Det glömda judiska Värmland

Bakom berättelserna om skogar och bruksorter döljer sig en nästan bortglömd judisk historia – om synagogan som revs i tystnad och människorna som lämnade spår efter sig. Jessica Haas Forsling har besökt Judiska museets utställning Det judiska Värmland.

Selma Lagerlöfs besjälade landskap och Gustaf Frödings fryntliga dikter. Ett Sverige av djupa skogar och många bruksorter. Att Värmland också rymmer en judisk historia med synagoga, församling och ett aktivt stadsliv, har överraskat många – inte minst de som bor där. Judiska muséets utställning Det judiska Värmland är producerad i samarbete med Värmlands museum, där den nyligen visats. Genom fotografier, arkivmaterial, föremål och personliga berättelser levandegörs människorna bakom de bekant-klingande namnen; Münnich, Adelsohn, Pagrotsky, Klein – för att nämna några.

     De tidigaste spåren av judisk närvaro i Värmland går tillbaka till 1700-talet, men det är först under 1800-talet som ett mer permanent liv växte fram med synagoga (i trä), skola och begravningsplats. Efter jubileumsåret kan vi de återkommande mönstren i vår svensk-judiska historia: många kom hit från Östeuropa, stannade en tid, reste vidare. Andra blev kvar. Förintelseöverlevande anlände efter kriget och vitaliserade det judiska livet. Men därefter minskade successivt närvaron. Många flyttade till större städer, till USA, till Israel. Församlingen upphörde, och synagogan såldes och revs 1961.

     Det mest drabbande är inte rivningen i sig, utan frånvaron av dramatik när den ägde rum. Utställningen konstaterar: ”Rivningen behandlades aldrig i stadsfullmäktige och väckte knappt någon uppmärksamhet”. Marcus Rist, Judiska muséets intendent, berättar under öppningen att han, som själv är uppväxt i Karlstad, slagits av den lokala okunskapen om stadens judiska historia. När det blev dags att skriva uppsats i konstvetenskap föll ämnesvalet på hemstadens gamla synagoga – och han märkte snabbt hur lite som fanns dokumenterat. Den vackra modellen som utställningen rekonstruerat förstärker tomrummet. Vi blickar ut över något som inte längre finns, och som många idag inte ens vet har funnits. De andra föremålen som visas – bland annat en Megillat Ester, en shofar, ett brev från kantorn Leo Matlawsky – framträder också snarare som rester än symboler.

     Det judiska Värmland är en lågmäld och pedagogisk utställning som låter materialet tala. Det gör den inte alltid omedelbart gripande, men desto mer efterverkande. Historien filtreras genom något bitterljuvt. För vad återstår av det judiska livet när synagogan rivits och spåren i stadsbilden nästan försvunnit? Svaret får i alla fall mig att gripas av en särskild sorts sorg – kanske för att jag själv arbetar med dokumentationen av Västmanlands judiska historia och kan se de många parallellerna. Det skaver att uppmärksammandet ska vara beroende av eldsjälar som tänker utanför boxen.

     I slutet av utställningen stannar jag framför konstverket Flykten med Torahn. En människa mitt i ett språng bärande på det heligaste, något som egentligen hör hemma på en fast plats, i en synagoga. Verket skänktes till Värmlands Museum av judiska familjer som lämnat staden. Länge stod det undanskymt i ett konferensrum. Med historien i ryggen framträder gåvan som ett varmt, men laddat, farväl. Ett sätt att lämna kvar något av det som varit, inte bara som ett föremål, utan som ett vittnesbörd.

Jessica Haas Forsling