Det osynliga folket
Anna Kuru är författare. Och tornedaling. Hennes föräldrar var den första generationen i deras respektive släkter som lämnade Tornedalen och flyttade in till gruvstaden Kiruna. De lämnade på sätt och vis sitt land och sitt språk. Jag samtalar med Anna Kuru om vad det betytt och betyder för henne idag. För de flesta svenskar – också för mig själv – är tornedalingarnas historia och deras status som nationell minoritet ganska okänd. Det är en grupp som seglar under radarn. När jag talar med Anna Kuru blir det tydligt att språket meänkieli är vad som binder denna grupp samman allra mest. Därför är det också allvarligt att språket idag beskrivs som »ett döende språk»
Av Karin Brygger
Karin: du och jag möts inte bara som individer, inte bara kvinnor ur olika nationella minoriteter, utan också som författare. För mig är skrivandet en plats att börja på eftersom litteraturen – med all sin komplexitet – är universell. Språk kan förvisso skilja oss åt, men berättelser kan föra oss samman. Skriver du på meänkieli eller på svenska?
Anna: Jag skriver på svenska. I min trilogi om Kiruna försöker jag dock – på samma sätt som i livet – foga in ord och uttryck på meänkieli. Språket är så sammankopplat med identitet och kultur. Genom att infoga våra ord, skapar jag en röd tråd av vår kultur genom texten. Jag har också fått en novell översatt.
Karin: växte du upp med meänkieli i ditt hem? Som första språk, menar jag.
Anna: För att besvara det måste jag berätta om Kiruna. Kiruna är en ung stad som från början bestod av många inflyttade från Tornedalen. Tornedalingarna sökte jobb i gruvan och man bytte ofta namn för att få jobb. Många ville ha ett svenskklingande efternamn. Mina föräldrar som flyttade från sina hembyar till Kiruna blev den första generationen i sina släkter som flyttade till en stad, men de bar med sin kultur och i vi reste hem till stugan i Tornedalen på helgerna. Där umgicks vi med dem som talade samma språk och hade samma kultur. Och faktum är att jag aldrig trivs inne i Kiruna, har alltid känt mig som en utböling. Jag bor nu tre mil utanför staden, i en by.
Jo, och jag vill lägga till att i lågstadiet fick vi elever som ville börja läsa andra språk. Men då fick vi studera finska som hemspråk. Finskan låg långt från min meänkieli och jag slutade där. Generellt var det så att vårt språk inte sågs som ett eget språk, men som »gruvfinska», en blandning av finska och svenska. Medan jag växte upp hörde jag mycket nedlåtande om meänkieli.
Karin: jag tänker att vi judar har delvis andra plattformar, utgångspunkter som ligger utanför språket. En stark texttradition, gudstjänster och synagogor, årets olika högtider är bara några av dem. Det betyder att varken hebreiska eller jiddisch är avgörande för den judiska identiteten eller ett starkt judiskt liv i diasporan. Men när jag lyssnar på dig förstår jag att språket är helt avgörande för er?
Anna: Ja, det är den språkliga världen som bär kulturen. Den är helt genomgående och bär upp allt från maträtter till namn på fiskar i älven: allt det som är tornedalingarnas kultur. När min novell »Islossning» blev översatt till meänkieli kände jag att den fick en helt annan själ. Det är svårt att beskriva vad som hände, men det är något med tonfallet och hur språket blev den där berättelsens hjärta.
Karin: Tänker du som författare på båda språken?
Anna: Det är en väldigt intressant fråga. Jag tänker nog på svenska men själva texten och hur den kommer ut, sättet jag beskriver saker – det är på meänkieli. Meningsuppbyggnaden och textens form är grundad i en typisk berättarstilen som finns på meänkieli.
Karin: när jag tänker på dig som författare tänker jag också att ditt skrivande är grundat i platsen. Jag tänker lite associativt på »platsens poesi» och liknande. Stämmer det?
Anna: Något jag inte själv tänkt på, men som återkommit i alla mina texter, är det här med älven. Älvarna har varit så viktiga för Tornedalen. Man har livnärt sig på det älven gett och färdats efter älvarna. Ja, älvarna är knutna till allt i Tornedalen. Därför spelar de också roll i mitt skrivande, liksom närheten till naturen. Vi har levt på jakt och fisk. Naturen är nästan som ett eget väsen i mina texter och det har med mina rötter att göra.
Karin: Hur var det när du var liten? Talade din släkt meänkieli med dig?
Anna: Jo, när jag växte upp fanns det ord jag inte ens förstod att de inte var på svenska. Så integrerade var de i vårt liv. Mina föräldrar var ju tvåspråkiga. Men min farfar och morfar talade ingen svenska alls. Alla äldre släktingar, fastrar, farbröder och så vidare pratade meänkieli men det föll sig inte naturligt för mina föräldrar att lära mig språket fullt ut. Idag är jag inte förmögen att tala flytande, men jag förstår allting.
Jag tror att mina föräldrar är präglande av sin tid. Att de själva tillslut tänkte att det inte var ett riktigt språk. Mina farföräldrar var ju också med på den tiden då man gjorde skallmätningar och liknande. Det gör något med en människa. De hade erfarit detta och man ville bli svensk, anpassade sig till det som skett och det som skulle komma att ske.
Tornedalingar är en grupp som blev utsatt, liksom samerna. Det utfördes som sagt skallmätningar och liknande experiment på många platser i Tornedalen. En skrämmande detalj från mitt eget liv är att det finns en bild på farmor och hennes kusin, farmor sitter i finkläder framför fotografen…den bilden har funnits i vår ägo länge men var först när jag läste Jag, Herman omrasbiologen Herman Lundborg som jag förstod att den här bilden har han tagit, den är tagen i Soppero. Många tornedalingar sitter på samma sten på olika bilder. Den min farmor ser i kameralinsen är ju han, Herman.
Karin: det är en fasansfull historia. När du tänker på framtiden – hur tänker du då? Hur kan du återvända till dina rötter? Lär du ut språket till ditt barn?
Anna: Jag försöker lära henne lite grand. Hon förstår mycket men bristerna beror av min egen otillräcklighet och svårigheten att få undervisning från skolan. Det går inte att hitta någon lärare. Till och med här – i ett landskap som är centrum för detta språk finns förvisso lärare, men de är alltför få.
Karin: Hur gör ni tornedalingar i området för att stärka varandra? Försöker ni att träffas?
Anna: Det finns föreningar, men jag vet inte hur aktiva de är. Jag har inte deltagit. De har haft någon kulturell aktivitet i höstas, det vet jag.
Karin: Känner du själv av fördomar om tornedalingar?
Anna: Jo det känner jag av. Det är lite här att man förminskar folket tornedalingar till att bara vara bybor. Det är bara folk som bott i ett visst område ungefär. Det är få som vet om att vi är en nationell minoritet. Vi har ju inga markörer som samer, judar eller romer. Samer har ju till exempel ett väldigt specifikt hantverk, specifika kläder som vi alla kan identifiera. Och som du säger har ni synagogor en stark kultur och religion. För oss hänger det på språket. Därför är det oerhört viktigt det är att behålla språket.
Karin: Har du någon vision om hur denna osynlighet kan transformeras intill synlighet? Hur fördomarna kan bekämpas?
Anna: De senaste åren har vi blivit starkare i vår syn på oss själva och vi behöver känna samhörighet. I mitt författarskap försöker jag som enskild lyfta Tornedalen och tornedalingar. Jag vill det. Och igår var jag faktiskt på ett möte där man pratade om möjligheten att ta fram ett slags museum för tornedalingar. I Jokkmokk finns ett samiskt museum och jag tror vi ligger i start-fasen också vi nu, för ett digitalt eller fysiskt projekt. Vi behöver manifestera oss, för omgivningen skull men också för vår egen. Vi är faktiskt ett folk.
ext
