”Bokens folk” – en oförarglig judisk stereotyp?

De judiska klyschorna, alltså. Urblekta som svanktatuerade visdomsord på kulturspråk få faktiskt behärskar. Härliga att dra till med. Jag har gjort det. Du har gjort det. Svängt oss med uttryck som ’Bokens folk’, am ha-sefer. Folk blir så imponerade av lite judisk intellektualism, kryddad med lösryckta hebreiska begrepp. Skåda juden i sitt naturliga habitat, det dunkla biblioteket! Åh, visst kan du riktigt höra det millenniegamla sorlet stiga upp från akademierna i Babylonien och klirret från porslinskopparna på caféerna i Wien?
Men, vilka associationer väcks egentligen när vi talar om ’Bokens folk’?

Här, i nordvästligaste Europa brukar Bokens folks idéhistoria inte sällan framställas som en evolutionär utveckling från arkaisk tempelkult till (post)modern texttradition. Genom Boken bebor juden världen poetiskt. Snuddar liksom inte riktigt marken.

Tillåt mig att summera denna publikfriande historieskrivning:

Templet och Jerusalem faller under romarna och dagen efter förflyttas fokus från plats till text. Det heter att Boken blir till ett portabelt hemland. Snabbspola den där drypande religiösa medeltiden, fram till den hyllade judiska upplysningen, haskalan.

Heinreich Heine skriver om Boken som judarnas fosterland. Judarna, skriver Heine, lever inom bokens fredade marker, därifrån kan de inte förjagas. Idén om Boken som en frizon där judarna åtnjuter obestridliga medborgerliga rättigheter gäller nu inte bara ha-sefer, utan hela västvärldens kanon. Bokens folk har blivit till den europeiska litteraturens folk.

Men vad står på? Vissa judar suktar visst efter mer än ett hemland av pergament och papper. I sionisternas hjärtan upptänds viljan att förena Boken, Folket och Landet.

Så, fokus på Europa igen, och nu gör han entré: den judiske kosmopoliten flanerar omkring i Paris passager på väg till Bibliothèque national. Så eteriskt, så oförargligt att leva i bibliotekens halvdager! Men att tillhöra litteraturens folk i bokbålens tidevarv visar sig vara förödande. Svart ridå över våra europeiska kosmopoliter.

Vänta, det händer någonting i det Brittiska Palestinamandatet! En stat, en judisk stat utropas. Oy vey, det här blir komplicerat. Hur var det nu med Boken som judiskt hemland? Vågskålen sviktar: am ha-sefer eller am ha-aretz?

Boken som det portabla hemlandet återaktualiseras i skuggan av Förintelsen och fördrivningen av judar ur arabiska och muslimska länder. Den landsflyktiga kan alltid bege sig till litteraturens enklav. Edmond Jabès, fördriven ur sitt hemland Egypten under Suezkrisen, skriver från Paris: ”Jag är i boken. Boken är min värld, mitt land, mitt tak, och min gåta.”

Som bibelvetare och översättare tillbringar jag större delen av mitt liv i Bokens och litteraturens värld. Men jag vänder mig emot den romantiska idén om att endast litteraturen kan härbärgera det judiska livet. Varje bokhylla behöver ett hem. Och, ursäkta min anspråksfullhet, men ett hem kan inte blott bebos i poesin.

Natalie Lantz