Diasporan är inte ett undantag – den är en del av judendomen

I sin essä undersöker Lars Dencik den judiska diasporan som mer än en historisk erfarenhet av exil – som en livsform som har format judisk identitet, kultur och etik. Han argumenterar för att diasporan inte är ett onaturligt undantag, utan en central del av det judiska sättet att leva.

Här är vi. Här. I Sverige. Judar av födsel, tradition, lust och övertygelse. Här eller någon annanstans, i något annat land, nästan var som helst på jorden.

Hur många är vi?

Professorn i judisk demografi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem Sergio Della Pergola har beräknat det. År 2024 lever det 18,7 miljoner judar i världen – som jude räknas här den som har åtminstone en judisk förälder. Av dessa lever 7,3 miljoner i Israel, inklusive i de av Israel ockuperade områdena. Den största andelen judar i världen, 11,4 miljoner, lever någon annanstans, i det vi kallar diasporan. I Sverige lever cirka 23 000 judiska personer, vilket motsvarar 0,2 procent av den svenska befolkningen.

Den judiska diasporan är lika gammal som judenheten själv. Historiskt sett har judar endast under korta perioder levt som ett bofast folk i eget land. Davids och Salomos rike, till exempel, varade i endast knappt hundra år omkring millennieskiftet år 1000 f.v.t. Juda rike uppstod någon gång på 700-talet och varade tills ledarskiktet år 586 f.v.t. fördrevs till Babylon.

Genom hela den judiska historien har stora delar av judenheten levt utanför ”det förlovade landet”. Judar flyttade av egen vilja till omgivande samhällen. Vid tiden för Jesu födelse och Andra templets glansperiod i Jerusalem levde avsevärt fler judar i Alexandria än i Jerusalem.

Förstörelsen av Templet i Jerusalem år 70 och fördrivningen av de judar som var kvar i Jerusalem betydde inte slutet på vare sig judenheten eller judendomen. Snarare tvärtom. En av de mest talande berättelserna i Talmud handlar om Rabbi Jochanan ben Sakkai. Jerusalem är belägrat av romerska styrkor. I staden styr zeloterna, det judiska krigspartiet. Rabbi Jochanan ben Sakkai anar de dubbla hot judendomen står inför: att krossas utifrån och att förvridas inifrån.

Så han låter sig läggas i en kista och kan under förespegling av att vara ett lik bli smugglad ut ur den belägrade staden. Zeloterna besegras, Jerusalem faller i romarnas händer och templet förstörs. Men genom Rabbi Jochanan ben Sakkais flykt räddas judendomen. I exilen, i staden Javne, etablerar Rabbi Jochanan ben Sakkai den allra första judiska akademin. Med den kunde de bärande elementen i judendomen utvecklas till det som skulle bli de judiska diasporakulturerna.

Med Rabbi Jochanan ben Sakkai befästs idén om en mobil judendom. Den gudomliga närvaron, Shechina, bor inte i Templet eller på någon annan specifik plats. Under den nästan tvåtusenåriga diaspora som följt på templets förstörelse har föreställningen om lärans portabla kvalitet successivt förankrats i judisk tradition och självförståelse. Det är i mötena med de folk och kulturer judar genom historien levt bland som praktisk judendom och judiskt liv har formats, nyanserats, diversifierats och utvecklats.

Judar är och har hela tiden varit en diasporisk nation, det vill säga ett folk som – till skillnad från andra folk – inte har sin nationella identitet förankrad i ett särskilt geografiskt territorium. Inte i jorden, men desto mer i orden, särskilt i Torans texter som, med Heinrich Heines formulering, är judarnas ”portatives Vaterland” (bärbara fädernesland) – källa till våra grundläggande kulturella referenser, värderingar och praktiker, oavsett var i världen vi har levt.

Parallellt med diasporans långa historia löper antisemitismens historia. Erfarenheter av diskriminering, förföljelser, förnedringar, fördrivning, pogromer och försök till slutgiltig förintelse av judar har bränt sig in i vårt judiska självmedvetande. Denna för oss välkända och viktiga sida av historien har vi ägnat mycken och nödvändig uppmärksamhet. Men med berättelserna om antisemitismens svarta historia har mycket annat av det som varit diasporaexistensens verklighet kommit att överskuggas.

David Kraemer, professor i Talmud och rabbinsk litteratur vid Jewish Theological Seminary i New York, som snart skall gästa oss som föreläsare och samtalspartner i Judisk Kulturs kommande seminarium Diaspora – A Jewish way of life (Konstakademien 21–22 november), skriver i förordet till sin nya bok Embracing Exile. The Case for Jewish Diaspora från 2025: ”Jag började undersöka diasporajudendomen … Under mina studier lärde jag mig att den judiska historien i diasporan inte var en enda lång berättelse om förföljelse och lidande. Faktum är att judarnas liv i diasporan ofta har varit tryggt och till och med blomstrat – de har skapat, anpassat sig och helt enkelt levt, ofta under villkor som inte har skilt sig nämnvärt från omgivningens.” Kraemer sammanfattar sin djuplodande genomgång av judiska källor och judisk historia så: ”Slutsatsen är den bestämda uppfattningen att klagosång inte har varit det gängse judiska svaret på diasporan, och att sionismen inte är den naturliga följden varken av judisk ideologi eller judisk historia.”

Som den lilla avvikande minoritet man överallt har varit har det för oss i diasporan blivit angeläget att kontinuerligt reflektera över frågor som ”Varför och hur skiljer jag mig från de andra i den här omgivningen?”, ”Hur skall jag förhålla mig till de som jag lever bland men som inte är som jag?”, ”Vad skall jag göra för att under dessa omständigheter kunna leva i enlighet med den lära, tradition och kultur som jag hör till och som jag vill upprätthålla också i denna omgivning?” – alltså grundläggande existentiella frågor om identitet, etik och villkoren för kulturell autonomi. Genom det ihärdiga, varierade och kontinuerliga reflekterandet kring de frågor som diasporapredikamentet frammanat har nästan allt som idag gäller som judisk livshållning, lärdom och judisk kultur uppstått.

Theodor Herzl, den moderna politiska sionismens förgrundsgestalt, argumenterar i sin skrift Der Judenstaat från 1896 för att bästa sättet att komma undan antisemitismen är att skapa en oberoende judisk stat. Statsbildningen sågs som en väg mot ”normalisering” av judarna. Genom att inte längre vara ”avvikande” i de länder där de bodde utan leva i ett eget land som alla andra folk skulle grogrunden för antisemitismen undanröjas.

Från och med franska revolutionen 1789 och under de följande 150 formativa åren för de moderna europeiska nationalstaterna blir föreställningen att människor skall leva i en språklig och kulturell gemenskap som ett suveränt folk på sitt eget territorium hegemonisk. Detta är, anses det, det ”normala” och ”naturliga”. Den moderna sionismen som runt sekelskiftet 1900 växte till en nationell rörelse inom delar av judenheten anknyter till denna strömning.

Med det kom diasporatillvaron att alltmer uppfattas som en anomali. Begreppet ”diaspora” färgas i stigande grad av det framväxande narrativet att det finns ett för alla människor givet ursprungs- och hemland. Därigenom kom det att leva i diaspora att alltmer ses som något onaturligt och onormalt – ett tillstånd av abnorm hemlöshet och utsatthet. I stigande grad även av judar själva. Samtidigt gav denna syn grogrund för den antisemitism som betraktar judars närvaro inom den egna nationalstatliga gemenskapen som något i sig oönskat och störande. På så sätt underblåstes från två till synes motsatta håll, det antisemitiska såväl som det sionistiska, föreställningen att diasporan är ett onaturligt, onormalt och patologiskt tillstånd att leva i.

Idag, tre generationer efter staten Israels grundande, kan alla judar i världen som skulle vilja det utan hinder bryta upp och göra alija. Men det sker inte i större omfattning. I praktiken har vi judar här i Sverige, som våra medjudar överallt i världen, gjort ett val, ett typiskt judiskt val – vi har valt att leva i diasporan. Inte främst för att det, i varje fall sedan Hamas’ massaker på civila israeler den 7 oktober 2023, står klart att Israel inte är den säkra hemvist Herzl och de sionistiska pionjärerna drömde om att upprätta. Inte heller har det, som de trodde, blivit så att det faktum att Israel existerar som en stat har eliminerat antisemitismen i världen – faktiskt tvärtom.

Nej, det är inte detta som får oss liksom de flesta judar i världen att ändå leva där vi är, utspridda över hela världen. Snarare är det för att livet som jude i diaspora ”känns rätt” för oss. På senare tid har diasporan som en genuint judisk, eller kanske till och med den genuint judiska levnadsformen, börjat diskuteras mer frimodigt och öppet än under Israels första årtionden som statsbildning. David Kraemers ovannämnda bok är endast en av flera nya böcker av judiska tänkare som omvärderar diasporan som livsform.

Vi som lever i diaspora är dubbelt situerade. Vi lever alltid i ett konkret här och nu, i de materiella, legala och kulturella omständigheter som det samhälle vi just lever i, i vårt fall Sverige, erbjuder. Men som judar är vi alltid också på ett eller annat sätt förankrade i vårt portabla kulturarv – judendomen, vår judiska historia och kultur. Som vart vi än kommer som judar behöver vårt kulturarv både aktivt erinras om och anpassas till nya omständigheter för att kunna hållas levande. Överallt där vi som judar levt har vi i viss omfattning också integrerat nya synsätt och traditioner med vår judiska identitet. Judenheten har blivit kulturellt mångfacetterad. Och det har skapat förutsättningar för diasporajudenhetens säregna förmåga till samhörighet i mångfald.

Diasporatillvaron bäddar för en universalistisk kosmopolitisk humanism. Det är en tankegång som bland andra Zygmunt Bauman – den nu avlidne världsberömde sociologen, har utvecklat. Bauman talar om att utmaningen och erfarenheten av att vara annorlunda och av att leva bland de andra öppnar för att ”lära sig leva med skillnader, ambivalens, tillfälligheter och de oändliga möjligheter som ryms inom existensen”. Bauman betonar vikten av ”kosmopolitisk erfarenhet” i en värld som alltmer präglas av att auktoritära, nationalistiska och etno-chauvinistiska strömningar vill utestänga ”den andre”, de som inte hör till härskarkulturen.

Utvecklingen i Israel visar att sådana tendenser nu, liksom på Rabbi Jochanan ben Sakkais tid där, hotar att undergräva judendomens universalistiska humanitära etik. Mellan israelisk politik så som den formas utifrån israeliska stats- och säkerhetsintressen och judisk etik så som den emanerar ur Torans och profeternas texter, eller kortare sagt mellan israeliskt och judiskt, vidgar sig en klyfta.

Vår kommande gäst David Kraemer betonar den berikande intellektuella, kulturella och spirituella betydelse för judenheten som den judiska diasporan inneburit. Och fortfarande innebär.

En diasporajudisk livshållning med det kosmopolitiska förhållningssätt och hävdande av människors lika värde och rättigheter som den bärs av är särskilt värd att värna när den kommer i motsättning till det som en författare benämnt ”sionismens mörka baksida”.

Så, här är vi. Judar. I diasporan. Vi har all anledning att vårda de särskilda perspektiv och förhållningssätt livet i diaspora kan främja. Judendomen berikas av diasporan. Israel har behov av diasporan.

Diasporan är inbyggd i själva judendomen – tänk bara på vår urhistoria om Abraham som av Gud uppmanades att bryta upp, Lech Lecha, och lämna sitt hemland för ett okänt land, och hur vi blir judar och får budorden, inte i Israel, utan på väg från ett land till ett annat, vilket inleder den oavslutade andliga resa som föder judendomen.

”Judiskt liv behöver inte ett eget hemland för att blomstra, det har redan många”, skrev Jerusalem Post i en recension av David Kraemers bok. Själv sammanfattar han vad hans undersökningar visat: ”Diasporan är ett bra hem för judar”.

Lars Dencik, har varit mångårig redaktionsmedlem i Judisk Krönika samt är medgrundare av Judisk Kultur i Sverige. Hans essä ”Diaspora – källa till judisk livshållning och kultur” utges i höst i antologin Att tänka diaspora. Judiska röster om exil, tradition och hemvist på Daidalos förlag.