Jiddisch – en vitamininjektion i det judiska

Idag kom den nya Public Service-utredningen som bland annat föreslår en större satsning på jiddisch som tidigare fått färre resurser än andra minoritetsspråk. I år är det också 18 år sedan jiddisch fick minoritetsspråkstatus och i det senaste numret av Judisk Krönika berättar vi hur det, mot all förmodan, gick till.

Det är en varm försommarkväll på världsmusikscenen Stallet i Stockholm. På scen står jiddischsångerskan Louisa Lyne och hennes Kapelye. Med magisk stämma och till värmländska toner tolkar hon Nils Ferlins dikt En valsmelodi på jiddisch.

För en stund får mina spretiga rötter ro. Det judisk-polska och det svenska får nära varandra i ett nyskapande musikaliskt möte, och jag tänker att jiddisch nog kan slå rot i den svenska myllan. Att det nog redan har gjort det.

För 18 år sedan erkändes jiddisch som ett nationellt minoritetsspråk i Sverige. Beslutet var och är fortfarande mycket kontroversiellt, visar Sarah Schulmans gedigna reportage Slaget om jiddisch – hur jiddisch blev ett nationellt minoritetsspråk i Sverige. Kritikerna kallar det absurt att jiddisch fått status som nationellt minoritetsspråk, med tanke på hur få som talar det. Samtidigt är det många som fått möjlighet och mod att återuppta kontakten med ett tidigare stigmatiserat modersmål.

Att antalet jiddischtalande inte ska spela någon roll framgår av språkstadgan från 1992 som tydligt syftar till att bevara och utveckla Europas mångkulturella arv och flerspråkighet och skydda historiska landsdels- och minoritetsspråk ”av vilka somliga hotar att småningom utslockna”.

Tydligt är också att de 18 år som gått sedan jiddisch fick minoritetsspråkstatus har spelat roll: för jiddischkulturens- och litteraturens utveckling i Sverige, för intresset för jiddisch och för de som ”kommit ut ur garderoben” och blivit mer hela som människor när jiddisch inte längre anses fult och ociviliserat.

På djupet handlar frågan om jiddisch i Sverige alltså inte om pengar – om huruvida några hundra tusen kronor ska tillfalla den ena eller den andra potten. På djupet handlar detta om Sveriges historiska självbild, dess framtid och den judiska och andra minoriteters självbild, utrymme och status i samhället. 

Sarah Schulmans reportage tar avstamp i myten om Sverige som skapades i traumat efter förlusten mot Ryssland 1809. Före kriget hade Sverige, precis som andra stormakter varit flerspråkigt och flernationellt men nu halverades riket till det som idag är Sverige och Finland. Sökandet efter en ny identitet sammanföll med nationalismen och den flerkulturella medvetenheten föll i glömska. 

Sverige blev ett land för svenskar som pratade svenska, något som minoriteter fick förhålla sig till.

När den första judiska skolan grundades, 1953, var uppskattningsvis nittio procent av eleverna från jiddischtalande hem. Men utbildningen präglades av assimilationspolitik och sionism och många barn avstod självmant från att tala jiddisch, av skam. 

Att jiddisch har haft en så låg status inom den judiska minoriteten är inget unikt. Nära Sarah Schulman intervjuar sakkunnig Lennart Rohdin och språkvårdaren Jean Hessel ger de flera exempel på hur andra nationella minoriteter förringat sitt språk. Det är inte otänkbart att minoriteten internaliserar majoritetens förhållningssätt till det som inte är normen, även om det är en del av en själv. Språkrevitalisering handlar därför delvis om att ge talare av stigmatiserade språk en möjlighet att utveckla en positiv minoritetsidentitet, påpekar de. 

Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer brukade sägaatt jiddisch ännu inte sagt sitt sista ord. Att språket innehåller vitaminer och rikedomar som kan berika mänskligheten under lång tid framöver. Han ondgjorde sig över dem som medvetet försökte glömma. De som förminskade och förringade jiddisch till katastrof och exil. ”För dem”, sa han, ” är jiddisch symbolen för exilen, och de vill glömma bort exilen. Exilen varade i 2000 år. Kan du tänka dig vad dumt – ett folk som vill glömma 2000 år av sin existens? Det är som att en man på 90 år skulle säga, de första 88 åren i mitt liv vill jag glömma. Jag vill bara minnas de två sista. Att glömma exilen skulle innebära att man går in i en sådan djup amnesi att man skulle döda den judiska andan.”

Läs Sarah Schulmans gedigna reportage om hur jiddisch fick minoritetsspråksstatus i Sverige.

A gutn zumer!

Anneli Rådestad