Blommorna i burken
Av Vera Berzak
– Vad vill du göra med burken? frågade min man. Klockan var runt tio på kvällen när han plötsligt bestämde sig för att börja städa köket och plocka undan allt som inte hörde hemma där: smycken, leksaksbilar, barnböcker… och så burken.
-Jag vet inte, svarade jag.
-Den är full av mögel inuti, du vet. Antydde han ganska försiktigt.
-Ja, jag vet.
-Var det del av din plan redan från början? frågade han. Det är en ganska makaber syn.
-Nej, sa jag. Jag menar, kanske. Jag vet inte.
Han såg förbryllad ut.
-Nå, var vill du att jag ska ställa den?
Ställ den bara här, sa jag där jag satt vid mitt skrivbord. Jag måste fundera på det.
Jag hoppades att blommorna inte skulle hinna mögla, lade jag till när han var på väg att gå.
För några månader sedan, den sjunde oktober 2024, plockade poeten Karin Brygger och jag 101 gula blommor och lade dem i en glasburk. Vi skruvade på ett lock och satte på en pappersremsa med texten: ”Ett år i fångenskap”.
Det var en liten men smärtsam handling för att påminna oss själva och alla som såg oss på sociala medier om att 101 personer fortfarande hålls som gisslan i Gaza, ett helt år efter massakern 7 oktober. Vad som skulle hända med burken därefter var något jag inte riktigt tänkte på.
De glänsande gula blommorna behöll sin klara färg i flera dagar. Sedan började de torka ut. Sedan förvandlades de till en hemsk svart massa i botten av burken. Sedan började det växa mögel på dem. Hela tiden stod burken kvar där, i köket. Där vi ställde den 7 oktober. Bredvid kaffemaskinen.
Jag tittade på burken varje morgon, och varje gång krympte mitt hjärta. Några gånger tänkte jag att jag skulle kasta bort det som fanns kvar av blommorna, eller åtminstone ställa undan burken så att jag inte behövde titta på den varje dag. Men jag kunde inte. Symboliken i en sådan handling var alltför tydlig, alltför uppenbar och grym – även jag ville glömma att gisslan fortfarande hölls fången.
Så jag tillät mig inte att glömma. En gång om dagen, på morgonen, efter att ha tryckt ”On” på kaffemaskinen, tittade jag på den surrealistiska mörka formen som ändrade skepnad i glasburken, och mitt hjärta krympte. Det blev min lilla hågkomstceremoni. Du är här, i ditt varma kök efter att ha sovit på din mjuka madrass, och gör i ordning din frukost – och de? Vad sov de på, vad äter de, är deras toalett en plastflaska och kan de ens stå rakt upp i tunneln där de hålls?
Denna nya rutin påminde mig varje morgon om att jag inte kan greppa den verklighet vi lever i. Jag lever i den men kan ändå inte riktigt tro att det är sant – det är för smärtsamt och oacceptabelt. Är det verkligen sant att Tamir Nimrodis familj håller tjugoårskalas för honom, med ett inbjudningskort där sonen ler varmt mot kameran, medan han själv fortfarande är i fångenskap i Gaza? Att gästerna uppmanas att ta med sig kakor, tårtor och Challa-bröd för att förbereda paket till behövande familjer, i Nimrods anda, och skicka upp gula ballonger mot himlen med böner om att alla i gisslan ska återvända?
Är det sant att jag hittat ett sätt att göra mitt morgonkaffe med minnet av gisslan som fortfarande är i fångenskap, och att Nimrods familj hittat ett sätt att fira hans födelsedag i hans frånvaro? Verkligheten börjar bli groteskt lik den amerikanska fantasyserie som jag gillade att titta på för 10 år sedan – The Leftovers. Där en dag 2% av världens befolkning försvinner och lämnar sina släktingar med frågor och sorg, släktingar som försöker hitta ett sätt att fortsätta leva med förlusten och fortsätter kämpa för att de inte ska glömmas bort, i hopp om att de en dag ska återvända.
Karaktärerna i serien hade övernaturliga krafter att skylla på, och vi – vilka skyller vi på? Även om jag förstår att det oftast inte är konstruktivt att skylla på någon, så tycker jag att det som i det här fallet verkar vara ett gradvis försvinnande av skulden är mycket farligare och mer tragiskt. Borde vi inte fortsätta att klandra, ropa och kräva – tills alla gisslan har återlämnats? Tills lidandet för alla oskyldiga människor som är inblandade i detta alltför långa krig har upphört?
”Du har använt din brors historia i åratal” fick Benjamin Netanyahu höra från brodern till Ori Danino, en av de 6 gisslan som mördades av Hamas i tunneln där de hölls fångna – en plats så trång att man inte kunde stå rakt upp och bara två kunde ligga ner samtidigt. Det var när Netanyahu, då han besökte den sörjande familjen, försökte förklara att han vet vad de går igenom, eftersom hans bror hade dödats i en gisslanfrisättning i Entebbe, Uganda, 1976. Daninos far fortsatte: ”I 15 år satt du tyst och gjorde ingenting. Du utrustade dem med tunnlar och dollar och du gjorde ingenting”.
Detta fick mig att tänka på Benjamins bror, Yoni Netanyahu, som dödades under den framgångsrika militära gisslanfritagningsoperation som han hade lett. När bröderna Netanyahus mamma tillfrågades om operationen sade hon: ”Jag är mycket arg på Rabin (dåvarande premiärminister). Han kunde ha gått med på kravet att släppa 52 fängslade terrorister. Då skulle min son ha varit vid liv”.
Man kan inte låta bli att undra om Benjamin Netanyahu då och då hör ekot av sin mors röst – när hundratals familjer till gisslan ber honom att sluta ett avtal om vapenvila för att rädda livet på deras nära och kära, som nu suttit i fångenskap i mer än ett år.
Burken som Karin och jag fyllde med blommor flyttade från bredvid kaffemaskinen till en plats under mitt skrivbord. Synen av den har blivit outhärdlig, både bokstavligen och symboliskt. Och ändå tänker jag: hur smärtsamt det än är att titta på den här burken, att se andras lidande i vitögat (oavsett vem det är som lider) – är den synen ändå inte mindre brutal än att tyst acceptera vad de går igenom, och oberört fortsätta dricka vårt morgonkaffe?
Vera Berzak
Foto: Karin Brygger
Vera Berzak är regissör och dramatiker
