Efter 7 oktober: tre judiska röster om splittring, tro och förnyelse
Efter den 7 oktober 2023 växte ett nytt begrepp fram: ”8:e oktober-judar” – de som vaknade upp till en förändrad verklighet där antisemitismen åter blev personlig och splittringen inom och utanför den judiska gemenskapen skar djupt. I New York träffar Sarah Clyne Sundberg tre judiska personer som berättar hur den polariserade diskursen kring Israel och Gaza fått dem att ompröva sina sammanhang, sin tro och sin tillhörighet – och i vissa fall skapa något helt nytt ur ruinerna av det gamla.
De sekundära effekterna av Hamas attacker den 7 oktober 2023 och Israels krig i Gaza har varit långtgående även i diasporan. Åsikter är mer hårt dragna än någonsin. Nyans lyser med sin frånvaro på alla håll och kanter. Konceptet “civila” verkar också utrotningshotat.
För många blev små åsiktsskillnader, sådant som vi tidigare kunnat bortse från, eller tapetsera över, plötsligt enorma klyftor. Vare sig det var mellan judiska och icke-judiska vänner, eller mellan judar som tyckte en sak och judar som tyckte en annan, rämnade många gemenskaper.
Konflikten har letat sig in överallt – i judiska församlingar, skolor, miljörörelsen, lokalpolitik och pridetåg. En del, som Nate Shalev, intervjuad här nedan, fann plötsligt att de inte längre var välkomna i organisationer de tillbringat åratal i. Andra, som Ana Levy-Lyons och Ester Sperber, kände att de var tvungna att tala ut för att vara sig själva sanna.
Om judisk identitet en gång kändes odramatiskt i New York så gör det inte det längre. Möt tre personer som plötsligt upplevde att en van miljö blivit oigenkännlig och på olika sätt tog ett kliv ut i det okända och startade något nytt.
Den judiska pastorn som hoppade av
Den 7 oktober 2023 arbetade Ana Levy-Lyons som pastor i en ekumenisk “Unitarian Universalist”-församling i Brooklyn, ett jobb hon haft i 12 år. Privat levde hon judiskt med sin man och sina barn och hade en klausul i sitt kontrakt som befriade henne från att arbeta på shabbat.
I veckorna efter Hamas attack och Israels påföljande angrepp på Gaza ökade trycket snabbt från församlingsmedlemmar på Levy-Lyons att fördöma Israels agerande.
“Jag predikade om nedärvt trauma. Många uppskattade det och applåderade. Men en del kände att jag inte gått tillräckligt långt i mitt fördömande av Israel.”
Hon säger att hon upplevde den negativa retoriken kring Israel direkt efter attacken som skrämmande – hon var i affekt och oförmögen att ens börja analysera sin egen ståndpunkt i frågan.
“Det blev väldigt påtagligt att jag var en judisk ledare av en icke-judisk församling på vänsterkanten. En av våra medlemmar hamnade i nyheterna för att ha rivit ner affischer med bilder på gisslan.”
Internt i församlingen fortsatte en del medlemmar att verka för att hon skulle fördöma Israels agerande från predikstolen.
I mars 2024, på Purimhelgen, kände Levy-Lyons att hon behövde tala ut:
“Efter att ha provat allt annat bestämde jag mig till slut för att säga som det var. Jag mejlade ett brev till församlingen där jag förklarade hur jag kände.”
Hon skrev att hon var pastor och inte rabbin därför att antisemitismen hade lett hennes föräldrar att fjärma sig från judendomen, och att om hennes förfäder hade gjort andra val, migrerat till andra länder, kunde hon och hennes familj ha funnits bland offren den 7 oktober.
I brevet bad hon om att få slippa uttala sig vidare om Israel och kriget i Gaza eftersom hon kände att hon inte kunde leda församlingen i den frågan.
Hon fick många positiva reaktioner, men en mycket högljudd minoritet skrev ett upprört brev till styrelsen där de menade att hon frånsagt sig sitt ansvar som ledare. Några veckor senare sade Levy-Lyons upp sig, inte utan en viss lättnad.
Hon ägnar sig nu åt rabbinstudier – påbörjade på deltid 2020, och har skrivit boken The Secret Despair of the Secular Left, delvis baserad på sin egen religionsfria uppväxt samt erfarenheten som “sekulär pastor” inom Universal Unitarianism.
“Jag var ny, jag var i princip konvertit. Och jag var ekumenisk pastor och skämdes lite över att behöva berätta om mitt jobb när jag träffade andra judar.”
I slutändan cementerade den 7 oktober och hennes egen reaktion hennes judiska identitet.
“Jag delade en upplevelse med andra judar som ickejudar inte riktigt verkade förstå. […] Jag kände mig plötsligt hemlös inom den progressiva världen. En utveckling som länge skett inom vänstern är att världen delats in i två fack – förtryckare och förtryckta. Efter den 7 oktober blev det ännu mer markant.”
Nyligen åkte hon till Israel för första gången med Adamah, en judisk klimatorganisation. Hon beskriver det som en aha-upplevelse:
“I den gruppen träffade jag en mängd personer som försvarade Israels rätt att existera och samtidigt skarpt kritiserade Israels agerande. Jag kände då att jag kan demonstrera i Tel Aviv mot den israeliska regeringens politik och det känns rätt. Men att vara med i en demonstration i New York där någon bredvid mig säger ‘Globalize the Intifada’ eller ‘Death to Zionists,’ är något jag inte vill beblanda mig med.”
Queeraktivisten som förlorade en gemenskap och skapade en ny
Nate Shalev hade i 13 år suttit med i kommittén som planerar pride-evenemanget Dyke March i New York, ett stort, löst organiserat tåg som för många lesbiska är höjdpunkten på Prideveckan.
Sedan starten 1993 har Dyke March varit uttalat icke-politiskt, i den bemärkelsen att det inte haft någon annan agenda än att vara ett brett evenemang där personer som i någon mån identifierar sig som lesbiska kan mötas och synas.
Efter den 7 oktober 2023 kom den grupp volontärer som planerar eventet att splittras kring frågan om huruvida det skulle vara uttalat “antisionistiskt.” Flera organisatörer, inklusive Maxine Wolfe – en av Dyke Marchs grundare – och en rad andra judiska medarbetare hoppade sedan av efter en hätsk debatt.
Eftersom Dyke March bara sker en gång om året brukar planeringen börja först i mars. Sedan coronapandemin 2020 har en allt större del av planeringen dock skett via Slack och andra digitala kanaler, och diskussioner organisatörer emellan sker nu året runt.
“Sedan 2018 har vi varje år haft konversationer kring om regnbågsflaggor med Davidstjärnan är tillåtna. Och varje år landade vi i att det var bättre att inkludera än att utesluta,” säger Shalev.
Efter den 7 oktober 2023 blossade det direkt upp diskussioner kring Israel, Gaza och sionism, som Shalev beskriver som inflammatoriska.
“Jag försökte först bromsa och säga att det var bäst att vänta ett tag med debatten, i synnerhet eftersom det var så långt till planeringssäsongen.”
I november 2023 tog diskussionerna dock fart igen och började, enligt Shalev, spåra ur.
“Jag tänkte först att det kanske handlade om okunskap: Att de ramverk folk vant sig vid att använda kring ras i USA och kolonialism inte alltid funkar. Att de inte besökt Israel, inte kände till demografin, inte visste att en stor andel av Israels judar kommer från Mellanöstern och Nordafrika och att alla palestinier inte bor i Gaza: Att det även finns palestinier i Israel och på Västbanken.”
Dock kände Shalev snabbt att det snarare handlade om ovilja att ens föra en diskussion eller höra andra perspektiv.
“Jag är en transperson. När jag talar om transfobi i queera sammanhang ses mina erfarenheter som giltiga. Det samma verkar inte gälla antisemitism. Jag insåg att folk inte var intresserade av att ens fundera över hur antisemitiska stereotyper möjligen dök upp i sammanhanget.”
Tongångarna eskalerade och Shalev kände att debatten inte längre var produktiv.
“Min fru är israel, så vi levde med den 7 oktober hemma konstant och det kändes bisarrt att prata med en massa vita, kristna personer som var extremt rigida i sina uppfattningar men aldrig själva skulle behöva ta några konsekvenser. Jag är mycket mer benägen att höra olika perspektiv som kommer från folk som påverkas direkt av konflikten.”
I februari lämnade Shalev organisationskommittén.
“Jag tänkte att jag under Dyke March bara skulle hänga med vänner istället, men allteftersom eventet närmade sig började folk prata om att de ville motdemonstrera. Vilket jag kände var potentiellt farligt och en dålig idé.”
Tanken föddes att istället skapa ett separat event för judiska lesbiska och deras vänner i en separat lokal, samtidigt som Dyke March. Namnet blev Shalom Dykes. “Shalom” både i bemärkelsen fred och som hälsningsfras, förklarar Shalev.
“Tanken var att samla folk på ett positivt sätt, att inte vara för eller emot något utan att bevara Dyke Marchs anda – ett ställe där folk kunde mötas och vara sig själva.”
Runt 300 personer dök upp på Shalom Dykes 2024. Eventet hölls även 2025 och har nu blivit en organisation och ett större sammanhang som skapar olika evenemang för judiska lesbiska.
Ändå sörjer Shalev de gamla vänskaper som gått förlorade på grund av konflikten inom Dyke March.
“Det var skärrande. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det hela. Inrikespolitiskt är det svåra tider för hbtq-personer. Det som är frustrerande är att många av oss inom progressiva grupper egentligen håller med om mer än vad vi är osams om.
Om folk istället skulle talat för att vi skulle fördöma Israels regering och dess agerande, eller specifika saker som sker i Gaza, snarare än sionism i allmänhet, så hade det varit en annan sak. Och det hade varit ett mycket starkare sätt att tala för palestiniers rättigheter, en fråga som jag tror att folk faktiskt bryr sig om.”
Den ortodoxa arkitekten som bjuder in palestinska röster
Esther Sperber, till vardags arkitekt, står framför 400 religiösa judar i en synagoga på Upper West Side. Det är den 30 mars 2025 och hon är en av grundarna av organisationen Smol Emuni U.S., som nu håller en invigande konferens med talare som rabbin Yosef Blau och Dr. Yasmeen Abu-Fraiha.
Smol Emuni U.S. är en organisation för den religiösa vänstern, inspirerad av en organisation med samma namn i Israel.
“Räck upp handen om du någonsin känt ängslan när du lyssnat på en dvar torah.”
Nästan alla i publiken räcker upp handen. Sperber berättar att hon vill skapa ett rum för att samlas – inte en grupp där alla tycker likadant, utan ett forum för ambivalens och frågor.
“Jag tror att många har känt, de senaste två åren, att de sitter i en grupp och lyssnar på en talare och känner sig nervösa för vart talet kommer att leda. Kommer vi att känna oss medskyldiga till, eller delaktiga i, något vi inte håller med om?”
Sperber, som är född och uppvuxen i en religiös familj i Jerusalem men numera bor i New York, var aktiv inom proteströrelsen mot Netanyahus regerings lagförändringar i Israel efter valet 2023.
“Jag hade en känsla, som då började kännas akut, att min sfär – den religiösa gemenskapen – hade stulits av figurer som Bezalel Smotrich. En central del av min identitet har kapats och används nu på ett sätt som jag anser är fel, som inte är vad Gud vill av oss.”
Efter den 7 oktober blev hon också aktiv inom Hostage Families Forum.
“Jag upptäckte att jag, trots att jag ofta var den enda religiösa personen i rummet, ofta även var den som på vissa sätt led mest kval över hur kriget förs i Gaza.”
Hennes mål med Smol Emuni är att återuppliva ett seriöst religiöst synsätt som är medmänskligt, medlidsamt och ödmjukt – mindre begeistrat av militär och nationell makt.
“Därmed inte sagt att vi är pacifister, eller emot nationalstater. Det vore opraktiskt. Men det är skillnad mellan att tro på en politisk struktur för att den är nödvändig, och att se den som en sorts messianistisk inkarnation av Guds vilja i världen.”
Sarah Clyne Sundberg
Bild ovan: Ana Levy-Lyons var pastor i en ekumenisk “Unitarian Universalist”-församling i Brooklyn men efter 7 oktober 2023 valde hon att studera till rabbin.
Till höger: Nate Shalev, queer-aktivist som efter 7 oktober startade en judisk dyke march i NYC.
Nedan: Esther Sperber, ortodox arkitekt, aktiv inom Hostage Families Forum.
