Demokratins vakthund

Jonathan Leman, 37, är en av Sveriges främsta experter på antisemitism. Han jobbar som researcher på tidskriften Expo, där han kartlägger vitmakt-miljön och har hand om norra Europas största arkiv över extremhögerns propaganda.
Det var personliga påhopp på hans ”osvenska” utseende, som ledde till hans brinnande engagemang.
Idag tar han emot årets Raoul Wallenbergpris.

Lång, mörk och med välansat skägg sitter Jonathan Leman med en kaffekopp i handen och lägger ut texten kring sitt favoritämne: antisemitismens roll i extrema rörelser. Det var i mitten av tjugoåren, som Jonathan personligen mötte antisemitism första gången.  

– Innan dess hade jag bara stött på fenomenet i film och böcker. Men så plötsligt hände det flera gånger att några skrek antisemitiska slagord till mig enbart för att jag på grund av mitt utseende antogs vara jude. Det kunde ske i utelivet eller när jag stod och väntade på en buss. Ord fulla av hat och hot – ibland från svenskar ibland från människor med bakgrund i Mellanöstern. Det kändes som ett knytnävslag. Jag fick fysiskt ont i magen.

När den första upprördheten och ilskan hade lagt sig tog nyfikenheten över. Jonathan bestämde sig för att försöka lära sig det mesta möjliga om antisemitismens mekanismer och blev helt besatt av detta liksom av ett stegrande samhällsintresse. Han startade en samhällskommenterande blogg, där han ställde sig mitt i den antisemitiska hetluften. Det i sin tur ledde till en debattartikel i Expressen år 2006 under rubriken: Jag blir attackerad för att jag är jude. Där skriver han att samhällsklimatet har förändrats och att han upplever en svårbeskrivlig känsla av ilska och skam för varje ny kränkning.

”Judesvin, ropar den unge killen på bussen. Alla i den bakre delen av buss 690 tystnar. Jag får ett slag i solarplexus av historiens vingslag.”

Sedan dess har det gått tolv år och samhällsklimatet har hårdnat än mer. Nu handlar det inte bara om påhopp på gatan. Genom sitt arbete på tidskriften Expo, där Jonathan dokumenterar vitmakt-rörelsens verksamhet och själv tar sig till nazistdemonstrationer för att rapportera och fotografera, blir han även utsatt för näthat på högerextrema- och antisemitiska sajter. Hur orkar han år in och år ut dagligen konfronteras med människans mörkaste och mest odemokratiska krafter?

Jonathan lutar sig bakåt i stolen. Han utstrålar ett påfallande lugn.

– Numera hanterar jag detta med professionell distans och en smula svart humor, säger han och ler. I början var det jobbigt, men jag kunde bara inte låta bli. Mitt i alla känslor försöker jag behålla skärpan, för jag känner att det här är allvar. Mitt arbete innebär att genom upplysning fungera som en slags vakthund för demokratin. Jag märker att jag gör nytta. Dessutom ingår jag i ett stort nätverk av kunniga kollegor och eldsjälar som aktivt arbetar mot dessa mörkerkrafter. Det skänker styrka och trygghet. Att känna att man brinner för sitt jobb och att man kan göra skillnad betyder mycket. 

Bakom varje konkret resultat ligger ett långt och tålmodigt arbete

– Vår kartläggning av nazisternas vålds- och vapenbrott ledde till att polisen började beslagta deras vapen, exemplifierar Jonathan. Eller när Lars Ohly (f.d. partiledare i V) pekade ut sina favoritbloggar, och en av dem visade sig innehålla antisemitiska antydningar om familjen Bonniers maktposition och dessutom liknade Israel vid Nazityskland, då blev det ett gyllene tillfälle att starta en debatt. Vi krävde att partiledaren tog avstånd, vilket han till slut gjorde. Sådana små segrar gör arbetet meningsfullt. 

Att Jonathan mitt i vitmakt-miljöns och den extrema islamismens virvelstormar ändå kan vara så lugn och oberörd och framförallt lyckas behålla sin positiva grundsyn och sin tro på människan, har mycket med hans personliga bakgrund att göra. Han talar varmt om sin uppväxt i Täby, om sina föräldrar som gav frihet under ansvar och om sina syskon. Själv är han mellanbarn, en position som brukar innebära självständighet, oberoende och förmåga att kunna tackla sin omgivning både uppåt och neråt. Jonathan gick i förskolan på Hillelgården men därefter i vanlig skola i Täby. De judiska helgerna var viktiga i hemmet, men även de svenska högtiderna. 

– Det fanns två kvällar om året som man inte kunde utebli ifrån, den ena var pesach, och den andra julafton – båda lika viktiga. 

Efter gymnasiet studerade Jonathan till lärare i engelska och samhällskunskap, men antisemitismen kom emellan och någon lärarexamen tog han aldrig. Istället började han arbeta på SKMA- Svenska kommittén mot antisemitism, där han kartlade svensk antisemitism – mest från vänsterhåll – inom bloggvärlden och kom i kontakt med Henrik Bachner, Stéphane Bruchfeld och Paul Levine som alla blev viktiga läromästare i ämnet antisemitism. 

– Först kändes hela det enorma materialet övermäktigt. Men det gällde att ha tålamod och ta sig an en organisation i taget i lagom stora portioner. Lägga en grund och så sakta bygga vidare. 

En dag år 2008 kontaktade Jonathan tidskriften Expo för att skriva en artikel om antisemitism. Då blev han erbjuden att ingå i deras ideella redaktion. 

– Jag tänkte bara: Oj! Jag var helt oförberedd.

Jonathan hade hittat sin fasta punkt i tillvaron, och numera är han fast anställd på tidskriften och har en hel del på sitt bord. Som expert på högerextremism och antisemitism anlitas han av både svensk och utländsk press, svarar på frågor, sitter i paneler, föreläser, gör research, samtalar med källor, skriver artiklar, kartlägger högerextrema aktivistgrupper och propagandakanaler både via datorn och på fältet och utbildar politiker, poliser, journalister, fackligt organiserade, tjänstemän på olika myndigheter och lärare.

Sedan år 2017 ansvarar han även för arkivet, som är norra Europas största dokumentation av viktmakt-miljön och högerextrem propaganda och ser till att hålla det uppdaterat. 

– Antisemitism är en komplex företeelse. När det gäller terrorhot ser vi att den radikalislamistiska antisemitismen gång på gång väljer judiska mål för sina attacker. Att antisemitiska trakasserier på Malmös gator oftast har gärningsmän med bakgrund i Mellanöstern är välkänt. Men när det gäller spridningen av antisemitisk propaganda dominerar extremhögern, inte minst på nätet. Flera gånger om året deltar hundratals svenska vit makt-anhängare i demonstrationer, som i slutändan kokar ner till en sak – judehat. På bekvämt avstånd har de åtskilliga tusen sympatisörer som följer och stödjer dem. Nazisterna på gatan kanske inte är fler än förr, men deras möjligheter att sprida propaganda via sociala medier och andra kanaler på internet har ökat dramatiskt. De har också ett omfattande internationellt samarbete. Då jag förra sommaren bevakade en högerextrem demonstration i New York, hyllade amerikaner den Nordiska Motståndsrörelsen. Jag tror att vi först nu, som samhälle, börjar förstå vidden av detta. 

Det finns rörelser som är öppet nazistiska som Nordisk ungdom och Nordiska motståndsrörelsen men även mer alternativa nazistiska organisationer.

– Det är de dolda nazistiska organisationerna som kan vara svårast att upptäcka. Då gäller det att tolka och avlyssna koder på rätt sätt. De kan till exempel byta namn och kalla sig nationalister istället för nazister men ha kvar samma budskap som riktar sig mot judar, andra raser och mot demokratin. 

 Tidigare har samhället gått runt med skygglappar, menar Jonathan och frågan om antisemitism har förenklats. Delar av vänstern har hellre fokuserat på islamofobin, och delar av borgerligheten har ansett att det största hotet mot judar idag kommer från vänsterhåll och människor med bakgrund i Mellanöstern. Men frågan är mer komplicerad än så.

– Vi talar om tre sorters extrem antisemitism, förklarar Jonathan. Den radikala islamismen, vit makt-miljön och den så kallade konspirationismen, som saknar en tydlig vänster-höger-riktning. Konspirationismen avfärdar hela vår demokrati och bygger på antisemitiska konspirationsteorier, där judarna står i centrum för världens olika problem. En alternativ världsbild, där en dold judisk maktelit genom sitt globala nätverk styr världen. Ett klassiskt exempel är Sion Vises protokoll.

Jonathan har även granskat Ship-to-Gaza-rörelsen, som med svensk-israelen Dror Feiler i spetsen varje år skickar ut fartyg för att försöka korsa havsgränsen till Israel och bryta mot blockaden.

– Här finns en problematik med en delvis antisemitisk kultur, som deras pro-palestinska engagemang har dragit till sig. Jag satt häromåret i en paneldebatt i ABF-huset, om vänstern och antisemitismen. Och det har skett en förändring. Den yngre generationen inom vänstern är mycket mer medveten om antisemitism idag än vad man var förr och tystade snabbt ner några äldre deltagare, som försökte störa mötet. 

Om Sverigedemokraterna – som ett av Sverige största partier – ska ges inflytande över svensk politik eller inte, tvekar Jonathan inte en sekund.

– Sverigedemokraterna har sin bakgrund i övervintrad nazism och fascism men är idag inget renodlat nazistiskt parti utan snarare en slags förening mellan det högerextrema och det högerpopulistiska. Jag anser att det är ett farligt parti med sitt antidemokratiska budskap om att göra skillnad mellan människor. De fortsätter att skuldbelägga minoritetsgrupper och dela upp befolkningen i svenskar, icke-svenskar och svenskfientliga. Jag tror inte på att man ska göra sig beroende av SD inom politiken. Det är naivt att tro att de skulle nöja sig med att ge stöd utan att få något tillbaka. Man bör inte göda en varg som inte går att mätta. 

Turligt nog finns det annat i Jonathans liv än att bevaka nazister. På vänster ringfinger glänser en guldring. Jonathan är nyförlovad och snart stundar bröllop.                               

 Suzanne Gottfarb

———————-

I korthet:

Namn: Jonathan Leman

Född: 7 september 1981

Gör: Researcher på tidskriften Expo och ansvarig för tidskriftens arkiv. Specialiserad på antisemitism och vit makt-miljön. Expo grundades 1995 för att upplysa om rasism och främlingsfientlighet. Utkommer med fyra nr per år.

Fritid: Friluftsvandring, badminton, tennis och brädspel.

Egenskaper: Envis, noggrann, positiv.

Aktuell: Vinnare av årets Raoul Wallenbergpris 2018 med motiveringen: ”Han rustar allmänheten med kunskap och utbildar ungdomar till framtida demokratiska medborgare. Hans arbete mot de antidemokratiska rörelserna är centralt i dessa tider, när demokratin måste värnas.”