Ledare Judisk Krönika Nr 3 2019

Vi är på väg ut, vi europeiska judar, enligt en uppmärksammad artikel i Tablet Magazine, försedd med en synnerligen laddad titel, ”Judenrein Europe”.

År 1920 var kontinenten hem åt mer än hälften av världens alla judar. Idag bor här knappt tio procent. Förintelsen är förstås en förklaring, men inte den enda, betonar Joel Kotlin, och ber läsaren att fundera över vad som har ägt rum mellan 1945, då det fanns 3,8 miljoner europeiska judar, och 2019, då vi endast är 1,5 miljoner.
Nyligen redogjorde demografen Sergio della Pergola för situationen i Ryssland. Under förra året dog cirka 8 000 judar, och under samma tid var det ungefär 600 judiska kvinnor som födde.

Artikeln inleds med ett citat från ”kommissionären för judiskt liv i Tyskland”, som i våras rådde landets judar att inte bära kipa på offentliga platser.
Med andra ord, Tyskland är åter farligt för judar, och detsamma gäller många andra länder i Europa, även Sverige, förklarar Kotlin, och då främst Malmö.
I Frankrike anmäldes 74 procent fler antijudiska incidenter 2018, jämfört med året före.
Kotlin menar att det som Hitler en gång påbörjade, det håller nu på att långsamt avslutas, av radikala muslimer, av vänsterfolk och högerextremister, plus att vi europeiska judar själva hjälper till, genom en stadigt ökande assimilering.

En gång utgjorde Europa ett levande och expansivt judiskt centrum, med städer som frustade av judiskt liv.
Den tiden är förbi, ”den speciella europeiska judiska känsligheten” har spelat ut sin roll, även om världen under 1900-talet har begåvats med två andra judiska kraftkällor, USA och Israel.

Vi är alltså på väg ut, men har gjort väl ifrån oss; vi var med och utvecklade det moderna Europa. Många av våra bidrag har varit avgörande, t ex inom kultur, vetenskap, finans och schack, även i vårt land (och i detta nummer skriver Kaj Schueler om fyra judar som på ett bestående vis har format det moderna Sverige).

Eventuellt går det att återvända.
Vi blev utslängda från Spanien, Frankrike och England, och kom tillbaka, och kanske är denna tid endast en kort övergående fas i en flertusenårig historia, och kanske är bilden inte lika entydig som Kotler vill få oss att tro.
Han skriver märkligt nog inget om Tyskland som hade 30 000 judar 1990, och som idag skryter med över 120 000.
Och han skriver märkligt nog inget om Sverige, som var en judisk betongöken när jag växte upp på 50- och 60-talet. Där fanns inget Judiskt Center, inget dagis, ingen skola, ingen filmfestival och få aktiva organisationer, förutom idrottsklubben och olika stödföreningar för Israel.
Idag blommar det judiska livet i Stockholm, med Bajit på Nybrogatan, med föreningen Judisk Kultur i Konstakademin och med det återinvigda judiska museet i Gamla stan.
Judiska delegationer från utlandet kommer hit för att lära sig hur man gör.
Inte riktigt på väg ut, vi svenska judar, inte ännu i alla fall…

Ricki Neuman