”Är det så här vi vill ha det?”

Poeten Hanna Rajs om att bli brutalt utslängd från en virtuell judisk gemenskap

En man jag inte känner säger till mig att jag inte borde ha skrivit en debattartikel tillsammans med mina vänner utan en litterär text utifrån mitt eget perspektiv. Han efterfrågar aspiration på konstnärlig verkshöjd, något vår text enligt honom saknade. Han säger att han hört att jag är poet, varför skrev jag inte en dikt i stället? Jag skickar honom länken till dikten jag skrev några veckor tidigare, om en vän som dog 7e oktober, och får en gillamarkering. Läste han den? Ingen aning, kanske tyckte han att den också saknade konstnärlig verkshöjd och besparade mina känslor genom att inte svara. Kanske var det fel sorts dikt. Så nu antar jag att jag följer hans råd och skriver en text alldeles, alldeles själv. Jag letar efter vad som borde vara början på texten.

Min poesi är faktiskt en möjlig ingång. På många sätt har mitt skrivande varit en väg in i många av mina judiska sammanhang, kanske till och med den viktigaste vägen. Jag har skrivit om min familj och deras öden under förintelsen, min morfars bror och föräldrar, hur mina morföräldrar träffades på ett judiskt kollo efter kriget. Om antisemitism, jag minns precis hur rädd jag var för att publicera min debutdiktsamling, mina katastroftankar om hur den sista dikten, Chai, skulle tas emot, övertygad om att den skulle vara det enda folk pratade om trots att resten av samlingen tematiserar så mycket annat. Och jag hade på många sätt rätt, den dikten, som från början inte ens varit tänkt att vara en del av samlingen, blev tonsättaren för hur hela boken lästes. Jag var inställd på att det skulle hända men jag var inte beredd på hur många och överväldigande starka reaktioner jag skulle få från andra judar, hur många som uttryckte tacksamhet över att jag skrev något dom upplevt saknats. Hur viktigt det var för mig, hur många rum som öppnades, mentala och fysiska. Att komma in i värmen. Eller, det är inte helt ärligt kanske, jag var redan, i alla fall med ena foten, redan inne i någon slags värme.

Glämsta, där har vi en annan början för texten kanske. Jag hade som många andra en slags hatkärlek för Glämsta som barn. Jag hade varit där med mamma på familjeveckorna som liten och att platsen besatt någon slags magi, någonting unikt i att vara en plats där det judiska var norm, var redan befäst i mig. Jag åkte dit som barn nästan varje år jag kunde men som dom flesta jag känner som inte gick på Hillel kändes det som en omöjlighet att verkligen komma in i gruppen. För mig var det inte ovant, jag hade samma problem i skolan hemma, jag var inte bara annorlunda på Glämsta, jag var annorlunda alltid. Med åldern blev det lättare att sätta fingret på vad det var som alla andra barn verkade kunna dofta sig till, vad det var som gjorde mig annorlunda. Jag var lesbisk, vänster, både rädd för att vara mig själv och inkapabel till att vara någon annan. Det var min mamma som tvingade mig att jobba på Glämsta när jag var äldre, jag stretade emot även om det var en sån grej ni vet, när man vet att det kommer bli så för det är vad mamma vill. Hatade den första sommaren, men den andra hände nånting. Jag blev kär, jag blev accepterad, jag kände att jag reclaimade nånting som borde varit mitt alltid, och som verkligen blev mitt. Jag var fortfarande annorlunda, men jag var inte den enda. Jag tillhörde. Jag blev tillsammans med en tjej jag träffade där, och en av dom viktigaste sakerna för mig, som jag fortfarande har med mig från vår relation, var hennes självklara sätt att vara jude på. Det var ingenting hon brottades med, eller försökte hitta sätt att förstå sig på, hon bara var, i alla sammanhang och alltid, jude. Jag har kanske fortfarande inte förstått vidden av den gåvan hon gav mig, genom att bara existera på det sätt hon gjorde, men jag vet att det förändrade mig att få vara i närheten av det.

Vad har nånting av det här att göra med det jag försöker skriva om nu? För att veta det behöver jag nog själv förstå vad det är jag försöker skriva om nu. Kanske försöker jag förklara det fruktansvärda i att förlora ett sammanhang genom att först beskriva det magiska i att hitta ett? Kanske är det onödigt, vem som helst borde väl förstå hur smärtsamt det är att känna att man kastas ut ur en värme man vant sig vid, tänkt att man alltid kommer att få finnas i. Kanske försöker jag bara undvika att nå smärtpunkten i den här texten, eftersom det känns, i brist på ett bättre ord, så pissigt. Livet, you guys, ibland är det bara skit. Ibland gör det så ont att man inte kan andas, och det enda man vill göra är att sitta under ett bord med en burk majs. I stället ser man sig själv, nästan utifrån, sitta i timmar, dagar, nätter, med ansiktet i mobilen och läsa och svara på hundratals kommentarer i en virtuell hatstorm i den största facebookgruppen för svenska judar. Så hur hamnade jag där?

Vi var åtta personer som skrev en text tillsammans. Två judar – tre åsikter, okej, men föreställ er åtta judar – en debattartikel. Jag tror vi jobbade med den i nästan två veckor, skrev om, tog bort och skrev till, vägde varenda bokstav. Jag vill inte säga någonting om dom andras anledningar till att skriva texten, men jag kan prata om mina egna. Jag ville skriva en text som jag upplevde saknades. Det hade redan kommit två olika upprop, namninsamlingar, från andra vänsterjudar, en av dom fokuserade på antisemitism/israelkritik, den andra på eldupphör. Trots att jag var glad att dom fanns, tyckte jag inte att någon av dom fick med allt, alla olika nyanser, allt det som jag tyckte behövde sägas.

Vi pratade om dom olika namninsamlingarna med varandra, om hur katastrofalt det var att flera av dom uppropen som skrivits, nu pratar jag även om dom som inte kom från judiska avsändare, till exempel inte ens nämnde Hamas, terrordåden den 7e oktober, gisslan, etc. Vid något tillfälle insåg i alla fall jag att om jag ville att det skulle finnas en text som sa precis det jag ville säga behövde vi skriva den själva. Vår text uppstod, utifrån mitt perspektiv, kanske ur någon slags desperation, hur kan det vara så svårt att prata om detta med två, tre, arton tankar i huvudet samtidigt? Jag ville att vår text skulle tala till alla dom vi hade nåt att säga om och till, vi riktade oss till den vänstern vi sällar oss till, där vi vet att antisemitismen existerar, precis som i alla andra grupper, med en önskan om att se och undvika dom sätt kampen för det palestinska folket riskerar att falla in i användandet av antisemitiska troper. Vi ville markera till högerpolitiker att vi ser igenom deras spel för gallerierna. Vi ser hyckleriet i att påstå sig vilja kämpa mot antisemitism samtidigt som man samarbetar med ett antisemitiskt högerextremt parti. Att vi inte vill användas som slagträ i deras islamofobiska retorik. Och vi ville rikta oss till vår församling, vi ville vädja om att våra representanter skulle kunna och våga visa empati för den andra sidans sorg. Att det inte behöver vara så ensidigt, att det finns fler sätt än ett att navigera i och prata om det som händer just nu. Och vi ville göra det för att vi alla på olika sätt är en del av denna församling, att vi önskar att den kunde agera annorlunda, vara större, bättre. Inte för att vi inte trodde att den kunde vara det, då hade hela texten varit totalt meningslös.

En kritik vi fick från flera håll handlade om vårt beslut att gå ”utanför församlingen” med våra åsikter om församlingens agerande. Jag kan förstå varifrån folk kommer med den åsikten, samtidigt som jag ser att den kommer ur en ovetskap om alla dom sätt flera av oss, innan vår text, upplevt att det varit omöjligt för oss att ta upp saker ”internt”. Som jag ser det var det inte ett ogenomtänkt beslut att publicera vår text i ett externt sammanhang. Dels var den inte enbart riktad till församlingen, dels hade flera av oss på olika sätt tidigare försökt att gå i dialog med församlingen på olika sätt utan att känna oss hörda.

Inte så långt innan vi skrev vår text uppstod en situation som jag av respekt för dom inblandades önskemål inte kommer att gå in i i för mycket detalj. En person blev utesluten ur ett församlingsevemang den skulle varit en del av på grund av att den skrivit på ett upprop för eldupphör. Församlingsmedlemmar ringde in till församlingen och hotade med att bojkotta evenemanget och församlingen vek sig. Allt detta skedde helt okommenterat inför övriga medlemmar, men bland oss som kände till att det hände var det flera som reagerade starkt. Jag hade till exempel en dialog med en medarbetare på församlingen och uttryckte hur otryggt det fick mig att känna mig att dom så enkelt gav vika. Att dom så lättvindigt och godtyckligt kunde utestänga någon på grund av att andra medlemmar ansåg att personen hade ”fel åsikter”. Personen i fråga är själv jude, har inte uttryckt sig antisemitiskt eller sagt eller gjort någonting som enligt mig gör att den förtjänar att uteslutas. Det fick mig att känna att jag inte vill göra någonting för församlingen igen, trots att jag många gånger tidigare läst dikter på olika minnesdagar, poesikvällar och liknande. Hur vet jag att församlingen har min rygg om folk börjar ringa in och hota om att bojkotta ifall jag är med. Jag tänkte på alla gånger jag varit i synagogan och lyssnat på tal av inbjudna människor, judar och andra, politiker etc. som representerar ideologier och åsikter som står extremt långt ifrån mina egna. Hur jag tänkt att det är bara så det är, jag skulle aldrig i mitt liv bjudit in den här personen att tala, men vi är alla olika, och det är upp till mig att sitta i den obekvämheten och sen gå och snacka skit om det med mina vänner. Men att utesluta någon för att dens åsikter skiljer sig från mina går enligt mig emot allt vad det innebär att vara en del av en församling. Och speciellt nu, när vi behöver varandra som mest. Jag tänkte på dom gudstjänster jag varit på senaste månaderna när det lästs böner för idfsoldater, jag tänkte på hur församlingen på sociala medier blockar församlingsmedlemmar när dom ifrågasätter saker församlingen gör. På hur jag sett folk prata om mina vänner som skriver för tidningar som råkar vara vänster.

Jag är inte dum, jag förstod att vår text skulle möta kritik, jag förstod medan vi skrev den att vi kan sitta och formulera om i all evighet men det finns ingen magisk formulering som kommer få folk som inte håller med oss att hålla med oss. Jag hade förhoppningar om att bli hörd, läst, förstådd, men jag var också beredd på kritik. Jag var dock inte redo för den absoluta shitstorm som väntade.

Svikare. Judas. Bortskämd och revisionistisk. Liten flicka förlorad i sitt ego. Extremister, fanatiker, antika hovnarrar, självhatande, token judar, platsar inte i församlingen och borde bli utkastade, antisemiter som gått bakom ryggen på hela församlingen. Ett litet urval av vad folk i den judiska facebookgruppen (samt i privata meddelanden) skrev till mig och mina medförfattare efter att vår text delades där. Listan kan göras dubbelt så lång, och som den hoarder jag är har jag såklart sparat screenshots på precis allting, men för min mentala hälsas skull tänker jag inte gå tillbaka och lusläsa allt en gång till.

Den första tråden om vår text blev några hundra kommentarer lång innan den helt togs bort av en moderator på grund av hur många kommentarer som var långt över gränsen för vad som borde vara ett rimligt sätt att prata med varandra. Sen skapades en andra tråd, där några hundra kommentarer till skrevs men där tonen verkade kunna hållas på en lite normalare nivå. Med vissa undantag såklart. Om jag säger så här, jag är inte avundsjuk på moderatorerna i den gruppen. Jag är inte heller avundsjuk på mig själv, som verkade tro att det var mitt heltidsjobb att försöka gå i dialog med varenda person som kommenterade. Jag ville väl inte låta allt folk sa om oss och vår text stå oemotsagt, men jag ville också ge den gåvan det ändå är att försöka ge folk svar på deras frågeställningar angående texten. Det är några dagar där som nu i efterhand känns som en dimma, jag minns knappt om jag åt eller sov, men jag är fortfarande imponerad av mig själv som lyckades hålla god ton i nästan alla mina svar. Jag tror att det lägsta jag gick var i mitt svar till en person som hade taggat Aron Verständig och skrivit att han tyckte att vi inte förtjänade att vara med i församlingen. Jag skrev någonting i stil med: jag tycker att du verkar vara en stolle med fascistiska tendenser men du ser inte mig försöka få dig utkastad ur judiska församlingen. Jag hade också många väldigt fina dialoger med människor som uppriktigt verkade vilja förstå hur vi tänkt, där jag kände att vi verkligen kunde mötas och jobba för ökad förståelse på båda sidor. Men på det stora hela var det en extremt uppskakade upplevelse som jag nu, en månad senare, fortfarande känner mig väldigt påverkad av.

Droppen över i:et, pricken som fick bägaren att rinna över, whatever, ni fattar, slutklämmen kom när jag blev kickad ur gruppen. Det berodde på ett missförstånd, det har vi fastslagit tillsammans, jag och moderatorerna för gruppen. Jag försökte upprepade gånger få svar på exakt vilken regel jag brutit och varför jag i stället för att exempelvis få en varning direkt blev utkastad ur gruppen, men förstod det som att det inte finns några nedskrivna regler utan verkar fungera rätt godtyckligt. Missförståndet bestod i att dom uppfattat det som att jag gått till en journalist med saker folk skrivit till mig i gruppen, för att på nåt sätt outa dom som skrivit hatiska kommentarer till mig. Sanningen är att det gjorde jag inte.

Sanningen är att en av mina medförfattare pratat med sagda journalist om hatet vi alla mottagit, en medförfattare som inte ens är med i facebookgruppen. Journalisten i fråga, Somar al Naher, hade tidigare skrivit en text där hon efterfrågade att hennes muslimska företrädare skulle kunna visa empati för smärtan och sorgen judar känner efter 7e oktober. Hon fick utstå samma typ av hat som vi, blev kallad svikare etc av människor som verkade känna att hon gjort någonting fruktansvärt. När hon hörde om hur snarlika reaktioner vi fått efter vår text skrev hon en artikel om det. Hur det basically var copy/paste, och frågade sig varför det ses som så kontroversiellt av vissa att uttrycka en önskan om empati för den andra sidan. En bra och viktig text, som för övrigt inte överhuvudtaget nämner några namn eller ens att det existerar en judisk facebookgrupp. När jag och moderatorerna lyckades reda ut missförståndet fick jag veta att eftersom jag faktiskt inte hade gått till pressen med information om gruppen är jag välkommen tillbaka igen efter en månad ”när allt lagt sig”. Det står dock fortfarande kvar i gruppen att en medlem blivit utkastad efter att ha läckt till media, och det är inte så svårt för folk att lista ut att det syftar till mig. Flera har hört av sig privat för att fråga om det stämmer att jag gjort det, jag har mött bekanta irl som tror sig veta att det var så det gick till. Jag vet hur snabbt rykten sprids i församlingen, och jag är medveten om att den här historien nu existerar om mig. Ingen rättelse gjordes, och eftersom jag fortfarande inte har tillgång till gruppen har jag inte heller haft någon chans att klargöra vad som egentligen hände.

Det mörka hål jag föll ner i efter att ha blivit utkastad från gruppen känns lite pinsamt att prata om. Samtidigt som det gjorde så otroligt ont i mig, känslan av att bli utesluten, gjorde det mig irriterad att dom här människorna hade makten att få mig att känna så starkt, att må så dåligt. Jag hatade den maktlösa känslan av att inte kunna stå upp för och försvara mig själv, och att jag visste att ingen annan skulle göra det heller. Och det visste jag eftersom jag märkte hur folk betedde sig medan jag fortfarande var kvar i gruppen. Förutom enstaka kommentarer från folk som uttryckte att oavsett om man inte håller med varandra är det inte okej att prata med varandra på det sättet som folk gjorde (evigt tack till er som vågade skriva dessa kommentarer), var det ett mycket större antal människor som skrev till mig och beklagade sig privat. Dessa människor, vissa uttalat och vissa underförstått, vågade inte skriva öppet i gruppen, utan bara i privata meddelanden till mig. Och är det så konstigt?

Vem vill bli pratad till på det sättet folk pratade till mig? Att jag ens själv pallade fortsätta skriva i gruppen känns nästan som något slags märkligt självskadebeteende. Och trots att jag nu i efterhand kan säga att det nog var otroligt bra för min mentala hälsa att jag blev utkastad, känns det viktigt att prata om detta. För även om jag, som många andra också sagt till mig, kan avfärda gruppen som en totalt oviktig facebookgrupp med ett fåtal väldigt aktiva medlemmar med starka åsikter och en slags flashbackliknade jargong, är det ändå det absolut största forumet svenska judar har för att kommunicera med varandra. Många av dom som är aktiva i stora synagogan är också aktiva i gruppen. Jag är av den starka övertygelsen att tonen som sätts i den gruppen påverkar tonen i församlingen i stort. Så hur är tonen i församlingen i stort?

Jag och mina medförfattare var i samtal med församlingen om att hålla ett panelsamtal med temat: hur högt i tak har judiska församlingen? Tyvärr lyckades vi inte komma överens om vilka vi ville bjuda in till samtalet och eftersom det är så känsligt för mig fortfarande kände jag mig tvungen att dra mig ur. Och vem är jag att sitta i ett panelsamtal ändå förresten, jag är ju poet. Jag kan svara på frågan om hur högt i tak församlingen har med en dikt istället. Men först vill jag bara avsluta med en fråga: är det verkligen så här vi vill ha det?

Jag vill inte det! Och många med mig känner likadant. Och utan att kunna ge ett svar på hur fan vi kan göra det annorlunda, göra att alla känner sig välkomna oavsett åsikter, politisk tillhörighet etc, måste jag ändå hoppas och tro att det är möjligt, för annars vore även den här texten totalt meningslös. Och nu äntligen, det jag är bra på, en dikt.

Frågan är öppen men svaret är rakt

Och frågan lyder: hur högt är vårt tak?

Frågan är enkel men svaret är svårt

Och svaret lyder: jävligt lågt

Hanna Rajs