Judarnas första steg i Sverige – fram till 1815

För 250 år sedan fick judar för första gången rätt att leva öppet i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen. Men vägen dit var lång och kantad av misstankar, myter och förföljelse. Nytänkande nationalekonomer, en upplyst kung och inte minst den envise sigillgravören Aaron Isaac banade vägen för det judiska livet i Sverige. I varje nummer av Judisk Krönika 2025 berättar Carl Henrik Carlsson om hur judarna fick sin hemvist i Sverige.

DEL 1

I år uppmärksammas att det är 250 år sedan det judiska livet började på allvar i Sverige. Enstaka judar hade dock funnits på svensk mark långt före 1775, och de negativa föreställningarna om judar är ännu äldre. Antisemitismen har medeltida rötter även i Sverige. Judar ansågs vara Kristusmördare och demoniserades i litterära, teologiska och konstnärliga arbeten. De anklagades för hostiaskändning, rituella mord på kristna barn, hat mot kristna och till och med för att samarbeta med djävulen. Varje söndag kunde kyrkobesökare begrunda målningar som framställde judar negativt och fördomsfullt. Stereotypen av ”juden” som girig fick fäste. Begreppet ”jude” blev synonymt med ”ockrare”.

De första judarna på svensk mark
Däremot finns inga belägg för att judar av kött och blod funnits i landet förrän 1557. I ett brev berättar Gustav Vasa för sin son Erik om en konflikt, ”en stor träte”, som pågått en längre tid mellan hans två läkare, en doktor Kop och ”den juden”. Troligen är den sistnämnde identisk med doktor Philippus Wolf, som omnämns 1559, då han fick ta emot 200 mark ur statens kassa.

Även drottning Kristina hade, ungefär hundra år senare, en judisk läkare i sin tjänst och odlade även kontakter med judiska bankirer och andra. Hon utmärkte sig på så sätt att hon även hjälpte fattiga och förföljda judar efter det att hon abdikerat från Sveriges tron.

Det första kända förslaget att judar skulle tillåtas att flytta till Sverige kom när Göteborg skulle grundas på 1620-talet. Argumentet var att sefardiska judiska köpmän fått Amsterdam att blomstra – varför inte göra likadant i Göteborg? Men rikskanslern Axel Oxenstierna påstås ha sagt att om priset för Göteborgs blomstring var att ”Kristi namns hätske förföljare” skulle få bosätta sig där, såg han hellre att staden blev en ”ringa och föraktad torparkoja”. Den kristna ortodoxin var fortfarande så stark att religiösa argument trumfade både samhällsnytta och humanism.

Enstaka judar tog sig dock till Sverige. I november 1685 uppmärksammades att två judar som bodde hos en änka vid Järntorget i Stockholm hade firat lövhyddohögtiden och att flera judar var på väg för att ”öva sin religion och driva sitt skackeri”. Kungen befallde att alla judar omedelbart skulle utvisas ur landet. Detta kan sägas vara den första ”judelagen” i Sverige, även om den bara bekräftade praxis. I kyrkolagen året därpå slogs tydligt fast att ”judar, turkar, morianer och hedningar” som kom in i landet skulle undervisas i kristendomen och döpas.

Karl XII och de första gudstjänsterna
Det fanns dock undantag. När Karl XII:s armé 1714 begav sig hem till Sverige efter kungens exil i Osmanska riket, medföljde ett antal ombud för de personer som lånat ut pengar till svenskarna. Några av dem var judar och kom att bilda en liten koloni i Karlshamn. En av dem misshandlades till döds av en polsk ryttmästare, och en annan fick en dotter med en svensk kvinna. Karl XII gav judarna tillstånd att hålla judiska gudstjänster och att omskära de pojkar som eventuellt skulle födas. Likaså skulle en begravningsplats anvisas om någon skulle avlida. Allra bäst vore dock, sa kungen, om prästerskapet kunde förmå judarna att låta döpa sig.

Efter Karl XII:s död 1718 blev det svårare för judar i Sverige. Ett gift par som länge hade bott här utvisades, och flera bestämmelser slog fast att judar omedelbart skulle utvisas ur landet.

Enstaka judar kunde dock tillfälligt få bo i Sverige, bland annat i Göteborg i samband med att Ostindiska kompaniet grundades 1731. Ett annat intressant undantag är hovjuden Ruben Hinrichsen i Schwerin, som tillsammans med sin betjänt fick tillåtelse att vistas i Sverige i drygt ett år under 1720-talet för att inkassera fordringar hos en mecklenburgsk överjägmästare som var i Sverige för att jaga varg. Hinrichsen blev sedermera svärfar till Aaron Isaacs kompanjon Abraham Aaron, och ett par av hans barnbarn flyttade så småningom till Sverige för gott och fick många ättlingar här. Hinrichsen är alltså exempel på en viss kontinuitet mellan judisk bosättning före och efter 1775.

Det är att notera att judefientligheten länge var mer eller mindre enbart av religiös art. En jude som lät döpa sig drabbades inte av den. Det första kända ”judedopet” på svensk mark ägde rum 1681 i Tyska kyrkan i Gamla stan i närvaro av kungafamiljen, flera biskopar och många potentater. Många döpta judiska kvinnor och män fick ekonomisk hjälp av staten. En känd konvertit var Moses Marcus Levi, som döptes 1754 i Stockholms slottskyrka. Han fick sitt ena namn efter sin gudfar, kung Adolf Fredrik, och hette i fortsättningen Adolf Ludvig Levin, sedermera en av landets ledande finansmän.

De första decennierna av 1700-talet anställde också Uppsala universitet döpta judar som språklärare för att undervisa i den hebreiska bibelns grundspråk. Den mest kände, Johan Kemper, fick stor betydelse för den kommande generationen orientalister. Hans efterträdare, Christian Peter Löwe, beskrev 1732 i en bok judar ytterst negativt.

Gustav III, som blev kung 1771, var betydligt mer positivt inställd till judisk invandring än sina företrädare. Han var påverkad såväl av upplysningsidéer som av de nationalekonomer som hoppades att judar skulle kunna vitalisera det tröga och reglerade svenska näringslivet.

Aaron Isaac och den första församlingen
Det var inte så att man bjöd in någon jude, men Aaron Isaac såg möjligheterna och tog steget. Han var nu en medelålders sigillgravör och affärsman som hade bott länge i universitetsstaden Bützow i Mecklenburg och hade periodvis varit ganska välbärgad. Under pommerska kriget hade han gjort goda affärer med svenska militärer genom att förse dem med lyxvaror och fått veta att hans yrkeskunskap som sigillgravör saknades i Sverige. Efter krigsslutet gick hans affärer sämre, och försedd med rekommendationsbrev begav han sig till det perifera Sverige, trots att hans familj försökte hindra honom och både skällde och grät.

I Stockholm fick Aaron bra kontakt med överståthållaren Carl Sparre, som lotsade honom genom byråkratin, och efter ett knappt år i Sverige fick Aaron, hans kompanjon och bror den 2 maj 1775 kungens tillstånd att bo permanent i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen. Aaron fick snabbt också lov att ta hit tillräckligt många vuxna män för att hålla en riktig gudstjänst och att etablera en begravningsplats. Den judiska församlingen hade grundats.

Aaron mötte en del motstånd bland judefientliga konkurrenter, ”folk i allmänhet”, men också inom sin församling, där många judar tyckte att han var för despotisk. Bland annat grundades en ”konkurrerande” begravningsplats, Kronoberg, till den som han själv, Aronsberg, hade grundat. Aaron Isaac fick ett långt och innehållsrikt liv fullt av äventyrligheter, innan han 1816 somnade in. Då hade han överlevt alla sina minst tolv barn med inte mindre än 25 år.

Judereglementet 1782 – ett steg framåt, men med inskränkningar

I början fick judar individuella tillstånd, men man ville ha ett mer bestående tillstånd, som inte var beroende av att den kung som regerade för tillfället var välvilligt inställd. Genom ett riksdagsbeslut fick utlänningar som flyttade till Sverige religionsfrihet. Just judars närvaro reglerades av det så kallade judereglementet från 1782, ett slags kompromiss mellan ”judevänliga” och ”judefientliga” aktörer. Utredandet hade tagit flera år och Aaron Isaac och andra judar hade fått komma med synpunkter.

Judarna blev nu en ”tolererad” främlingskoloni, kallad den ”judiska nationen”. De fick vissa rättigheter, men det fanns också en rad inskränkningar. De fick inte ha statliga tjänster eller vara riksdagsmän. De fick ägna sig åt detalj- och grosshandel, dock inte med exempelvis livsmedel, men de var förbjudna att idka gårdfarihandel. Grosshandlarna fick också vara fabrikörer och skeppsredare. Vad som var olyckligt var att judar inte tilläts syssla med hantverk som låg under skrå, däremot ett antal mer udda och mindre lönsamma hantverk.

Judar fick vidare bara gifta sig med andra judar och skulle, med vissa undantag, kunna visa upp ett betydande kapital; i vilken utsträckning detta sedan efterlevdes i praktiken är oklart.

Judar fick vidare bara bo i tre städer, Stockholm, Göteborg och Norrköping. De fick dock, åtminstone i praktiken, bo var de ville i de tillåtna städerna, det hade annars funnits förslag på särskilda ”judedistrikt”. Ett annat förslag som inte gick igenom var att judar skulle tvingas bära särskilda igenkänningstecken för att ”varna” omgivningen. Sammanlagt bestod reglementet av 33 paragrafer, men möjligheter gavs till dispenser.

I praktiken tilläts judar även bo i Karlskrona tack vare Fabian Philips privata initiativ. Han hade fått tillstånd att idka handel i Karlskrona, men när judereglementet infördes skulle han ha varit tvungen att lämna staden. Han lyckades dock få bo kvar mot löfte att etablera en fabrik som kunde förse flottan med segeldukar och annat de behövde. Kring honom och hans familj växte en liten församling upp.

Även i Marstrand kom judar att bosätta sig från 1779 och etablerade en synagoga. Staden var en frihamn utan många av de regleringar som annars gällde. Experimentet blev dock inte särskilt lyckat och judarna flyttade ganska snart därifrån, bland annat till Göteborg. De första judarna i sistnämnda stad var i regel ganska fattiga, men på 1790-talet invandrade ett par kapitalstarka judar. Under början av 1800-talet upplevde staden en stark högkonjunktur under Napoleonkrigen och flera av dem som sysslade med lönsam kommissionshandel var judar.

Av de tidigaste invandrarna till Stockholm kom drygt en tredjedel från Mecklenburg i ett slags kedjemigration. Aaron Isaac kallade till sig släktingar och andra. Knappt en tredjedel kom från övriga Tyskland, omkring en sjättedel från Danmark och ungefär lika många från övriga Europa. Även till de andra städerna kom en stor del av invandrarna från Mecklenburg, exempelvis kom många av de första judarna i Norrköping från den lilla staden Schwaan.

De flesta av de tidigaste judarna sysslade med handelsverksamhet, vilket ju också judereglementet styrde in dem på. Några av dem grundade kattuntryckerier (ett slags tryck på bomull) som blev ett slags judisk nisch från slutet av 1700-talet. Även senare var många judar verksamma inom textilbranschen, både som fabrikörer, grossister och detaljhandlare. Några judar blev ganska förmögna, men det fanns också en stor grupp vad vi i dag skulle kalla ”medelklass” och en del fattiga.

Det är svårt att veta hur judars privat- och vardagsliv tedde sig. En del konflikter kan utläsas i polis- och rättegångsprotokoll, både inom gruppen och mellan judar och kristna. Samtidigt ska vi komma ihåg att det främst är just konflikter som dokumenterats; hälsan tiger som bekant still. Rörligheten var ganska stor och många flyttade in och ut ur landet och mellan olika svenska städer. Kvinnorna var, som i samhället i stort, underordnade männen. Aaron Isaac, som själv en gång gift sig av kärlek, gifte bort flera kvinnliga släktingar till vad han tyckte var passande män. Det var inte alltid de unga flickorna tyckte likadant.

I Stockholm fanns under många år en synagoga i ett numera rivet hus som låg ungefär där skulpturen ”Sankt Göran och Draken” står vid Köpmantorget i Gamla stan. Mellan 1795 och 1870 låg synagogan vid närbelägna Tyska brunn, i ett hus församlingen först hyrde och 1812 köpte; numera huserar Judiska museet i lokalerna. I Göteborg inköptes ett trähus 1802 som brann ner inom ett år, varefter en ny fastighet i sten på Kyrkogatan inköptes och invigdes som synagoga 1808. I den lilla Norrköpingsförsamlingen lät pionjären Jacob Marcus bygga en synagoga på samma tomt som det hus han på julafton 1790 fått i en märklig gåva av en greve.

Judarna mötte hela tiden motstånd i samhället och utsattes för flera prövningar. Bland annat avkrävdes de en särskild lojalitetsförklaring 1807, sedan den misstänksamme kungen Gustav IV Adolf ansåg att Napoleon flirtat med Europas judar. De antisemitiska stämningarna kulminerade då judarna fick skulden för den ekonomiska krisen 1815. Beskyllningarna avvisades visserligen av de utredningar som genomfördes, men det blev under en period svårare för judar att invandra till Sverige.

Carl Henrik Carlsson

Carl Henrik Carlsson är docent i historia och har bland annat skrivit Judarnas historia i Sverige (2021), nominerad till Augustpriset och Stora fackbokspriset. Hans bok Aaron Isaac – Sveriges förste jude utkommer i april 2025

Bilden ovan: Vid ”judedopet” 1681 i Tyska kyrkan i Gamla stan döptes två judiska familjer under stor uppmärksamhet och i närvara av bland andra kungafamiljen som var dopvittnen. Upphov: Okänd, Stockholmsarkivet