Döda judar är ingen metafor

Jessica Haas Forsling har läst Dara Horns sylvassa essäsamling ”People Love Dead Jews – reports from a haunted present”

Dara Horn är inte bara en förförisk berättare, det hon berättar är dessutom brännande angeläget. I sin nya bok slår hon fast att omvärlden älskar döda judar, i synnerhet dem som kan ”lära eftervärlden” något.

People Love Dead Jews – reports from a haunted present skulle lika gärna kunnat vara ett hejdundrande TedTalk eller en, på gränsen till för svart, stand up-show, men det blev en bok sprängladdad med 12 essäer.

Märk väl att jag är en mossig litteraturvetare som ALLTID föredrar text framför ljud. Men i det här fallet finner jag bokformatet nästintill för snävt för Horns dynamiska berättarstil – som alltid har jaget i fokus. Jag hade gärna lyssnat till den vindlande monologen, tonen i alla vassa punchlines, och förstås; suckat djupt med Horn i tröstlösheten, den förbittrade ilskan.

Den där vreden, ja. Dara Horn går in och ut ur olika miljöer och tidsåldrar, men ilskan är genomgående. Dock aldrig i vägen. I de fristående essäerna redogör hon sakligt, raljerande och briljant för sin boktitel.

Visst finns en fascination för judar som dött och dör – för Förintelseoffren (där Anne Frank får benämningen: ”Everyone’s Second Favorite Dead Jew”), för de senaste årens dödliga attacker mot synagogor i USA, för exploaterandet av platser där judar en gång levt (exempelvis kinesiska staden Harbin som i sin ambition att dra dit ”rika judar” byggde upp ett museum för att skylta med platsens judiska historia, men utan att redogöra för varför dessa judar sedan försvann). Och ja, visst är det ironiskt att folk vallfärdar för att se Anne Franks gömställe och fasorna i Auschwitz, men inte respekterar judiskt liv av idag?

Dara Horn låter varje essä gå sin unika väg mot insikt och slutsats, inte sällan genom dramaturgiskt supereleganta twister och långdanser. Romankonsten, som hon är väl förtrogen med genom sina fem böcker på det judiska temat, gifter sig otroligt väl med doktorsgraden i judisk litteratur. Möjligtvis är det i spretigheten – varje essä är en egen ö – som jag i mitt sträckläsande famlar efter en mer enhetlig stringens. Å andra sidan är det också charmen med formen; att bollas mellan idéströmmar.

Horns reflektioner om Auschwitz-utställningen är särskilt drabbande. Hon lyckas fånga något som för mig alltid känts ogripbart: Det svåra i att förstå sin egen familjs förintelsehistoria genom det massiva historiebruket av Förintelsen. Horn reagerar i utställningen på att somliga offer beskrivs metaforiskt, vilket får följden att betraktaren uppmuntras att fylla i luckorna själv:

“The audio guide humbly speculates about who these people might have been: ´She might have been a housewife or a factory worker or a musician…´ The idea isn’t subtle: this woman could be you. But to make her you, we have to deny that she was actually herself.”

Hon avslutar resonemanget med blottad strupe och spjutvass udd, en kombination som är omöjlig att värja sig från:

“The problem is that for us, dead Jews aren’t a metaphor, but rather actual people that we do not want our children to become.”

Det är också så boken kommer leva vidare hos mig, inte som en vass initierad monolog, utan som en mörk och bråddjup botten.

Jessica Haas Forsling