”Jag tolkar det som att judisk idag kopplas
ihop med Israels politik.”
I skuggan av kriget mellan Israel och Hamas har antisemitismen ökat i samhället, även på arbetsplatser. Judisk Krönika har intervjuat flera personer – tre öppet och några anonymt – som delar med sig av hur antisemitismen tar sig uttryck genom subtila kommentarer, misstänkliggörande eller öppna konflikter som skapar en ohållbar arbetsmiljö.
”Jag tolkar det som att judisk idag kopplas ihop med Israels politik.” Katherine Hauptman, chef Sveriges museum om Förintelsen
”Redan före den 7 oktober fanns det en skepsis. Jag fick många frågor om varför Förintelsemuseet behövs i Sverige, som om Förintelsen inte har med Sveriges historia att göra. Det är självklart en fråga som alla museer ska kunna besvara – varför man behövs – men när jag jobbade på Historiska museet fick jag aldrig den frågan. En del människor verkar tro att om man håller på med Förintelsen så gör man det för ett annat syfte, som om det inte har ett egenvärde att lära sig om och av Förintelsen. En del verkar också tro att Förintelsemuseet existerar på andra museums bekostnad. Jag får mejl som säger: ”Jaha, nu gör ni ett museum om det här, men varför inte om det här och det här.” Jag förstår att människor har ett behov av att få sina berättelser representerade, men jag får en känsla av att just denna historia – Förintelsen – inte anses ha ett berättigande när det finns andra folkmord. Sedan den 7 oktober uttrycks detta mer explicit. Jag får frågor på mejl och i sociala medier som: ”Hur kan ni ha ett museum om Förintelsen när barn mördas i Gaza varje dag?”
De flesta som kommer till museet vill ju ta del av den här historien, och då kan det vara så att de som inte vill helt enkelt låter bli att komma. Men det har också hänt några gånger nu att elever i skolklasser säger antisemitiska saker i utställningsrummet, om judar eller om personerna i utställningen – till exempel ” det är alltid bara judar som uppmärksammas”. Utställningen är ju uppbyggd kring personliga berättelser, och om man är pedagog och gör en workshop eller en visning där någon elev uttrycker sig respektlöst om det hen ser eller om judar generellt, då blir det mycket känsligt. Vi försöker ju berätta en människas historia, och om det bemöts utan respekt blir det svårt att hantera. Nu har vi erfarna pedagoger som kan ta tag i sådana situationer, men bara det faktum att vi möter detta visar att vi har blivit mycket mer uppmärksamma och känsliga inför vad som sägs och hörs i rummet – efter den 7 oktober.
Hur talar ni om det inom arbetsgruppen?
Vi pratar mycket. När man är en pedagog som ansvarar för en grupp, måste man ju ta hand om det som händer i rummet i stunden, inte vad som händer inom en själv. Därför måste vi ta hand om varandra vid andra tillfällen.
Gör inte läraren något?
Nej, oftast inte.
Vad tror du att det beror på?
Det här är inget som enbart händer i vissa grupper från vissa områden. Det här kan vara vilken skola som helst, och anledningarna kan variera. Och när antisemitism uttrycks uppmärksammar man inte alltid problemet. Men det är verkligen inte alla skolor! Högstadieåldern är dessutom knepig. Vi känner lärare som vill jobba aktivt mot antisemitism och söker stöd, till exempel berättar att det finns enstaka elever i klassen som är judiska, och plötsligt blir det en grej i klassen. Eleven blir kanske retad eller får glåpord, eller så får man rådet på skolan att inte visa sig så judisk.
Detta är kopplat till efterverkningarna av Förintelsen. Tidigare har vi kunskapsmässigt arbetat mycket med tiden före, vad som förstördes, sedan själva Förintelsen, och med de få som överlevde. Men nu finns 80 år av efterhistoria, och det här är tyvärr en del av den.
Vad är din roll som chef i detta, just nu?
Vi behöver prata mycket mer med varandra som team. Det handlar också om säkerhets- och trygghetsfrågor. Men det är en balans mellan vad som gör en trygg och vad som gör en säker eller osäker. Detta bidrar till stora skillnader mellan oss och de andra museerna i vår organisation. Jag identifierar inte samma typer av problem som mina kollegor på Historiska eller Livrustkammaren. De blir förvånade när de hör vad vi får för kommentarer och att vi tycker att en högre säkerhet behövs. Samtidigt har det funnits mycket förståelse, men också förvåning – ”jag hade ingen aning”. Det får det att kännas som om vi arbetar i parallella verkligheter.
Jag upplever också tyvärr att en del samarbetspartners finner det komplicerat att arbeta med oss nu, eller kan enbart göra så om det sker på deras villkor. Även om syftet är att nå ut gemensamt till en bredare publik känner jag ofta en önskan om att det inte får bli ”för judiskt”.
Vad betyder ”för judiskt”?
Jag tolkar det som att judisk idag kopplas ihop med Israels politik. Det leder till en slags beröringsskräck för allt judiskt.
Att jobba med detta ämne just nu, eller att vara jude i samhället gör en mer och mer rädd. Man stänger in sig, slutar att säga vissa saker eller ta upp vissa ämnen, eller så orkar man inte arbeta med detta längre. Jag tänker på mina kollegor, särskilt de icke-judiska kollegorna– hur orkar de? Hur orkar de med säkerheten, och den sociala situationen – pratar de med sina vänner och berättar vad de arbetar med – vad får de för reaktioner? Stödet för vår verksamhet, både ekonomiskt och politiskt, känns inte ljust inför framtiden.
Foto: Hugh Gordon
