Hanna Hirsch Pauli – en frihetens konstnär

Nationalmuseums utställning om Hanna Hirsch Pauli är inte bara en konsthistorisk upprättelse, utan en djupgående och rörande resa genom ett liv präglat av mod, skaparlust och längtan efter frihet.

Av Jessica Haas Forsling

Nationalmuseums nya utställning ”Hanna Hirsch Pauli. Konsten att vara fri” kunde inte ha kommit mer lägligt. Dels är fördjupningen av Hanna Hirsch Paulis konstnärskap och livshistoria efterlängtad av en bredare krets. I modern tid har uppmärksamheten främst riktats mot hennes tidiga, mest radikala verk ”Frukostdags” samt porträttet av konstnärsvännen Venny Soldan-Brofeldt, men något helgjutet grepp om hennes produktion och person har ännu inte tagits. Dels är tillgängliggörandet av dessa verk – och denna röst! – ett briljant inslag i det svensk-judiska jubileumsåret.

 Den monografiska utställningen är grundad i ett ambitiöst forskningsprojekt. Kuratorn Carina Reich har utforskat Hanna Hirsch Paulis omfattande brevkorrespondens, fotoalbum och arbetsmaterial. Målningar har inlånats från släktingar och privata samlingar. Hirsch Paulis verk kompletteras dessutom av samtida konstnärer, såsom Carl Larsson, Eva Bonnier och Ernst Josephson. Därtill har den flerfaldigt prisbelönta serietecknaren Joanna Rubin Dranger bidragit med en personlig belysning av utställningens innehåll i form av en tecknad brevberättelse. Till utställningen finns också en rik och informativ katalog.

Född 1864 i en högborgerlig, liberal, judisk familj, fick Hanna Hirsch Pauli en intellektuellt stimulerande uppväxt i vilken hennes konstnärliga talang tidigt gavs utrymme. Redan som 17-åring antogs hon till Konstakademien i Stockholm. Under studieåren i Paris i mitten av 1880-talet kom hon att blomma ut både som konstnär och människa. Här träffade hon sin man, den nio år äldre adelsmannen och konstnären Georg Pauli, som turligt nog var progressiv i sin kvinnosyn – något annat hade varit otänkbart. I ett brev från Hanna till Georg från 1887, samma år som giftermålet, går att läsa: ”Jag kommer aldrig att vara nöjd att leva ett liv av ensidigt intresse – därför hänger jag fast vid min målning, och jag har märkt att intet så mycket som det förmår samla mitt intresse (…). Men om du vill jag skall tycka om dig – låt mig aldrig känna något band – ty endast med frihet kan jag trivas tillsammans med någon.” Samma år offentliggjordes också de laddade verk som skulle prägla hennes eftermäle: friluftsmålningen ”Frukostdags”, ett ljuvligt levande, svenskt sommarmotiv inspirerat av impressionisterna, samt det banbrytande porträttet av den finlandssvenska skulptören Venny Soldan-Brofeldt, avslappnad på golvet i deras gemensamma konstateljé med kroppsspråk och ansiktsuttryck utstrålande fullkomlig frihet, arbetsglädje och styrka. Båda dessa mästerverk verkade provocerande på kritikerna. De lekfulla ljus- och skuggeffekterna i ”Frukostdags” ledde till anspelningar på att ”ett visst folk” hade smutsiga dukar, och porträttet av konstnärsvännen beskrevs av en recensent som ”slamsigt”. De syrliga inslagen i dåtidens reception, drivna av antisemitism och misogyni, fick bestående konsekvenser för Hanna Hirsch Paulis experimentella iver. Det är med sorg man som besökare konstaterar att inget av de senare porträtten når upp till Venny-målningen, även om många är rörande klara – främst av familjemedlemmarna och i synnerhet av hennes barn – vilka kommer svindlande nära. Men den stora hyllningsmålningen av Selma Lagerlöf från 1932 hade troligtvis kunnat bli mer än detta; ett stumt porträtt utan ett uns av den unga, modiga Hanna Hirsch Pauli.

 Hennes grupporträtt fortsätter dock lysa av målarglädje och skarp iakttagelseförmåga. Utställarna har, fullt begripligt, placerat det tidiga verket ”Familjegrupp vid lampan” (1885) som något av det första att möta besökarna. Här sitter systern Betty, modern Pauline och en manlig släkting runt ett bord i fotogenlampans sken. Kvinnorna blickar bort, in i egna tankar och handarbete, medan mannen, i hela sitt väsen, framstår som öppen och kontaktsökande. Också i det senare grupporträttet ”Vänner”, som tillkom i två versioner under sekelskiftets första decennium, är kvinnornas position framskjuten. Pedagogen och författaren Ellen Key, vars filosofi starkt influerat konstnären alltsedan hon var ung, befinner sig här högläsande i ett sällskap av intellektuella. Verket är laddat med psykologiskt och symboliskt intressanta markeringar från centrum ända ut i periferin. Joanna Rubin Dranger skriver rörande i sin berättelse om den starka längtan som väcks i henne efter den ”vilsamma och intellektuella närhet” som Hanna gestaltat vännerna emellan.

Det är särskilt genom breven som vi kommer Hanna Hirsch Pauli nära. Hon berättar levande om sina skapandeprocesser, om livet i stort, om kärlek, vänskap, och om kvinnans roll. Hon reflekterar också över den judiska identiteten och det alltmer tilltagande judehatet. Vid Hitlers maktövertagande skrev hon i ett brev till Selma Lagerlöf: ”Det är som om man hålla på att glida baklänges ner för en uppförsbacke – ner i mörka medeltiden.” Breven blir ett starkt tillägg till de självporträtt hon målade under 1920- och 30-talet, hennes sista tid i livet.

 Det är en lycklig omständighet att också Judiska museet har uppmärksammat och fördjupat ett annat kvinnligt, svensk-judiskt och internationellt berömt konstnärskap, nämligen fotografen Anna Riwkins. Dessa utställningar pågår alltså samtidigt, och med promenadavstånd från varandra. I likhet med den gedigna forskningsinsatsen bakom Anna Riwkin-utställningen, får vi också i Hanna Hirsch Paulis fall ta del av ett rikt, personligt material, vilket ackompanjerar det yrkesmässiga – som om vi befann oss där med dem, i deras tid och kontext, och med deras innersta reflektioner och (oros-)tankar som våra.

Jessica Haas Forsling

Hanna Hirsch Pauli. Konsten att vara fri

19 juni – 11 januari

Nationalmuseum