David Baddiel på senare år trätt fram som en av samtidens viktigaste debattörer om judiska frågor. Hans bok Jews don’t count, som ursprungligen publicerades 2021, satte ljus på de progressiva krafter som skanderar högt för kvinnors, svartas, asiaters och HBTQ-personers rättigheter – men som samtidigt bemöter antisemitism med en axelryckning. Baddiel argumenterade för att synen på judar som priviligierade, rika, mäktiga och ”vita” gör att de inte räknas in bland andra minoriteter, och att de som grupp därför inte heller åtnjuter samma skydd när de utsätts för rasism.

I oktober släpps boken på svenska på förlaget Polaris, i översättning av Stephen Farran-Lee. Att säga att mycket har hänt på tre år är en underdrift, och David Baddiel har tvingats omvärdera en och annan passage från den ursprungliga boken. Judar räknas inte kommer därför att ha ett nyskrivet stycke, där han tar upp 7 oktober-attackerna:

– Boken argumenterar mot tanken att Israel är en central del av den judiska identiteten. Det där är en föreställning som ofta tvingas på judar, att man som jude måste ha en åsikt om eller förhålla sig till Israel. Det är inte bara felaktigt, det är också rasistiskt. Du skulle aldrig gå fram till en kines och ställa honom mot väggen för hur uigurer behandlas i Kina, eller fråga en pakistanier om hur de behandlar afghanska muslimer i Pakistan. Det skulle med rätta anses rasistiskt att hävda att en etnisk grupp kan bära ansvar för något, säger Baddiel.

– Inför den amerikanska utgåvan utökade jag boken med ett stycke där jag pratar om skillnaden mellan anti-semitism och anti-sionism. Men när det var dags att ge ut boken i Israel skrev jag ett stycke där jag slog fast att det var en emotionell omöjlighet – oavsett var jag har stått intellektuellt i den här frågan – att inte känna en samhörighet med de som dödades den 7 oktober. Som en jude, vars mamma föddes i nazi-Tyskland och vars hela familj mördades på den sidan, känner man ett band med de människor som dödades i Israel den 7 oktober, fortsätter han.

David Baddiel trodde länge att intresset för att publicera Jews don’t count i Israel var svalt på grund av hans argument att judisk identitet bör särskiljas från landet som sådant. Men i ett samtal med en journalist från den israeliska tidningen Haaretz blev han varse att så inte var fallet:

– Journalisten sa, ”nej, det är ingen som har något problem med att du säger det. Anledningen till att det har tagit tid för boken att släppas här är att den handlar om att judar inte ses som en riktig minoritet av progressiva. Och här i Israel är vi judar ingen minoritet”. Den tanken hade inte ens slagit mig. Men jag sa till honom att anledningen till att boken trots allt släpptes i Israel var att 7 oktober fick er att känna er som en minoritet. För att uttrycka det annorlunda: 7 oktober fick israeler att känna sig som judar, säger han.

Nyheten om 7 oktober-attackerna togs som bekant emot här hemma i Sverige med jublande bilkorteger i Malmö och indignerade upprop i media från kändisar som – innan det fullskaliga kriget i Gaza ens hade brutit ut– valde att ställa sig mot Israel. Som britt följde David Baddiel med stort intresse Eurovision Song Contest i början av maj, då Malmös gator fylldes av propalestinska demonstranter som ville stoppa Israel från att delta. Att Eden Golans bidrag senare ändå fick flest röster av de svenska tv-tittarna – och att hon kom femma i tävlingen totalt – sågs av vissa som ett tydligt avståndstagande från demonstranternas högljudda brölande:

– Jag tänkte också att det var ett bra exempel att man måste ta intensivt och argsint skrikande på internet med en nypa salt. För om man skulle tro internet fanns det inte en chans i världen att Israel skulle kunna komma femma. Vi pratade lite om det här på forumet, och en del trodde att hon (Eden Golan) fick röster för att många tyckte att hon var modig. Men jag tror också att många helt enkelt tyckte det var en bra sång. Särskilt i Storbritannien var det många som inte hade en aning om att det uppmanades till bojkott, som bara tyckte att låten var bra, säger han.

– När protesterna pågick i Malmö såg jag att folk på Twitter sa att det påminde om Europa på 1930-talet. Jag håller inte med om folk som ofta vill dra paralleller till 1939. På den tiden hatade de (nazisterna) judar utan omsvep, men de som demonstrerar nu gör inte det. De tror att de stöder en rättfärdig sak, vilket de ibland kanske också gör. Att judar sedan känner sig hotade eller skrämda är inte lika viktigt för dem som deras behov att protestera, fortsätter David Baddiel.

Ett liknande exempel på att judar kan ”hamna i kläm” på bekostnad av att något anses ha ett högre värde kan hittas i komedins värld. Flera av Baddiels komikerkollegor har hamnat i blåsväder på senare år för skämt som har ansetts antisemitiska; inte minst hans goda vän Jimmy Carr som fick hård kritik – av bland andra David Baddiel själv – för ett skämt han drog om Förintelsen 2022.

– Jag gillar verkligen Jimmy. Det som hände har en komplex bakgrundshistoria som har att göra med min relation med honom, och det faktum att han drog det där skämtet i samma veva som jag precis hade kritiserat Whoppi Goldberg för något hon hade sagt om Förintelsen. Hade jag fått göra om det hade jag nog undvikit att säga någonting alls, säger Baddiel.

– Man kan såklart skämta om Förintelsen, det är sättet man gör det på. Jimmy Carr har ett annat skämt som går: ”Folk säger att det finns styrka i antal (strength in numbers). Försök att säga det till sex miljoner judar”. Det är ett briljant, djupsinnigt skämt om Förintelsen.

Kommer det någonsin gå att skämta om det som hände den 7 oktober?

– Faktiskt så hörde jag ett skämt om det på forumet nu i helgen av Joshua Cohen. Det var rätt roligt och jag blev lite förvånad att han drog det i ett så seriöst sammanhang. Det var mot slutet, när vi alla satt på scenen och skulle dela med oss av våra sista tankar. Skämtet gick så här: ”Säga vad man vill om nazisterna, men de tog åtminstone inte förintelseöverlevande som gisslan”. Ett mörkt skämt, men ett bra skämt. Och det fick ett ganska stort skratt. Det var modigt, men enligt mig ska man alltid kunna skämta om vad som helst.

David Baddiel är även av uppfattningen att man ska kunna prata om vad som helst, med vem som helst. Det är därför han sedan en tid deltar i podden ”A Muslim and a Jew go there”, där han diskuterar brännande frågor med den muslimska politikern Sayeeda Warsi. På många ställen i världen är det idag helt omöjligt för judar och muslimer att leva sida vid sida – för att inte tala om att ha civiliserade samtal med varandra – men Baddiel tror att den enda möjliga vägen bort från det är genom diskussioner

– Podden är intressant för mig, även om jag på sätt och vis är fel person för den. Hon (Sayeeda Warsi) är väldigt propalestinsk och jag är inte någon massiv proisrael. Jag har tillbringat mycket av min tid med att vara juden som inte vill bli definierad av Israel. Den här rasismen vi pratar om är 2 000 år gammal, i många år var Israel inte ens en del av ekvationen. Min judiska identitet definieras inte av ett land i Mellanöstern. Så det är bara på sistone, efter 7 oktober, som jag insåg att jag inte hade något annat val än att prata lite mer om Israel. Och att lära mig mer om den geopolitiska strukturen, säger David Baddiel.

– Jag vet inte hur länge till jag kommer att göra den (podden), för det är en svår konversation att ha. Det är inte alltid jag tycker om det. Det är utmanande på ett psykologiskt plan som jag hoppas är användbart för mig. Och jag antar att man kan säga att civila, respektfulla samtal är vårt enda hopp.

Jon Forsling

David Baddiel

Ålder: 60. Bor: London. Yrke: Ståuppkomiker, författare. Familj: Gift med komikern Morwenna Banks, 62. Tillsammans har de barnen Dolly, 23, och Ezra, 20. Aktuell: Med ”Judar räknas inte” (Polaris), den svenska översättningen av en bok som ursprungligen publicerades 2021. 5 november gästar han Judisk Kultur i Sveriges scen.