90 år av uppkäftighet!
För nittio år sedan, i maj 1932, utkom första numret av Judisk Krönika. Med det trädde en ny judisk generation fram på den svenska kulturella arenan.
Av Andreas Schein
Målsättningen för Judisk Krönika var imponerande. Man ville vidga den judiska horisonten, bryta isoleringen och verka för en levande judisk kultur i Sverige och Norden. På samma gång ville man bekämpa antisemitism, motverka assimilation och bidra till judisk förnyelse.
Judisk Krönika framträdde från början som ett oppositionellt organ. Ett skäl var att tidskriften, i motsats till det dåvarande svensk-judiska etablissemanget, strävade efter att utvidga ramarna för det judiska livet och skapa utrymme för alternativa judiska identifikationer. Ett annat, mer avgörande skäl, var tidskriftens uttalat sionistiska inriktning. På samma gång som man strävade efter att stärka det judiska livet i diasporan, tog man lika tydligt ställning för sionismen och upprättandet av ett nationellt judiskt hem i Palestina. Detta var långt ifrån självklart i mellankrigstidens Sverige.
Tidskriftens grundare Daniel Brick (1903–1987) blev från 1930-talet och framåt en framträdande person i det svensk-judiska livet. Under de senaste åren har en rad judiska intellektuella lyfts fram ur glömskan och presenterats för en bredare publik. Daniel Bricks insatser är däremot fortfarande relativt okända och har inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet. En viktig orsak är att Judisk Krönikas arkiv gick förlorat i en vindsbrand på 1980-talet.
Daniel Brick föddes i Stockholm den 23 mars 1903 och växte upp i ett traditionellt judiskt hem. Hans far, affärsmannen Elias David Brick (1863–1935), kom ursprungligen från Litauen, men flyttade som barn till Finland. 1883 gifte han sig med Maria Burstein (1866–1957), som var född i en välbärgad judisk familj i Helsingfors. Tre år efter äktenskapet lämnade familjen Brick Finland för Sverige. Efter en tid i Stockholm flyttade familjen 1905 till Norrköping. Det judiska livet i Norrköping motsvarade inte föräldrarnas krav, och eftersom barnen skulle uppfostras till medvetna och rättrogna judar återvände familjen 1917 till Stockholm.
I motsats till föräldrarna sökte Daniel Brick andra former för sin judiska identitet, och kompenserade bristen på traditionell praktik med ett annat sorts judiskt engagemang. Brick var sedan barndomen en ivrig anhängare av sionismen. I likhet med flera av syskonen kom han tidigt att engagera sig i olika judiska sammanslutningar. Han var bland annat aktiv i Blau-Weiss (senare Judisk ungdom), Svenska sionistförbundet och Skandinavisk-Judiska ungdomsförbundet (SJUF).
För andra generationens östjudiska invandrare var det ingen självklarhet att gå vidare till högre studier, men Daniel Brick hade läshuvud. 1922 blev han student vid Norra Latin. Han läste sedan litteraturhistoria vid Stockholms högskola och blev fil. kand. 1928. Under 1920- och 1930-talet tillhörde han en krets av unga intellektuella i Stockholm. Det var nu han inledde sin kulturella bana som skribent. Han var också verksam som översättare av skönlitteratur från jiddisch, ryska och tyska, och bidrog – tillsammans med Josef och Eugénie Riwkin – till att introducera flera moderna författarskap för en svensk läsekrets.
Genom samarbetet med syskonen Riwkin introducerades Daniel Brick för sin blivande hustru. Anna ”Channo” Riwkin (1908–1970) föddes den 10 juni 1908 i Surazj, i dagens Belarus. Hon växte upp i en frisinnad och intellektuell judisk miljö. Fadern, Scholom Sender (Alexander) Riwkin (1878–1930), hade studerat filosofi vid universitetet i Heidelberg. Han engagerade sig tidigt för sionismen och deltog som delegat vid den första sionistkongressen i Basel. 1901 gifte han sig med Frida Perelman (1881–1944). Till yrket var han affärsman inom pappersindustrin, vilket bidrog till att familjen regelbundet kom att flytta mellan städer och länder. 1915 invandrade familjen till Sverige.
Efter en treårig vistelse för studier i Swinemünde började Anna Riwkin 1922 i den progressiva Whitlockska samskolan. Som ung drömde hon om att bli dansare, och studerade bland annat i tre år för danspedagogen Vera Alexandrowa. Vid samma tid utvecklade hon sitt intresse för fotografi och började 1926 som elev hos den blivande hovfotografen Moisé Benkow. 1928 öppnade hon en egen ateljé på Bellmansgatan 20. Fem trappor upp i huset låg också familjen Riwkins dåvarande hem. Familjen umgicks i kulturella kretsar och barnens kreativa intressen uppmuntrades aktivt av föräldrarna. Eugénie (1903–1973) blev översättare, författare och journalist. Aminodow (1904–1980) blev konstnär, utbildad på Wilhelmssons målarskola. Josef (1909–1965) blev översättare, redaktör och förläggare. Motja (1911–1970) blev affärsman, men samarbetade också med Josef.
Bröllopet mellan Daniel Brick och Anna Riwkin ägde rum i Wien den 25 augusti 1929. Genom äktenskapet blev Riwkin svensk medborgare, vilket skulle dröja lång tid för hennes övriga familjemedlemmar. Anna Riwkin inledde nu sin karriär som fotograf, och inriktade sig särskilt på dans-, teater-, reklam- och porträttfotografi. Hon kom framför allt att porträttera de unga svenska författarna i kretsen kring den modernistiska tidskriften Spektrum (1931–1933), som grundades av Josef Riwkin. Vid den här tiden började en mängd kulturella tidskrifter att växa fram i Sverige. Det var också i denna intellektuella miljö som planerna på en modern judisk tidskrift började ta form. 1932 debuterade Anna Riwkin med boken Svensk danskonst på Spektrum förlag, och samma år utkom första numret av Judisk Krönika.
Daniel Brick hade tidigare varit redaktör för tidskriften Israeliten, som utgavs av Skandinavisk-Judiska ungdomsförbundet. På hans initiativ flyttades utgivningen 1923 från Köpenhamn till Stockholm. I den nya redaktionen ingick överrabbin Marcus Ehrenpreis, kantorn Felix Saul och Daniel Brick. Tidskriften upphörde redan 1927 av ekonomiska skäl. Ett år senare skulle Marcus Ehrenpreis lansera Judisk Tidskrift som ett oberoende ”organ för judendomens lära och kultur”. Karaktären av ett kämpande ungdomsorgan var därmed ett minne blott, och Daniel Brick försvann tillfälligt ur bilden.
Under SJUF:s tolfte kongress i Stockholm 1931 beslutade förbundet att man återigen skulle ge ut en egen tidskrift. Den 28-årige Daniel Brick, som då var förbundsordförande, utsågs till redaktör, och som ansvarig utgivare fungerade hans bror Simon (1901–1998). Judisk Krönika tillkom alltså ursprungligen som ett förbundsorgan för SJUF. I första numrets programförklaring lanserades tidskriften som ett ”allmänt-judiskt-kulturellt organ, som skall skildra olika sidor av judiskt liv i forntid och nuet, samt ett aktuellt organ, som skall ta ställning till de problem, vilka direkt eller indirekt beröra judendomen”.
Judisk Krönika kom i många avseenden att fylla ett vakuum. Den första årgången gav prov på en imponerande bredd av skribenter och ämnen, och efter sju 20-sidiga nummer kunde man stoltsera med 65 författare och 109 artiklar. Efter åtta nummer blev Judisk Krönika fristående från förbundet. SJUF hade inte längre resurser att finansiera projektet, och bröderna Brick övertog själva det ekonomiska ansvaret och den fortsatta driften av tidskriften. Till redaktionskommittén knöts under 1933 namn som Bernhard Tarschys, Isaac Grünewald och Hugo Valentin. Att den uttalade sionisten Hugo Valentin (1888–1963) i detta skede valde att lämna den närmast apolitiska Judisk Tidskrift för Judisk Krönika är ett talande tecken. Anna Riwkin medverkade på ett tidigt stadium som fotograf, och bidrog genom åren med ett oräkneligt antal fotografier till tidskriften. Daniel Brick etablerade också Judisk Krönikas förlag, som gav ut två skrifter: Hugo Valentins Zionismen (1933) och Leon Pinskers Självbefrielse (1937).
Paret Riwkin-Brick stod med ena benet i det svenska majoritetssamhället, och det andra fast förankrat i den judiska gemenskapen. I det första gemensamma hemmet på Odengatan 37 (senare Odengatan 43) stod dörrarna öppna för det moderna svenska kulturlivet. Tre trappor upp i huset inrymdes bostad, Judisk krönikas redaktion och Anna Riwkins fotoateljé. Paret levde i kreativ symbios och intimt samarbete. Här samlades, under kollektivliknande former, tidens nya namn inom litteratur, konst och musik för debatt och diskussion. I grannhuset, på Odengatan 42, fanns det Riwkin-Brickska hemmets konträra motsats. Här låg det så kallade ”bruna huset”, som ägdes av nazisten Carl-Ernfrid Carlberg, som stod bakom bokförlaget Svea Rike, Samfundet Manhem och ett av flera svenska ”juderegister”. Efter en period på Odengatan flyttade paret 1936 in i Sveriges första kollektivhus på John Ericssonsgatan 6. Huset blev en samlingsplats för tidens intellektuella elit. Samma år flyttade Riwkin sin ateljé till Kungsgatan 37.
Anna Riwkin skulle med tiden bli en av Sveriges mest uppmärksammade fotografer. Hennes verksamhet kom att sträcka sig över fyra världsdelar och lika många decennier. Idag är hon mest känd för sina fotoböcker om barn från olika delar av världen. Nio av dem tillkom i samarbete med Astrid Lindgren. Hon fick också ett stort genomslag för sina resereportage och dokumentationer av samiskt och romskt liv i Sverige. Riwkins viktiga dokumentationer av det svensk-judiska livet hör däremot fortfarande till det minst uppmärksammade området av hennes karriär.
Judisk Krönika tillkom i ett polariserat politiskt klimat, som inte minst kom att präglas av ökad antisemitism. Vid det tyska valet i juli 1932 blev nazisterna största parti. Ett halvår senare kom Hitler till makten, och förutsättningarna för judiskt liv i Europa förändrades i ett slag. Det utrikespolitiska läget dämpade Judisk Krönikas inledande optimism, men kom däremot att intensifiera tidskriftens aktivism. Under åren från 1933–1945 rapporterade Judisk Krönika ingående om hur de europeiska judarna steg för steg gick mot sin undergång. Under en tid då de flesta valde att tiga, bedrev framför allt Hugo Valentin och Daniel Brick en omfattande upplysning om de ökande förföljelserna och Förintelsen. Under kriget gav Brick även ut tre debattskrifter i kampen mot antisemitismen. Judisk Krönika fick nu ett större internationellt fokus och en klart definierad politisk målsättning. I detta skede kom den sionistiska lösningen – med målet att upprätta en judisk stat i Palestina – allt mer att framstå som den enda återstående möjligheten för räddningen av Europas judar.
När Förintelsens överlevande kom till Sverige fungerade Brick som redaktör för en rad flerspråkiga tidskrifter, som Exodus (1945) och Via Suecia (1945–1946). Efter kriget, och inte minst i samband med utropandet av staten Israel 1948, kom sionismen gradvis att omfamnas av fler judar i Sverige. Judisk Krönika blev mer ideologisk, och ändrade delvis karaktär till att framför allt fokusera på information om uppbyggnadsarbetet i den nya judiska staten. Daniel Brick blev i slutet av 1940-talet svensk representant för Jewish Agency, och kom så småningom att arbeta som chef för pass- och viseringsfrågor till Israel i Sverige, Norge, Danmark och Island. Anna Riwkin kom vid samma tid att göra flera resor för att dokumentera utvecklingen. Hennes fotografier fick en än mer framträdande plats i tidskriften. Daniel Bricks och Anna Riwkins starka sionistiska engagemang resulterade också i de två gemensamma böckerna Palestina (1948) och Israel (1955).
Det sista större gemensamma projekt som initierades av paret Riwkin-Brick var Institutet för judisk kulturupplysning, senare Judiska kulturinstitutet, som invigdes den 30 januari 1957 på Valhallavägen 104. Detta hus gick även under namnet ”sionismens högborg”, och inrymde
verksamheter som Palestinabyrån, Keren Hajesod och Keren Kajemet, Zionistiska Federationen, WIZO och Israels pressbyrå. Under en kort period låg också synagogan Adat Jeschurun i huset. Drygt 60 år före tillkomsten av Bajit inrättades här ett judiskt allaktivitetshus med föredrag, diskussioner, studiecirklar och konstutställningar. Institutet blev under flera år ett viktigt kulturcentrum som ökade kontaktytorna mellan svensk och judisk kultur. Syftet var att sänka trösklarna till den judiska kulturen och bidra till antisemitismens bekämpande.
Anna och Daniel fick aldrig några barn, vilket verkar ha varit ett medvetet val. Mitt under brinnande krig blev Anna gravid, men valde att göra abort. Det hade, menade hon, varit oansvarigt att i det läget sätta barn till världen. Den sista tiden i livet tillbringade Anna Riwkin i Israel, där hon 1970 avled i magcancer 62 år gammal. Efter hennes död gifte Daniel Brick 1980 om sig med Titti Lejtin, som under många år var redaktionssekreterare för Judisk Krönika.
Daniel Brick kvarstod som redaktör för Judisk Krönika fram till 1979. När han i den 46:e årgångens första nummer lade ned sin penna, gick en epok i graven. Judisk Krönika slogs samman med församlingsbladen för Stockholm, Göteborg och Malmö och blev Nya Judisk Krönika. Efter ett liv av outtröttlig kamp och brinnande idealism dog Daniel Brick, 83 år gammal, den 19 januari 1987.
Under snart ett sekel har Judisk Krönika berikat det judiska livet och varit ett viktigt forum för diskussion och debatt. Judisk Krönika har bokstavligen blivit en krönika över den judiska minoritetens villkor, historia och gradvisa integration i det svenska majoritetssamhället. När man studerar tidskriftens årgångar slås man framför allt av hur Judisk Krönika på samma gång har fungerat som en plattform för identitetsbildning och gemenskap, och därigenom bidragit till att skapa ramarna för denna utveckling. Daniel Bricks livsverk lever vidare. Mycket av det som han själv strävade efter har idag blivit verklighet. I andra frågor fortsätter kampen.
Andreas Schein, museilärare på Judiska museet.
