Chanuka sameach Mr. Castro!

Utanför den stora samlingssalen i det judiska centret El Patronato bredvid Havannas största synagoga Beth Shalom
sitter ett tiotal personer i olika åldrar. Det de har gemensamt är att de antingen är judar eller har judiskt påbrå. De väntar på att få komma in i salen för att hämta en kartong med de viktigaste produkterna till pesach-firandet.
Clara Lee Lundberg rapportera från ett Kuba i förändring:

Det är den kanadensiska organisationen Canadian Jewish Congress som sedan 1959, året för den kubanska revolutionen, har skickat containers med pesach-paket till synagogan.

– För oss som hjälper till med utdelningen är det här ett sätt att träffas och skapa samhörighet,

säger Moris Roffe som tillsammans med sina föräldrar och vänner hjälper till att packa kartonger med vin, matza och fisk.

Beth Shalom ligger i den fina stadsdelen Vedado och är den största judiska församlingen på Kuba. Av landets 1200 judar bor 900 i huvudstaden Havanna och många av dem besöker regelbundet synagogan och El Patronato, som förutom samlingssal även inhyser bibliotek, apotek och administration. Här finns en aktiv ungdomsgrupp, en kvinnoavdelning, pensionärsaktiviteter, dansgrupper och söndagsskola för barn..

På vice presidenten David Prinsteins stora kontor hänger den israeliska flaggan bredvid den kubanska. Han tänder en Explendido-cigarr och sätter på luftkonditioneringen innan han sjunker ner i skinnsoffan.

– För mig som kubansk jude har det aldrig varit några problem att bo här och samtidigt ha tät kontakt med nordamerikanska eller israeliska organisationer. Jag vet att Israel har stöttat USAs handelsembargo under alla dessa år men nu hoppas vi att Israel och Kuba snart återupptar sina diplomatiska kontakter.

När jag frågar vad han har för relation till sina ex-patrioter i den Castro-kritiska, kubansk-judiska gruppen i Florida får David något allvarligt i blicken, det här är ingen lätt fråga säger han:

– Det är komplext. De har varit högst delaktiga i det ekonomiska stöd vi har fått för att kunna bygga upp synagogans verksamhet, lite motvilligt eftersom de egentligen tror att de indirekt stödjer den kubanska regeringen om de hjälper oss som bor kvar här. Jag håller inte med om det, det är den judiska församlingen de hjälper, inte Castro! Jag brukar säga till dem: “Överallt i världen ökar antisemitismen lavinartat, och det är väldigt oroväckande! Överallt, förutom på Kuba! Ni kan komma hit och se med era egna ögon att vi varken behöver säkerhetsvakter eller bombskydd vid våra synagogor!” Jag kan förstå dem, men önskar att de kunde lägga sitt historiska politiska hat åt sidan och se att det är tack vare att vi känner oss så trygga och respekterade här som vi har kunnat bygga upp och bevara vår judiska församling!

Sedan 1960 har Kubas judar fått klara sig utan en egen rabbin, istället kommer en argentinsk rabbin på besök var tredje månad för att undervisa församlingen och närvara vid bar- och bat mitzva, bröllop, britmila och andra religiösa ceremonier som konvertering vid blandäktenskap.

Moris Roffes kompis Raimner Heredias, som också hjälper till med utdelningen av pesach-paket, är en av de församlingsmedlemmar som har konverterat till judendom:

– Jag har sefardiskt ursprung, men mina förfäder hade redan tvingats konvertera till katoliker när de kom hit och eftersom vi i min familj aldrig har uppfattat oss själva som judar så kändes det nödvändigt att konvertera när jag och min ashkenasiska fru gifte oss, säger han medan han ordnar med kipporna i synagogan.

Judisk historia på Kuba – från kolonialism till revolution

Den första spanska kolonisatören som steg iland på Kuba den 2 november 1492 hette Luis De Torres, han var född jude men hade strax före avresan konverterat till katolik.

Han delade det ödet med många andra spanska före-detta-judar som kom att kolonisera Kuba under nästkommande tre århundraden. De flesta flydde Inkvisationen och den spanska motreformationen. Den stora judiska immigrationen började i slutet av 1800-talet då judiska immigranter kom från USA -“americanos,” Turkiet – “turcos” och Centraleuropa -“polacos”. De började bygga upp en judisk församling på Kuba som växte sig ännu större när europeiska judar tog sin tillflykt till landet under Första och Andra världskriget.

De internationella judiska organisationerna The Joint Distribution Committee och Hebrew Immigrant Aid Society etablerade sig på Kuba redan på 20-talet och hjälpte de nyanlända med boende, arbete, socialt kontaktnät och uppehållstillstånd.
1925 -1959 blomstrande det judiska livet på Kuba; i huvudstaden Havanna fanns fem synagogor, fem judiska grundskolor och ett gymnasium, flera koscher-slaktare, tre bagerier och en koscher-restaurang. Kubanska judar var framträdande inom politiken och universitetsvärlden. Många var också egenföretagare inom jordbruks-, cigarr- och ädelstensindustrin.

När Partido Comunista de Cuba bildades 1925 var 4 av de 13 grundarna kubanska judar och när sedan revolutionen genomfördes 1959 fanns flera framstående kubanska judar med i Fidel Castros innersta krets. Men av de 17 000 judar som bodde på Kuba i slutet av 50-talet flyttade 90 procent därifrån efter revolutionen.

Adela Dworin som är president för El Patronato och synagogan Beth-Shalom valde att stanna kvar.

– Jag älskar mitt land och ville bo kvar. Vi var många som ville se en förändring av det kubanska samhället som det såg ut då. Det var ett samhälle som präglades av stora sociala och ekonomiska orättvisor. Men visst påverkade revolutionen vissa grupper mer än andra, som egenföretagarna och privata institutioner. Privat ägande förbjöds och de kunde inte fortsätta med sina affärsverksamheter.

Adela växte upp i ”en typisk judisk familj i 40-talets Kuba”, hon gick i judisk grundskola och gymnasium där hon lärde sig jiddisch och familjen var noga med traditioner och religiösa ritualer.

– Mina föräldrar lyckades fly hit precis innan Andra världskriget bröt ut. De tänkte tjäna ihop pengar för att ta hit sina släktingar och sedan åka vidare till USA. Tyvärr hann de inte, de flesta av våra släktingar dog i Förintelsen. Jag känner en stor tacksamhet till Kuba som lät mina föräldrar stanna. Annars hade jag inte suttit här idag.

Jag frågar Adela Dworin hur det var att leva som jude på Kuba efter revolutionen när majoriteten av dem som utgjort det judiska livet i Kuba inte längre fanns kvar?

– Det var ok, jag har alltid varit trygg i min judiska identitet och hade också många icke-judiska vänner. Vissa tror att religionsutövande förbjöds efter revolutionen, men så var det inte. Dock måste jag erkänna att det fanns vissa restriktioner. Om man ville bli medlem i kommunistpartiet eller skulle plugga vissa ämnen på universitetet fick man svara på frågan ”tror du på Gud?”, det var uppenbarligen oförenligt med de socialistiska värderingar som det nya Kuba byggde på. Detta gjorde att en del slutade identifiera sig med sin tro – vilket var olyckligt. Men det var inte ett specifikt judiskt problem, det drabbade folk från alla religioner.

Adela säger att hon är väl medveten om att det förekom antisemitism och pogromer i Sovjetunionen, men att hon på Kuba aldrig har upplevt det. Hon berättar om ett möte som fick henne att förstå skillnaden mellan länderna:

– Det var en amerikansk jude som hade tillbringat en tid i Sovjet och som sedan kom hit till Kuba. Jag frågade honom på vilket sätt han upplevde likheter och skillnader mellan de båda länderna. Han sa ”du tror att ni har kommunism här va?” Jag svarade ”ja, det är det vi får lära oss att vi har”. Då sa han, halvt på skämt, halvt på allvar: ”Det ni har här är kommunism med cha-cha-cha!”.

I hallen utanför biblioteket där Adela Dworin har sitt kontor sitter foton på Raul och Fidel Castro när de besöker synagogan och deltar i Chanukahfirandet. Fidel Castro frågade Adela vad Chanukah betyder:

– Jag svarade ”vid Chanukah firar vi ljuset och det judiska folkets revolution”, och det verkade han nöjd med.

Nya och gamla generationers kubanska judar

Efter att ha pratat med Adela Dworin och David Prinstein får jag en bild av att livet för kubanska judar i stort har varit smärtfritt och okomplicerat, till och med under ”período especial” som tiden efter Sovjetblockets fall kallas på Kuba och som de flesta minns som en fruktansvärd tid av fattigdom, utsatthet och isolering.

Mayra Levy som är president på Centro Hebreo Sefaradí ger en lite annan bild.

– Det är viktigt att förstå vad som hände i den judiska församlingen efter revolutionen. 90 procent lämnade Kuba. Merparten av dem var ashkenasiska judar. De hade det bättre ställt ekonomiskt och hade mer att förlora när landet blev socialistiskt. Det var också fler sefardiska judar som sympatiserade med revolutionen. Vi måste också komma ihåg att de askenasiska judarna redan hade flytt från Östeuropas pogromer och var rädda för att samma sak skulle hända här. Vi som stannade kvar var väldigt få och konsekvensen blev att indelningen sefarder och ashkenaser löstes upp. Vi kubanska judar tvingades hålla samman som en enad grupp!

Mayra Levy var åtta år när revolutionen genomfördes och beskriver hur hon och många i hennes generation distanserade sig från den judiska religiösa och kulturella samvaron. Själv utbildade hon sig till läkare, gifte sig med en katolsk kuban och fick två barn.

– Under Sovjettiden var jag inte så aktiv i den judiska församlingen i Havanna, men jag minns att folk i allmänhet upplevde att vi var isolerade. Ingen kom och besökte oss, vi kände oss bortkopplade från omvärlden! När Sovjet upplöstes och det blev ekonomisk kris här hade vi fullt upp med att överleva. Vändpunkten kom när Påven besökte Kuba 1993 och hade samtal med Fidel om religionens betydelse för oss människor. Då blev det ok att vara med i kommunistpartiet och samtidigt vara religiös.

Efter mötet mellan Påven och Fidel Castro började det judiska livet leva upp igen på Kuba. Det blev lättare för judiska grupper från USA och Kanada att besöka landet och synagogornas verksamheter började byggas upp igen. Mayra berättar att en ny generation judar i hennes barns ålder började fråga sina föräldrar vad det betydde att vara jude.

– De ville veta allt om högtider och traditioner, och frågade varför vi inte gick till synagogan. Deras intresse fick oss att återerövra vår judiska identitet och bli aktiva i församlingen igen. Många ur den här unga generationen kubanska judar lever nu i Israel, Argentina eller USA, medan min generation är den som idag har ledande roller inom de olika judiska institutionerna på Kuba. Jag har stor tilltro till framtiden. Situationen för oss kubaner kommer att påverkas positivt om USA upphäver sitt handelsembargo, säger Mayra innan hon springer ut i samlingssalen för att hinna säga hej då till pensionärsgruppen som ägnat förmiddagen åt att spela schack och brodera dukar med kubansk-judiska motiv.

Jag lämnar stadsdelen Vedado och tar en kollektiv-taxi till gamla Havanna, till kvarteren mellan gatorna Cuba, Acosta och Picota som utgjorde hjärtat av det judiska Havanna innan revolutionen. Det som finns kvar av de hundratals butiker, skolor, slaktare och bagerier är ett koschercertifierat slakteri, en park som i folkmun går under namnet ”Parque Judío” med en skulptur till minne av Förintelsens offer och stadens ortodoxa synagoga Adath Israel. Den syns knappt för allt bråte, soptunnor och taggtråd som omger dess mur.

Vid ingången står Isaac Brajtman Nisembaum och småpratar med en granne. Han säger ”Shalom” och tar av sig kepsen, under den har han en vit kippa. Han kommer till synagogan två gånger om dagen för att be och umgås. Han är född och uppvuxen på Kuba och har precis fyllt 88 år.

– Mina döttrar har flyttat för länge sen, en gör karriär i New York och den andra lever ett traditionellt judiskt liv i Israel. Hon har bjudit mig dit flera gånger, hon vill nog att jag ska bo där istället för på Kuba. Jag har tvekat, men nu har jag bestämt mig för att åka. Men bara på besök, jag vill inte bo där. Kuba är mitt hem, det här är mina kvarter, säger han.

Isaac representerar första generationens kubanska judar, vars föräldrar flydde Europa på jakt efter ett bättre liv. Han är en av de få som har upplevt Kubas politiska, ekonomiska nutidshistoria från 1930-talet fram till idag. Jag frågar honom om han inte saknar hur det var förr, när det judiska livet blomstrade i Havanna?

Han ser lite sorgsen ut när han svarar:

– Jo, det är klart. Men jag har vant mig, jag har min syster kvar och mina icke-judiska vänner. Jag fortsätter med mina judiska traditioner, äter koscher och sådär. Tack vare en överenskommelse med regeringen har alla judar tillgång till koscherslaktat kött, det är ett privilegium eftersom det är svårt att få tag på kött på Kuba, säger han och visar den lilla bok som används i ransoneringssystemet där olika livsmedel skrivs upp och bockas av.

Medan vi står och småpratar dyker en ung vän till Isaac upp. Han bär kippa, Davidsstjärna och tallit katan. Han presenterar sig som Roberto Diaz Diaz, blivande konvertit:

– Mina förfäder var serfardiska judar, men jag är uppfostrad katolskt med vissa judiska inslag. En dag för sju år sedan mötte jag några människor på gatan som predikade om Israel, men de var inte judar. Jag började intressera mig för det hebreiska och blev mer och mer övertygad om mitt judiska kall. Allt jag kan idag om judendom har jag lärt mig av dig Isaac, säger han och kramar Isaac som ser lite förlägen ut.

Roberto har låtit sig omskäras i vuxen ålder, han säger att han lever ett religiöst judiskt liv, och hans plan är att åka till en synagoga i Miami för att konvertera och sedan ta sig vidare till Israel.

– Jag är redan jude i hjärta och själ, men det är viktigt att genomgå konverteringsprocessen. Jag längtar dit, till Israel. Där, i det heliga landet, ska jag bosätta mig och bilda familj!

Sedan ursäktar han sig, han har ett ärende att utföra tillsammans med Isaac, och efter att ha sagt hejdå försvinner de iväg längs kullerstensgatan. Förbi rosa amerikanska bilar från 50-talet, fotograferande bleka turister, nytvättade lakan som fladdrar på klädstreck i fönsterna och gatuförsäljare som serverar friterade guava-bakverk.

Två kippor på ett Kuba i förändring.