Valet i Israel

Israel till val igen, men oavsett vinnare står landets demokratiska grund stadig, och klarar även mycket allvarliga angrepp från högt uppsatta politiker, vilket den förra valkampanjen gav flera prov på.
Magnus Norell om en politisk struktur som både är stabil och flexibel.

Netanyahus senaste mandatperiod har rymt flera stora förändringar – gällande yttrandefrihet, hot mot journalister, från politiskt håll, försök till mer politisk styrning av kultur och otillbörlig påverkan på juridik och rättsväsende. Sammantaget visade de att illiberala tendenser, en sorts ”Orbanisering”, även finns i Israel.

Den taktiska valalliansen mellan Ha bayit Yahudi (den senaste versionen av det gamla Nationalreligiösa Partiet NRP) och det rasistiska partiet Ozmat Yahudi (en avläggare av det i Israel förbjudna Kach) var ett tecken på det. Netanyahu och flera andra i regeringen förordade valalliansen.

Men detta och annat liknande är knappast tillräckligt för att i grunden förändra landet till en mer illiberal och auktoritär stat, iInte för att israelerna är ”bättre” än andra, utan för att de grundläggande juridiska och lagstiftande fundamenten är så pass stabila att de tål politiska försök att underminera deras självständighet. Med andra ord, maktdelningen är stark nog för att gränsen mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten kommer att kunna upprätthållas.
Ett uppmuntrande exempel handlar om hur denna kontroversiella valallians hanterades. Knessets valkommission består av 30 ledamöter från alla de partier som finns i riksdagen – och avgör vilka personer och partier som får ställa upp i val. Den rådande högermajoriteten godkände partiet Ozmat Yahudi, ett beslut som gick emot rekommendationen från Israels Riksåklagare. Utslaget överklagades och gick vidare till Högsta Domstolen, som till slut underkände valkommissionens beslut och följde Riksåklagarens linje.

Knessets valkommissionen är sammansatt av de politiska partierna i Knesset och röstar i de flesta fall efter ideologi och partifärg. Men dessa beslut kan alltså överklagas till Högsta Domstolen, en institution skapad för att stå över sådana inskränkningar.
I grunden för dessa båda institutionerna ligger en mycket gammal inställning till konflikter och motsättningar, en hållning där alla frågor ska höras och debatteras – även sådana som ifrågasätter själva systemet eller öppet förespråkar rasistiska eller antihumanitära ståndpunkter. I slutändan går det förstås inte att tillfredsställa alla parter, men det är inte heller syftet. Meningen är att ventilera frågorna, för att lättare kunna leva med konsekvenserna, oavsett de domedagsliknande förutsägelser som brukar komma efter kommissionens och domstolens beslut.

Den franske 1700-tals filosofen Joseph Jouberts ord om att ”det är bättre att debattera en fråga utan att lösa den, än att lösa en fråga utan att debattera den” kan summera den israeliska inställningen till konfliktlösning och debatt.
En annan speciell ingrediens i den israeliska politiska kulturen är alla nya partibildningar inför varje val, helt nya konstruktioner eller utbrytningar från redan existerande partier – ett fenomen som speglar en flexibel och pragmatisk inställning till politik. Denna elasticitet leder till en hög grad av stabilitet, som gör att Israels politiska struktur och kultur kan övervinna även svåra interna konflikter.
Tidigarelagda val, som det i april, är mycket vanligt i Israel, och ingår sedan länge också det i detta flexibla politiska system, som alltså är osedvanligt böjligt och rörligt – och som därför kan stå emot stötar både inifrån och utifrån. utan att knäckas. Konceptet kan ses som en effekt av en kultur som de senaste 2 000 åren har omfamnat meningsmotsättningar, vidlyftig debatt och ett vitt spektrum av åsikter.
Men det bör understrykas att detta inte är någon garanti för att strukturen ska hålla för ”evig tid”.

Den senaste valkampanjen var en av de smutsigaste. Inte minst för att sittande premiärminister Netanyahu medvetet försökte underminera och baktala några av landets grundpelare, som Högsta Domstolen, Riksåklagaren samt höga företrädare för armén och polisen. Att göra partipolitik riktad mot institutioner vars syfte är att stå över sådana överväganden riskerar att undergräva samhällets bärande instanser – och kan på sikt erodera ett lands demokratiska grund. Det visar otaliga historiska exempel.
Den förre justitieministern Ayelet Shakeds utspel om att inskränka Högsta Domstolens befogenheter och att politisera institutionen utgör ett av många illavarslande tecken. Likheterna med president Donald Trumps attacker mot USA:s domstolar, federala polis och politiska motståndare är slående. Samma söndervittring och polarisering som nu äger rum i Amerika kan även drabba Israel.
Magnus Norell