”I Talmud finns essensen av mänsklig intelligens”

Bernard-Henri Lévy är Frankrikes mest kända och omstridda filosof. Han är även, sedan slutet av 60-talet, aktivist, krigsreporter, författare och filmare. Han är aktuell med boken The Genius of Judaism där han går till botten med sitt judiska arv och dess betydelse för hans liv och arbete.
Cyril Hellman träffade honom på Grand Hôtel i Stockholm:

Bernard-Henri Lévy ursäktar sig att han är försenad på grund av flyg. Han är lång och klädd i en elegant grå kostym med uppknäppt skjorta och går ledigt med stora steg likt den världsvana man han är. Hans vågiga hårman är kammad bakåt. Vi slår oss ned vid ett bord strax utanför restaurangen. Han beställer in en kanna te. Lévys senaste bok som han är i Sverige för att tala om, inbjuden av Judisk Kultur, heter på engelska The Genius of Judaism. Det är en bok där stjärnfilosofen går till botten med sitt judiska ursprung. I sin bok Le testamente de Dieu från 1979 berättade han att han hädanefter skulle leva och verka som jude men som en sekulär sådan. Det är vad detta har inneburit som nya boken handlar om. Det känns som att han grubblat i flera decennier och sedan skrivit ner allt med lätt hand, nästan som en blogg.

– Det var nödvändigt att den fick mogna fram. Det var inget brådskande, inte fråga om något aktuellt, så jag tog tid på mig. Lévy skriver att hela hans intellektuella liv förändrades när han upptäckte Torah och Talmud. Utan den källan till kunskap kanske han inte hade fortsatt skriva.

– För fyrtio år sedan var Talmud och Torah absolut nödvändiga för mitt fortsatta skrivande. Efter min första bok Barbarism With a Human Face upptäckte jag att jag bara kunde fortsätta om jag delade väg med Talmud och Torah. Det var de metafysiska frågorna där jag landade vid. De blev någon sorts hinder som bara kunde övervinnas genom medvetande och metaforer hämtade ur Torah och Talmud. Frågan om ondska. Frågan om historien. Vad är ett samhälle? Vad är en sekulariserad individ? Allt det här behövde jag ta till mig därifrån för att finna lösningar? Så jag började min resa genom denna enorma mängd judiska tankegångar som finns samlade här.

Du skriver också att man inte kan föreställa sig Talmud och Torah inom kristendom eller islam då man där inte ifrågasätter på samma sätt.

– Man ifrågasätter på ett annat sätt, inom kristendomen genom språkliga tolkningar av Bibeln. Inom Islam fanns för några århundranden sedan försök till att kommentera skriften. Men den form av kommentarer som finns i Talmud är specifikt för judendom. Komplexiteten och sättet man ifrågasätter är specifikt för judendomen.

Är Talmud anledningen till varför det finns så många judiska vetenskapsmän och intellektuella?

– Ja. Om jag skulle bli tvungen att designa själva essensen av mänsklig intelligens, själva förkroppsligandet av det, skulle jag antagligen nämna några av de största vetenskapsmännen, men också Talmud. De mest moderna vetenskaperna, den mest abstrakta matematiken och det mest konkreta hittar du i Talmud. Där finns essensen av mänsklig intelligens.

Judendomen går som en tråd genom historien men också genom ditt liv och allt du har skrivit. Vad betyder det för dig personligen?

– Precis som för många europeiska judar i min generation tog det tid för mig att bli jude på riktigt. Jag är jude genom min far och mor och mitt namn. Min mamma och pappa gick ut ur andra världskriget med uppfattningen att judendomen var en förbannelse. Att deras barn, som jag, måste göra sig av med den. Jag växte upp med tanken på att jag var fallen efter Racine eller Ibsen, efter Europas stora kristna och ateistiska författare. Där fanns inget av judendom. Det tog tid för mig att bli medveten om vad de judiska texterna, Torah och Talmud, kan tillföra det filosofiska reflekterandet när man försöker engagera sig i världen. Boken berättar om det.

Är din religion nödvändig idag?

– Det handlar inte bara om tro, utan om att ifrågasätta. Den ingår i den gemensamma värdegrunden i dagens Europa. Judendomen är en av de faktorer som ger den näring. Det är inte bara den, men vad är Europa? Det grekiska arvet – Aten. Det kristna arvet – Rom. Det judiska arvet – Jerusalem. Och under senare tid ett islamskt arv. Det jag menar är att det vore synd, det vore en identitetsförlust, kanske en katastrof, att glömma hur mycket som kommer från judendomen ifråga om vad som skapat den euroepiska andligheten

Kan man säga att det är en bok om att vara jude och fransman?

– Nej, inte fransman. Men vad det innebär att vara jude idag. Vad det kan innebära att vara en stolt jude, att vara det i Frankrike, Europa eller Amerika – i västvärlden i sin helhet. Jag tror att man kan applicera det på Sverige. Det finns bara ett kapitel om Frankrike, om de judiska rötterna i den franske själen.

Ja, du skriver att Frankrike inte skulle vara detsamma utan judarna. För den stora påverkan på den franska kulturen?

– På kulturen och den franska politiska identiteten. Den moderna idén om en republik skapades inte bara av Frankrike och England utan har också judiska rötter. Idén om republik, inom den moderna politiska filosofin, är inte den grekiska staten eller det romerska imperiet, utan snarare det judiska paradigmet om det hebreiska kungadömet. I jämförelse med grekiska kungar är judiska kungar inga hjältar. De är fragila. De är ödmjuka inför att vara kungar. De gör misstag. De vill inte ens vara kungar. Ibland blev de tvingade till det. Det är storslagna men fragila.

Nyligen stod det i fransk press om en tioårig flicka som misshandlats för att hon var judinna. Tusentals franska judar emigrerar årligen till Israel. Hur är egentligen situationen för judar i Frankrike idag?

– Det pågår stor antisemitisk aktivitet just nu. Där har varit dödsfall. För några månader sedan dödades en äldre kvinna av sina grannar för att hon var jude. Så här har det alltid varit i Frankrike, en stark närvaro av antisemitism. Skillnaden mot förr är att franska staten kämpar mot antisemitism. För det andra vågar franska judar idag vara starka. Det vågar stå emot att inte accepteras, de vågar säga att detta inte tolereras. Det här är nytt. Det var inte så för hundra år sedan…

– Nej. Det var inte så vid förra sekelskiftet eller på 30-talet. Nu känner vi för första gången en judisk stolthet. En känsla av legitimitet i att vistas i Frankrike och en önskan att besegra antisemitism. Ifråga om de unga judarna vill vissa åka till Israel för att de är sionister och hjälpa till att bygga staten men många vill stanna i Frankrike och slåss mot de trångsynta, illitterata, idiotiska antisemiterna. De vill besegra dem. Där finns en stark vilja i Frankrike till vilka jag tillhör som menar att judarna har stor delaktighet i skapandet av Frankrike. De har en stor delaktighet i själva storheten i nationen Frankrike och inte en chans att de överger den insikten åt antisemiter.

Du skriver i boken om Proust och hans inre exil. Han är ju en observatör och du skriver om den judiske observatören, den som registrerar och tar in. Tror du Proust skulle kunna ha skrivit som han gjorde utan att vara jude?

– Jag tror inte att du kan förstå hans böcker om du inte har i åtanke att han var jude. Han var inte en omedveten jude utan väldigt medveten judisk. Du kan inte bortse från att han hade koll på Kabbala vilket jag skriver i min bok. Hela serien På spaning efter den tid som flytt är uppbyggd som Talmud. Det berodde inte på honom, det var tack vare den judiska andan som satt i hans ryggmärg. Jag tror han var medveten om det. Han var blyg ifråga om det för på den tiden var franska judar diskreta med sin identitet. Vi var inte accepterade som idag. Men han var medveten. Han visste exakt vad som var den judiska delen i hans katedral.

Samtidigt är det många fransmän som inte vill se honom som judisk.

– Jag vet. Men de har fel. Vad de än säger så hade inte På spaning efter den tid som flytt skrivits om inte Proust varit barnbarnsbarn till en rabbi. Om han inte varit medveten om Talmuds struktur.

Du berättar i boken om Jona som beger sig till Nineve, dagens Mosul, på uppdrag av Gud. Du jämför det med dagens Libyen, Irak/Syrien och Ukraina och jämför dig själv med Jona.

– Inte direkt. Jag säger att den mest gåtfulla men också, som jag ser det, viktigaste behållningen av Bibeln är antagligen Jona. Han är nämligen den förste och den ende som inte vänder sig till andra judar, sitt eget folk, utan till de övriga sjuttio folken och till den värsta av dem, Nineve. En jude ombeds alltså att bege sig till den stora staden, syndens stad, ondskans stad. Det är för mig det centrala i judendomen. Det finns två sätt att vara jude på: Att bara befatta sig med en snäv grupp? Eller att försöka plantera judendomens frön i övriga världen. Det är mitt sätt att göra det på utan att jämföra mig med någon. Jag försöker hämta mitt levnadssätt och mina insikter om livet och mina tankar från den här lilla boken i Bibeln, Jona. Det är inte bara gåtfullt för mig eller dig utan också för honom. Jona vägrar ju att bege sig till Nineve. Därför blir han slukad av en val och spottas upp på stranden och måste fortsätta. Samma sak, i små proportioner, har jag upplevt i vissa situationer i mitt liv som engagerad intellektuell.

Cyril Hellman