Anita Goldman kartlägger Jerusalems heliga och profana topografi

Natalie Lantz recenserar Anita Goldmans senaste bok Jerusalem och jag.

”Kartan är inte territoriet”, skrev den polske filosofen och språkforskaren Alfred Korzybski 1931. Vår förståelse för territoriet möjliggörs genom våra berättelser om det: våra kartor. När Berlinmuren föll 1989 hamnade föreställningar kring territorier än mer i ropet. Tidigare hade historiker analyserat kulturella företeelser längs med en kronologi, nu började man istället fokusera på mänskliga topografier. Det grekiska ordet topos (plats) i kombination med graphein (att skriva) handlar i klassisk bemärkelse om hur människor skapar och förhåller sig till platser.

Genom den topografiska linsen kan historien inte existera i tid, bara i rum. Historiens rum bildar oändliga, sfäriska korridorer som överskrider temporala gränsdragningar. Historieforskningen har länge bortsett från judiska topografier. Stereotypen ’den vandrande juden’ tillsammans med tanken om Boken som ’ett portabelt judiskt hemland’ har bidragit till ett svärmeri för den kosmopolitiska juden som helt saknar anknytning till fysiska platser. När man väl började studera judisk topografi var det ofta i ljuset av monumentala katastrofer som templets fall eller binära motpoler: diasporan vs. Israel.

I boken Jerusalem och jag ritar Anita Goldman en ny sorts judisk topografi där Staden Jerushalajim tillåts att vara en fysisk boning för det judiska livet. Goldman berättar sin berättelse om Jerusalem och gör inte anspråk på att agera språkrör för delar av staden som är henne främmande. Hon stöter sig med staden, besegras stundom av den, fördömer den, och hon gör det med självklarhet: Jerusalem och hon är intill inälvorna (läs: språket) förbundna. I likhet med sin älskade lärare, Jehuda Amichai, skildrar Goldman Jerusalems verklighet och vardag, liv och inte död. Aldrig utan strävan upp mot det himmelska Jerusalem, eller det inre, om man så vill.

Anita Goldman har rullat ut sina kartor, vänt upp och ner på skokartongerna med minnessaker, vidrört sin allra tunnaste hud. Beskrivningarna är befriande svulstiga: källa, livmoder, navel, moderkaka, urhem; sten och dröm. I en tid då många strävar efter att göra svenska språket könsneutralt hyllar Goldman de erotiserande språklekar som den genuskodade hebreiskan erbjuder.

Läsaren kan känna sig såväl trygg som utmanad i Goldmans lärda sällskap. Översättningarna av brev, dikter och rabbinska utsagor är en kulturgärning bara i sig. Litteraturförteckningen är gedigen och inbjuder till vidare studier. Den vetgiriga saknar dock källhänvisningar till den rabbinska litteraturen och en mer konsekvent transkribering av hebreiska termer, kanske med en fonologisk nyckel till hjälp.

Genom en sprittande medvetandeström för Goldman läsaren på en bildningsresa genom kroppsångorna på marknaden, genom den hebreiska litteraturens olika skepnader, till sorlet av Jerusalems kvinnliga röster. Koordinaterna som markerar Jerushalajim på Anita Goldmans hud leder alltjämt till Staden, via bet ha-midrash, studiernas hus.

Natalie Lantz är doktorand i bibelexegetik vid Uppsala universitet