Till mormor / för oss heter du alla namnen
Av Julia Sangborn
Jag skriver om mormor för att minnas
jag samlar på hennes ord för jag ska alltid minnas henne
jag ska aldrig glömma
Jag ska skriva om mormor och jag vet om det
jag har vetat det ett tag men jag hoppas att det dröjer
det står mormor i versaler på en mapp i min dator
den stod tom, den har stått tom men jag börjar nu
nu börjar jag nu börjar jag ja
det börjar nu
hon kallar mig mishanek en dag och ingen vet varför
vi vet inte vad det betyder och mormor vet inte heller för hon har glömt
hon skrattar när vi berättar det för henne sen
“nej men du är den lilla. den lilla. jag vet vem du är. du är min favorit. vi pratar varje dag”
och det gör vi inte men jag bär de orden till alla rummen
jag vet att det kommer en dag när jag skriver om dig mormor
jag har börjat litegrann, jag tror jag börjar nu
du skriver ut det jag skriver på papper och lägger det på soffbordet
jag pekar och säger vad fint mormor, att du skrivit ut det
“ja, det där pappret får du inte ta”
sen tar du det ifrån mig och så läser du mina ord högt som om de vore någon annans:
poliserna bär vapnen som barn i bärselen
och torget är klätt i stearin, det är nåt med det
min mormor tar min hand inne i synagogan
nej, men min mormor skulle tagit min hand om hon vågat gå till synagogan
hon ringer på minnesdagen, säger
jag går inte
måste ni gå jag kommer va orolig om ni går
jag säger att jag förstår men när polisen cirkulerar förstår jag då?
kommer jag nånsin förstå nu
mormor säger
ta undan ljusstaken från fönstret
jag säger att jag inte är rädd men jag skäms när hon säger att hon är det
mormor har gått genom krig
eller
mormor har blivit dragen i skottkärra
genom krig
när du är klar lägger du handen på min hand och jag vet att du förstår nu
“du får inte flytta ifrån mig”
jag flyttar ändå
Jag ringer dig och du har klippt lugg igen
du visar in i kameran titta julia jag är fin i håret
och du är fin men ögat hänger ner som ett hänge från örat
det går aldrig över och det började när blödningen i hjärnan började och sen var det inte som
förut men jag hoppas fortfarande
du kokar gulasch
jag säger ordet högt, gulasch, och du ler mot mig med ögonen och munnen
och så säger du gulasch såsom man säger det påriktigt, goolash
två steg fram mot bordet och så tar du handen i kanten och så andas vi ut och så äter vi
inåt känns det tungt säger du
när man känner inåt är det alltid tyngre så du säger att du ska sluta med det för du kan inte
minnas när du började
skriver du frågar du tre gånger när vi äter pepparkakor från burken och jag säger nej och du
säger att det borde jag
jag tar handen på din panna och du tar din hand på min och du ser vänlig ut o det gör du bara
när du tittar på oss och på dem på gateau
tack viskar du och jag älskar när du viskar för din röst blir som ett barns och jag kan se dig
med flätor i håret och rutig kjol då
katerina
du hette det då och de retade dig
katerina farago kunde man inte heta i sverige på den tiden säger du
du har din berättarröst och jag älskar när du har din berättarröst
för den är djup och jag kan se dig med pärmen i handen och sjalen i håret då
katinka
det heter du nu men för oss heter du allting för oss heter du alla namnen
katerina katinka kati mormor
mormor, jag visste att jag skulle behöva skriva om dig men jag visste inte när
jag prövar alla orden som om jag börjar om
alla som har träffat dig har ord om dig men mina gör ont att ta fram så jag väntar
mormor
jag sitter i ditt knä i fåtöljen när jag är barn
och jag ligger på ditt golv där framför när jag är tjugo
du sitter i fåtöljen i hela mitt liv
vi håller händer där
du kommer vara där för alltid
och vi kommer sitta runt dig, här
mormor
Julia Sangborn, 22 år, från Stockholm. Hon skriver texter, musik och studerar för närvarande juridik på Lunds universitet.