Lenke Rothman -Liv som tyg

Genom konstens universella språk knyter Lenke Rothman samman minnen från Förintelsen och det vardagliga livets kraft.

Utställningen kan ses på Malmö konsthall till 19 januari 2025

Av Paulina Sokolow

När Malmö Konsthall hösten 2024 öppnar Liv som tyg är det mycket som faller på plats. Lenke Rothmans del i svensk konsthistoria, hennes hunger efter ett internationellt sammanhang och synen på konsten som en förlängning av kropp, förlängning av liv. Utställningen är framarbetad och gestaltad av en judisk konsthistoriker, Rebecka Katz Thor, en av Sveriges bästa konstnärer, Runo Lagomarsino och konsthallschefen själv Mats Stjernstedt. Tänk om alla utställningar bjöd på en sådan kompetent arbetsgrupp! 

Lenke Rothman bodde större delen av sitt liv i Stockholm, men det var till Malmö hon anlände, svårt sjuk, med UNRRA-transporterna de ”vita båtarna”, från Bergen Belsen strax efter befrielsen 1945. Av åtta syskon, en mamma, en pappa, överlevde bara hon och en bror. 15 år gammal var hon så nedbruten att hon behövde tillbringa sina första år i Sverige på sjukhus. Bland de andra nyanlända träffar hon poeten Nelly Sachs, de blir vänner och delar både erfarenheter och tron på konsten som överlevnadsstrategi. Hon börjar på Konstfack 1951. 

Lenke Rothmans variationsrika konst är ofta organiserad kring olika serier. En idé, en tanke prövas och varieras. Verksserierna är som familjemedlemmar som håller varandra sällskap. Den första serien jag fastnar vid gör mig glad och varm. En genomskinlig plastpåse har fått omsorgsfullt lagda rynkor och vikningar, spik och ståltråd till ögon och en liten sammanbiten mun i form av ett gem. Det är allt som behövs för att skapa liv. Serien Den dagliga kroppen, bestående av tunt pergamentfärgat siden monterat på duk, är vikt mjukt på sidorna så att det har bildats volymer genomkorsade av långa, regelbundna stygn. 

Liv som tyg är utställningens titel och beskriver väl vad Lenke Rothman ägnade sig åt. Genom tyget, det som täcker människornas kroppar, mönstren vi förknippar med en mammas vardagsklänning, en mormors gardin eller ett spädbarns för länge sedan urvuxna tröja, fyller oss med minnen och åkallar livet. 

Men titeln syftar även på det största verket i presentationen i Malmö. Ett kanske åtta, tio meter brett collage i utställningens centrum, med tygbitar, delar av ett paraply, fotografier och vykort. Horisontaliteten uppmuntrar till “läsning” och jag kan inte låta bli att tänka på den berömda medeltida Bayeuxtapeten i Frankrike eller Britta Marakatt-Labbas 24 meter långa Historija med berättelser om samisk dröm och verklighet från tusen år. Rothmans verk är storslaget och fyllt av fragment, ledtrådar och nedslag. Det är gjort i samband med hennes stipendieresa till New York 1980. Tygbitarna till verket hittade hon i containrar utanför konfektionsfabrikerna i the Garment District. Säkert tänkte hon på de många judiska kvinnor som en gång slavat i manufakturen. 

 New York, platsen för så många ditresta och vilsna själar, hade några årtionden tidigare tagit emot både Andy Warhol och Robert Rauschenberg. För Lenke Rothman var det självklart att söka upp dem under sin vistelse. I utställningen finns en inspelad video där de två, en homosexuell tjeckisk immigrantpojke och en förintelseöverlevande kvinna samtalar muntert med varandra. Jag tänker att det ändå måste ha varit mötet med Robert Rauschenberg, han vars angoraget med bildäck runt magen hade kunnat ses på Moderna Museet sedan flera år, som var det mest givande för Lenke. Liv som tyg görs i ett ögonblick av självförtroende och frändskap med en kosmopolitisk konstnärsfamilj och mötet med verket ger mig en plötslig insikt om hur samtida hon var och hur hon såg sig själv som del av en internationell konstscen. 

Ihågkom oss till liv, denna ålderdomligt formulerade uppmaning har återigen blivit en del av vårt språk tack vare Joanna Rubin Drangers succéalbum med samma namn. Det heter också ett av Lenke Rothmans mest drabbande verk. I en låda av glas ligger två par barnskor. Associationerna kränger hit och dit. Mellan desperation och sentimentalitet, mellan det skändligaste och det mest naturliga. Barnskor i det här sammanhanget aktualiserar Förintelsen, Rothmans ständiga följeslagare. Ett barn som skilts från sina skor, barnskor som skilts från sitt barn. Det är fel, barnet måste ha sina skor. Å andra sidan, vid en närmare undersökning, upptäcker jag att tygskorna har mönster som inte kan ha funnits förrän kring sjuttiotalets början. Lenke Rothman hade varit så sjuk att ingen, allra minst hon själv, trodde att hon skulle kunna få barn. Ändå fick hon Elias 1966. Ett mirakel. Och det är hans små urvuxna skor som sparats. En sådan vardagligt igenkännbar handling. “Stoppa tiden!”, vilken förälder har inte tänkt så? Serien Till oss, några år tidigare, består av ett antal skisser av blommor som hon gjorde på BB. En gest av tacksamhet för de blommor hon fått av vänner och bekanta som delat hennes glädje över det nya barnet. 

Några av Rothmans verk överfördes och tolkades av Handarbetets vänner. Judar i Stockholm kan ha sett hennes Regn i kapellet på Judiska begravningsplatsen i Enskede. Shema Israel, bönen skriven i hebreiska bokstäver, täcker hela den blå bildytan som ett förblindande regn. I sina memoarer berättar hon om visionen som gav upphov till verket, uppsamlingsplatsen där hon för sista gången såg sin pappa. Den dagen hade det ösregnat.

Jag tänker på Anne Frank. Mellan henne och Lenke Rothmans födelse skiljer bara ett par månader. Franks berömda dagbok är mest känd som ett historiskt vittnesmål. Men alla som har läst den vet hur briljant den är i sina resonemang och människokännedom. Någonstans i den berättar hon för sin fiktiva väninna Kitty, du:et i boken, att hon tänker bli författare och journalist när hon blir stor. Man tror henne och trots de vidrigheter hon ska utsättas för, är det i vetskapen om att denna unga författarbegåvning inte ska bli stor som väcker den värsta sorgen och raseriet. För mig är det också en viktig påminnelse om konstens mysterium. Den både formas av våra erfarenheter och finns i oss från allra första början. En oböjlig kraft som måste komma ut till varje pris. Lenke Rothmans utställning på Malmö Konsthall är en hyllning till livet. 

Paulina Sokolow

Bilder:

Ovan: ”Liv som tyg” Foto: Helene Toresdotter

Här nedan 1: ”Ansikten i spinnakerväv” Foto: Per Hüttner

Här nedan 2: ”Regn” Foto: Helene Toresdotter

Här nedan 3: ”Ihågkom oss till liv” Foto: Helene Toresdotter

Här nedan 4: Lenke Rothman i NewYork 1981