Saadeldin Ayman Ibrahim

Bestulen på ett hem – ett liv på flykt

Saadeldin Ayman Ibrahim, afrikansk muslimsk människorättsaktivist flydde från krig och tortyr i Sudan till Egypten, men hamnade i Israel. Där jobbade han på moshav och pluggade juridik. Nu bor han i Stockholm med sin hebreiskspråkiga familj och har skrivit en bok om sitt märkliga liv.
Suzanne Gottfarb har träffat honom.

Saadeldin gör ett eftertänksamt intryck, funderar länge innan han svarar på frågorna och ler sorgset då han kavlar upp tröjärmen för att visa ärren efter brännmärken som han fått under tortyren i fängelset i Sudan.

Likt Tejve i Spelmannen på Taket för han personliga samtal med en Gud han alltmer börjar tvivla på, är djupt oroad över framtiden i Sverige, Europa och Israel men säger sig ändå – trots all grymhet han fått uppleva – vara optimist.

Han vill tro på människans goda vilja. Utan den tron hade han nog inte orkat engagera sig så starkt för mänskliga rättigheter och flyktingars, särskilt de afrikanska flyktingarnas, framtid som han gör.

Men hur kommer det sig att en troende afrikansk muslim – som kan citera Koranen utantill och kommer från en religiös familj, där hans farfar var byledare och höll sig med två fruar – väljer att fly till Israel av alla ställen?

Ja, det är en lång och vindlande historia som tar sin början i den lilla byn Elmaram i Darfur i västra Sudan, där Saadeldin föddes en vårdag 1981, som nummer fem av tolv syskon. Nummer fyra var hans tvillingsyster. Att födas som tvilling ansågs särskilt lyckobringande och familjen hade stora förhoppningar för hans räkning.

– Jag hade en underbar barndom. Jag red på kameler, hästar och åsnor, hade tjugofem hundar och en egen liten apa, som alltid satt på min axel. Jag simmade och fiskade och njöt av naturen och min frihet.

Saadeldins mor var en högrest vacker kvinna, intelligent men analfabet. Fadern var engelsklärare, och skicklig skiljedomare i byn. Familjen, som tillhörde stammen Bargo, och talade stamspråket Maba, odlade grönsaker, majs, jordnötter och durumvete och höll sig med kor, getter, får, hästar, åsnor och kameler.

En bit bort låg farmors, sagoberätterskans, hydda, och Saadeldin bodde hos henne från sex års ålder till femton. Hon blev den viktigaste personen i hans liv och bidrog till att han tidigt definierade sig som feminist.

Saadeldin gick i koranskolan i byn och hann studera lite juridik på universitetet i Kartum, innan kriget kom till hans trakter och förändrade livet för dem alla.

Det började i mars år 2004 då Saadeldin som 23-åring blev kidnappad av en grupp miliser och förd till ett fängelse. Där fick han bevittna hur milisen satte eld på tio människor som brändes till döds inför hans ögon, bilder som etsat sig in i hans hjärna för alltid och fortfarande utlöser mardrömmar.

Samma kväll lyckades han dock rymma från fångenskapen och ta sig hem. Kort därpå blev hans äldste bror Adam mördad och rånad på sina djur.

Och i maj 2004 kom kriget till byn.

– Min far och jag befann oss hos en god vän, när vi hörde skottlossning, människors skrik och gråt och hästars skrianden. Flygplan cirklade i luften. Vi kastade oss ut och sprang bort från byn det fortaste vi kunde.

Sedan den dagen har Saadeldin aldrig återsett sin hemby eller sin mor eller syskon igen. Den dagen började hans liv på flykt.

Fadern blev sjuk och behövde vård, så de tog sig till huvudstaden Kartum. Men i oktober blev Saadeldin åter arresterad av milisen, anklagad för att tillhöra en oppositionsgrupp och utsatt för tortyr. Han blev slagen och brändes med el och cigaretter.

– De satte mig på en stol full av vassa spikar.

Han tystnar och orkar inte berätta mer.

En torsdagsnatt släpptes han plötsligt men var tvungen att infinna sig igen två dagar senare. Det ansågs som ett mirakel att han sluppit ut levande, och han avråddes från att gå tillbaka. Det var dags att än en gång fly. Han tog sig över gränsen till Egypten i båt och vidare på Nilen mot Assuan.

– Jag befann mig i chocktillstånd. Jag visste inte vad som skulle hända med min far. Jag hade ingen aning om min mor eller mina syskon levde. var på väg att ensam lämna mitt hemland. Jag kunde knappt tro att det var sant.

Saadeldin begav sig till Kairo för att söka asyl. Han fick arbete på ett turistkontor och uppehållstillstånd sex månader i taget. På sin fritid försökte han hjälpa andra flyktingar med pass och blanketter, då han var välutbildad och talade flera språk.

– En dag såg jag en kvinna sitta och gråta. Hon hade varken dokument eller pengar. Hon hette Sumaia och efter två månader gifte vi oss.

Nu darrar rösten, när Saadeldin fortsätter sin berättelse.

– Sumaia var gravid i andra månaden när vi tillsammans gick till ett torg för att demonstrera för de sudanesiska flyktingarnas rättigheter. Situationen hade försämrats och många sudaneser försvann. Vi var ungefär tretusen personer på torget. En stor mängd egyptiska poliser kom dit och sköt på oss med vattensprutor. Jag fick ett slag i huvudet och sattes med handklovar i en buss. Där såg jag genom rutan hur min gravida fru trampades ihjäl av folkmassorna i den panik som uppstod.

Saadeldin tystnar. Jag sitter också tyst. Runt omkring oss sorlar och stimmar människor över sina kaffe latte-koppar, obekymrade om de tragedier som utspelar sig runt om i världen.

                                  Flykten till Israel

Efter denna oväntade tragedi, då Saadeldin för andra gången förlorat sin närmaste familj, kändes det omöjligt för honom att stanna i Egypten. Han letade efter sin frus döda kropp på sjukhusen i hopp om att kunna begrava henne men utan resultat. Han måste bort. Men vart skulle han ta vägen?

Det hade han ingen aning om.

– Jag tog t-banan till ändstationen och steg sen på en buss på måfå. Medan bussen körde bad jag Gud om hjälp. Jag citerade suror i mitt huvud och plötsligt började jag läsa den sura som handlar om det judiska folket. Hur de en gång var främlingar i Egyptens land. Jag började jämföra min egen situation med det judiska folkets. Jag tänkte på Förintelsen och det folkmord i Sudan som pågick och att även jag nu var en främling i Egyptens land. Det var så tanken på att ta mig till Israel uppstod.

Bussresan gick genom Sinaiöknen och upphörde i El Arish nära gränsen.

– Jag steg ur och frågade en beduin åt vilket håll Israel ligger, men han stirrade på mig som om jag inte var riktigt klok. Då drog jag en cirkel i sanden, tog ut väderstrecken och började gå till fots åt det håll jag trodde Israel låg.

Efter många timmars vandring mötte Saadeldin en annan sudanesisk man. De två slog följe och klockan sex på morgonen var de framme vid en gräns med barriärer av taggtrådsstängsel men inga beväpnade vakter.  De klättrade över på blodiga fötter. Efter fyra timmars ytterligare vandring omringades de av tre militärjeepar.

– De ropade till oss på arabiska och frågade vart vi var på väg. Jag blev rädd. Var vi fortfarande i ett arabiskt land? Men plötsligt hörde jag en av dem säga: boker tov. Ett nytt språk. Tack gode Gud, tänkte jag, jag är i Israel. Jag ville börja om från början i en helt ny kultur, besviken och desillusionerad på de arabisk-muslimska regimerna.

Saadeldin och hans nyfunne vän fördes till ett militärläger där de fick te, mat och madrasser att vila på. Därefter överlämnades de till polisen

– Jag utsattes för mängder av förhör. Jag hade ju tagit mig illegalt in i landet och man misstänkte mig för att vara spion och tillhöra Al Qaida.  Jag satt i olika fängelser under ett helt år. Det var förstås hemskt att sitta oskyldigt inlåst igen men jämfört med de fängelser jag hade varit i tidigare, var de israeliska fängelserna rena rama hotellet.

Saadeldin blev släppt efter ett år och fick uppehållstillstånd i Israel. Han jobbade på en moshav – ett jordbrukskooperativmen flyttade senare till Tel Aviv för att återuppta sina juridikstudier. Han började åter engagera sig för andra flyktingars öden, höll tal på Yad Vashem och hade möten med Israels dåvarande president Ehud Olmert.

Han kom i kontakt med israeliska människorättsaktivister. En av dessa var en ung kvinna med israelisk mor och svensk far, Netta Beer. De blev förälskade och blev ett par. Netta var doktorand på Karolinska Institutet i epidemiologi och folkhälsa och hade bland annat studerat malaria på Zanzibar. De gifte sig i Stockholm, då borgerlig vigsel inte existerar i Israel. Deras son Adam föddes i Stockholm år 2010, men de tillbringade mammaledighetsåret i Israel.

Därefter ville Netta återvända till Sverige och sin forskningstjänst. Samtidigt hade situationen för de afrikanska flyktingarna i Israel hårdnat och Netta oroade sig för den ökande rasism hon märkte av i det israeliska samhället.

Saadeldin, som hade tillbringat fem år i Israel och var på väg att avlägga juridikexamen ville egentligen inte börja om i ett nytt land, men omsorgen om familjen segrade.

De flyttade till Sverige 2012. Två år senare föddes sonen Omri. Adam gick på Hillelförskolan och familjen firade judiska högtider.

Afrikansk muslim med israelisk-judisk fru, två barn vars modersmål är hebreiska och bosatt i Sverige. Hur har allt detta påverkat Saadeldins identitet? Vem är han idag?

– Jag har inte fått bli svensk medborgare då jag inte har några dokument från mitt ursprungsland Sudan. Jag har permanent uppehållstillstånd, men det står i mina papper att jag är statslös. Jag måste resa på främlingspass.

Så vem är jag? Jag känner mig inte som afrikansk muslim längre. Jag är nog bara Saadeldin, en man som tror på sig själv och på vad han kan åstadkomma. Det jag har varit med om har gjort mig stark, och jag kan nog smälta in lite överallt.

Saadeldin har ännu inte återsett sina föräldrar eller syskon. Sin barnatro har han förlorat för länge sedan. Numera brottas han med Teodicéproblemet. Hur kan man tro på en allsmäktig Gud som är god men som ändå tillåter så mycket mänskligt lidande?

Ändå ger han inte upp utan fortsätter att engagera sig för flyktingars mänskliga rättigheter, håller föreläsningar och anordnar tillsammans med sin fru demonstrationer. Han drivs av en stark vilja att hjälpa andra som har det svårt.

– Sverige är ett fantastiskt land, säger han med ett skratt. De tar emot och hjälper så många flyktingar, samtidigt som de dödar allt deras hopp. Att som sysslolös få vänta på besked i många år är förödande, passiviserande och hälsofarligt. Det måste till en förändring med all byråkrati och de långa handläggningstiderna. Människor behöver få besked och snabbt komma i arbete. Jag skulle vilja jobba aktivt med integrationsfrågor i framtiden.

Som kronan på verket har Saadeldin skrivit en bok om sitt liv, One of millions – a journey of exile from Darfur. Tillkomsten av boken är speciell. Han skrev den på arabiska, högläste sedan hela boken på hebreiska för sin fru, som i sin tur översatte den till engelska. Nu finns den utgiven på eget förlag.

Suzanne Gottfarb

Namn: Saadeldin, Ayman, Ibrahim

Smeknamn: Ibra

Född: 15 april 1981 i Darfur

Flytt till: Egypten och Israel

Bor idag: Rågsved

Familj: hustrun Netta Beer och sönerna Adam och Omri

Gör: Människorättsaktivist som kämpar för flyktingars rättigheter

Motto: Att respektera människors olikheter

Aktuell: Med självbiografin: One of millions – a journey of exile from Darfur

Citat ur One of millions – a journey of exile from Darfur – 2017

”Jag undrade om jag någonsin skulle lyckas ta mig till Israel. Jag var rädd för landminor, ormar och att bli skjuten vid gränsen. Och om jag skulle klara det, vad skulle hända då? Skulle jag bli förhörd och torterad igen? Vad skulle visa sig vara israelernas sanna natur: skulle deras hjärtan vara kalla som sten, som jag uppfostrades att tro, eller skulle de visa barmhärtighet mot mig, som deras Bibel uppmanade dem?”