Igår begravdes min vän Aviv

Jonatan Macznik skriver om sin vän Aviv som mördades när Hamas-terrorister tog kontroll över hans kibbutz Kfar Aza i Israel den 7 oktober.

Omer, fyra år, tittar upp på mig över legot vi bygger tillsammans på det kibbutz-hotell i centrala Israel som tillfälligt blivit hans flyktingförläggning. Han ler och säger med ett barns mjuka hebreiska: ”Kan du fiska med mig och farfar nu när pappa är död?”

Kfar Aza var en vacker kibbutz, en idyll, på en riskfylld plats. Beläget fem kilometer från Gaza-remsan var det ständigt utsatt för raketbeskjutning. På 20 sekunder behövde alla ta sig till skyddsrum när larmet gick, som det ofta gjorde. Invånarna var redo, tränade och vana. Men för det som hände den 7 oktober fanns det ingen förberedelse.

Kfar Azas 700 invånare utgjorde ett tätknutet samhälle. Här bodde främst sekulära judar med en liberal livsstil. Fredsaktivister, musiker och konstnärer. En stor global plastproducent, Kafrit, hade sitt huvudkontor på kibbutzen. Marken odlades och fälten blommade.

När flyglarmet gick tidigt på morgonen den 7 oktober såg Aviv till att hans fru och barn tog skydd i skyddsrummet i deras hus. När han förstod att anfallet var mer än en raketattack, att terrorister tagit sig in i kibbutzen, anslöt han till kibbutzens hemvärnsgrupp. Medan terroristerna började sitt anfall skyndade gruppen mot kibbutzens vapenförråd.

Aviv hörde att en vän blivit skadad och skyndade till hans undsättning. På vägen blev han skjuten i benet. Han tog skydd bland växtligheten och ringde sin fru. ”Jag är skjuten i benet, jag orkar inte mer, hjälp mig”, sa han.  Hans fru Heli bad honom att vara stark, sa att hjälp kommer. Men ingen kom. Ingen soldat. Ingen tank. Ingen helikopter. ”Hur kunde jag bara överge honom där ute?” frågar sig Heli, nu när vi ses.

Efter över 20 timmar inlåsta i skyddsrummet, medan mördandet och skjutandet pågick utanför, blev Heli och hennes två barn räddade av militären och tagna norrut till Shfaims Kibbutzhotell. I två dygn levde de i ovisshet – var Aviv död eller hade han blivit tagen som gisslan hos Hamas?

På måndag eftermiddag, när israelisk militär till slut lyckades återta delar av Kfar Aza, hittades Avivs kropp. Han hade förblödit.

Folk säger att det här inte är tiden för att ställa frågor. Att nu måste vi vinna kriget mot den antisemitiska islamistiska terrorgruppen Hamas.

Men när dagen för frågor kommer, när svar kommer att utkrävas, då ska vi alla minnas Aviv. Vi ska kräva svar på hur han och hela hans samhälle kunde lämnas ensam av en av världens starkaste arméer. Ensamma i försvaret av sin by, sedan ensamma att dö.

Min svenskjudiska vän skriver till mig på Instagram: ”Vi måste hämnas Avivs blod”.

Men nej! Hämnd får inte vara vår väg framåt, vår moral måste vara starkare än så, hur svårt det än känns.

Hamas måste utrotas och Israels säkerhet återställas. Gazas civila, som nu hålls som gisslan av Hamas, måste ges en verklig chans att ta skydd inför Israels markinvasion. Det ansvaret måste ligga på världssamfundet och Israels arabiska grannländer.

Igår begravdes Aviv. Vi kommer alltid att minnas honom.

I tio år var Aviv min mans scenchef. Kväll efter kväll såg han till att gitarrerna var stämda, mikrofonerna laddade och tequilan och arraken upphälld. Han var alltid där, alltid glad, alltid hjälpsam, alltid varm. Minnesord över döda låter kanske alltid så här, men i Avivs fall var det sant! Varje gång jag skulle laga kött utan att förstå de israeliska stycknamnen var han ett meddelande bort. Vem ska jag nu fråga hur en סינתה ska tillagas?

Om natten frågar Omer sin mamma: ”kommer pappa bli född på nytt?”

Jag tittar på hans lillasyster Rani. Hon är två år. Vad kommer hon minnas av sin far?”

Jonatan Macznik

Jonatan Macznik är uppväxt i Göteborg men bosatt sedan fem år i Moshav Rishpon strax utanför Tel Aviv. Han är utbildad människorättsjurist och arbetar med socialt och miljömässigt företagsansvar. Jonatan verkar också inom den proteströrelse som växt fram under det senaste året i Israel och har återkommande synts kommentera utveckligen i svensk media.