”Minnet av Förintelsen kan inte bära upp ett judiskt liv”

Jackie Jakubowskis livsverk var Judisk Krönika. Han återbördade tidningen till en central plats i den svenska offentligheten. En egen röst, med artiklar och debatter som gav eko i det större samhället. En av dem som var med Jackie på hela den resan var Lars Dencik. Lars gick vid hans sida, blev ett stöd, en partner, en vän. Lars Dencik är svensk men var verksam i Danmark under det mesta av sitt yrkesliv. På ett okonstlat sätt kallar han sig själv kosmopolit. 

Av Anders Carlberg

Jag ringer upp Lars Dencik dagen efter riksdagsvalet. Det sätter delvis sin prägel på innehållet i samtalet men också på vår sinnesstämning. Jag minns ett samtal med Jackie om Sverigedemokraterna dagarna efter valet 2010. Medan många mest kände chock och olust över att de kommit in i Riksdagen var Jackie glasklar och stenhård i sitt avståndstagande.  

Du är årets Jackie Jakubowski-pristagare. Vilken samhörighet känner du till Jackie, personligt och i hur ni förhöll er till det judiska?

Jag kände en stor personlig och intellektuell samhörighet med Jackie. Jag blev medlem i redaktionsrådet i mitten av 80-talet och jag var kvar tills han slutade. Vi hade täta och långa samtal när jag bodde i Danmark och det fortsatte vi med när jag flyttat hem. Vi var vänner också, jag var toastmaster på hans bröllop.

Det fanns flera saker som vi delade förhållningssätt till.  För det första ville vi ha ett levande judiskt medvetande. Det fanns en förlamande känsla efter Förintelsen och vi ville inte göra det till en utgångspunkt för vår identitet. Minnet av Förintelsen kan inte bära upp ett judiskt liv. Det andra som vi ifrågasatte var att göra Israel till det centrala i det judiska livet i diasporan. Det måste finnas något annat, mellan att leva i Förintelsens skugga och att det judiska livet skall kretsa kring Israel. Det var judisk kultur, judisk medvetenhet, judisk glädje. Ytterligare en sak som vi var kritiska till var ortodoxins monopol på det judiska. Det judiska måste i stället förhålla sig till och anpassa sig till samhällets utveckling.

Jag tror vår samsyn om detta märktes i Krönikan. Senare samarbetade vi också kring uppbyggnaden av Judisk Kultur i Sverige. Den är den dominerande kraften i Stockholm idag. Det är judisk glädje och judiskt innehåll.

Var ni överens i allt?

Ibland hade vi skärmytslingar. Framför allt kring Israel. Min position var mer kritisk än Jackies. Jag tyckte inte att vi skulle uppmärksamma Israel så mycket. Skillnaden oss emellan kan ha bottnat i personliga saker, Jackie hade sin syster där, hans mamma hade levt där. Han kunde också tycka att jag var för kritisk. Jag var med i JIPF (Judar för Israelisk Palestinsk Fred). Det var inte han. Men det var ingen stor oenighet, det var mer en betoningsfråga.

När samarbetade ni första gången?

Jag vet inte exakt när vi träffades, men jag minns ett första långt telefonsamtal, jag tror det var 1979. Det var en stor konferens på Sorbonne i Paris. Den hette ungefär ”Slut med revolution och politik – in med judisk etik”. Alla fransk-judiska intellektuella var där – Alain Finkelkraut, Bernhard Henri Levy. Jag skrev om konferensen i Judisk Krönika. Jag hade ett långt samtal med Jackie om detta. Vi etablerade en kontakt och en vänskap. För mig blev konferensen och andra händelser en del i brytningen med 68-rörelsen. Jag hade varit en del av den, det hade inte Jackie men vi fann varandra i detta. En tid därefter blev jag ombedd att gå in i redaktionsrådet. Sen åkte jag upp till i stort sett alla redaktionsmöten.

Vad betydde Jackie för dig i ditt sökande och fördjupning av din judiska identitet?

Det var en inspirationskälla för mig att jobba med Jackie. Samtidigt fick jag en plattform för mitt eget växande engagemang i det judiska genom att medarbeta regelbundet i Judisk Krönika.

Det var ett slags partnerskap genom att vi på olika sätt kunde stötta varandra. Jag kunde till exempel vara ett stöd för honom i konflikter som han hade med styrelsen, under tiden innan Krönikan blev en egen stiftelse och mer oberoende i förhållande till församlingarna.

Jag minns att Jackie då och då blev kallad till styrelsen i samband med att han publicerat kontroversiella artiklar. Han lät sig inte styras men tyckte det var jobbigt att stå till svars för styrelsen och då kunde jag ibland stötta honom genom att följa med på möten.  

Det dröjde några år innan du blev intresserad av det judiska som en del av det sekulära västeuropeiska samhället. Hur kom det sig att du tog steget?

Min historia är att jag var en del av 68-vänstern. Jag var med i FNL-rörelsen och jag skrev i vänstertidskrifter som Kommentar o Häften för kritiska studier. Men jag var inte extrem utan har alltid varit socialdemokrat.

Efter Praginvasionen och Vietnamkrigets slut ebbade engagemanget och intresset ut. Jag bodde i Danmark då och tillsammans med danska judar till vänster bildade vi en förening som hette New Outlook som var nära förknippad med den israeliska fredsrörelsen, Fred Nu, som blev väldigt stor i samband med invasionen i Libanon 1982.

Vi hade ett starkt judiskt engagemang men hade en tydlig vänsteragenda i förhållande till Israel, vi var emot bosättningar och för en tvåstatslösning. Efterhand utvecklades det till ett intresse för den judiska kulturen, och vi ordnade seminarier och firade pesach tillsammans, ofta hemma i vår familj eftersom vi bodde stort.

Det ledde till att vi tog initiativ och bildade Judisk Akademi. Vi var tolv personer som träffades en söndag i månaden för att diskutera judiska ämnen. Ett kaxigt namn, det byggde på Yochanan ben Zakkai, som bestämde sig för att fortsätta lärandet efter Jerusalems fall. Vi gav ut en tidskrift som hette Alef och gjorde en del externa aktiviteter också, bl.a. på Lousiana och kafe Sommarskog. Det var ungefär som Judisk Kultur i Sverige som också vänder sig utåt.

Jag minns en episod från Göteborgs synagoga när jag var 15-16 år. Jag hade skrivit en insändare i tidningen där jag hade försvarat något judiskt. Några farbröder med hatt kom fram och sa till mig att jag inte skulle sticka ut hakan. De menade att judar skulle ligga lågt. Den händelsen spelade nog roll för mig, för att jag ville vända mig utåt. Alef vände sig utåt, precis som Judisk Krönika som också var utåtriktad.

Du har skrivit: ”man kan vara både världsmedborgare och jude samtidigt och bejaka båda”. Kan du utveckla.

När Jackie Jakubowski var redaktör för antologin Judisk identitet (1993) skrev jag en text som hette ”Hemma i hemlösheten”. För mig är det ingen motsägelse. Heinrich Heine sa att jag har min hemvist i min kultur. Det betyder att kulturen är ett portabelt fosterland. I den meningen är jag världsmedborgare, jag känner mig inte förankrad i någon hembygd. Jag kan känna solidaritet med människor med annan bakgrund som hamnar i svårigheter. Samtidigt är jag väldigt förankrad i det judiska – så för mig är det lätt att vara både jude och världsmedborgare.

För många år sen skrev jag en artikel om när Tora ersätts av tanks, och Talmud av territorium. Det är så subtilt i det judiska förhållningssättet. Att var ifrågasättande. Men i Israel håller det på att försvinna i och med att Israel blir det en territoriellt baserad nationalstat. Territoriet blir viktigare att försvara än det judiska.

Jag minns en konferens i Wien för sex-sju år sedan. Natan Sharansky var där, tidigare minister och ordförande i Jewish Agency. Det var vid den tiden då Georg Soros började användas som syndabocken framför andra av den ungerska regeringen. Även den israeliska högern använde Soros för att skrämma väljarna med den ”internationella vänstern”. När jag tog upp det här med den tidigare frihetshjälten Sharansky tyckte han inte att den antisemitiska kampanjen mot Soros var något problem. Sådana angrepp mot det judiska kunde passera, det viktigaste för honom var att försvara Israels territorium.

Det som är viktigt för oss i vår judiskhet är mänskliga rättigheter och respekt för den andra – det är centralt i det judiska förhållningssättet. Det trampas på i Israel. Jag känner en djup sorg och förtvivlan. Det jag försöker göra är att rådda en låga av den europeisk judiska kulturtraditionen. Det är en intellektuell men också mental hållning.

Idag är dagen efter SD blivit Sveriges näst största parti i riksdagen. Jackie var extremt tydlig i sitt avståndstagande till SD. Tror du att det finns judar som röstat på SD?

Jag har samtalat med en vän om detta. Jag tror inte det, det är raka motsatsen till att vara jude. Min vän trodde att det finns judar som röstar på SD och att förklaringen är att det är judar som är starkt emot muslimer. Det är människor som ser SD som ett bålverk mot muslimer precis som SD ser Israel som ett bålverk mot araber. Jag har vädjat till judiska borgerliga vänner om att de inte skall öppna dörren för SD. Det konstiga är att man inte i SD ser en gengångare från historien, det är en enorm blindhet för den långa raden av antisemitiska uttalanden från dem.

Hur tror du att den judiska gruppen påverkas av att SD:s roll blir viktigare och tyngre i Sverige.

Det blir ett större obehag bland judar som lever i Sverige. Det finns en oro för vad som sker i den allmänna debatten med SD i en ledande ställning men jag tror inte att de kommer att hoppa på judarna. De behöver inte judarna, de har redan en syndabock som de kan skylla allt på. De har muslimerna. Sedan kan högerradikala konspirationsteorier bli mer framträdande och där spelar judarna en stor roll. De är globalister som vill underminera det kristna samhället. Jag tror att många judar kommer att känna viss osäkerhet men framför allt ökar beredskapen för att man själv kan bli utsatt.

Är det jobbigare än när Dansk Folkeparti gick framåt i Danmark?

Det är det. Dansk Folkeparti är rasistiskt och främlingsfientligt men här är det ett parti med antisemitiska rötter. De flörtar med Putin. Det är värre och det riktar sig mer mot oss.

Anders Carlberg

MOTTAGARE AV JUDISK KRÖNIKAS PRIS TILL JACKIE JAKUBOWSKIS MINNE 2022 ÄR FÖRELÄSAREN, SKRIBENTEN OCH SOCIALPSYKOLOGEN LARS DENCIK.

Motiveringen lyder:

Lars Dencik har under hela sitt yrkesliv, nyfiket, insiktsfullt och med en outsinlig energi, bidragit till ny kunskap om den judiska minoriteten i Sverige och dess villkor. Han har med ett kosmopolitiskt och öppet sinne intresserat sig för minoriteters rätt att bevara sin identitet och sina traditioner, samtidigt som de lever integrerade med majoritetssamhället. Genom nationella och internationella studier har Dencik bidragit till en djupare förståelse av judiskt liv och kultur, och han har varit en av nyckelpersonerna i framväxten och utvecklandet av flera högkvalitativa judiska institutioner som Paideia – the European Institute for JewishStudies in Sweden, Judisk Kultur i Sverige och Judisk Krönika.

Prisutdelningen äger rum kl 19 den 6 oktober i samarbete med Judisk Kultur i Sverige.

I juryn för Judisk Krönikas pris till Jackie Jakubowskis ingår: Anneli Rådestad, chefredaktör för Judisk Krönika, Lizzie Oved Scheja, VD Judisk Kultur i Sverige, Karin Olsson, biträdande chefredaktör på Expressen, Nina Solomin, kulturredaktör Magasinet Fokus, Tuva Winblad och Noa Jakubowski, utsedda av familjen Jakubowski.