Israels Annus Horribilis – ett år av chock, splittring och krig

Sirenerna började tjuta i gryningen på lördagsmorgonen den 7 oktober. Det var starten på den värsta dagen – och det värsta året i Israels historia.

TEXT: ARNE LAPIDUS

ILLUSTRATION: OR YOGEV

TEL AVIV. Ett år som började med en katastrof och sedan fortsatte med ständigt nya katastrofer. Ett krig som bröt ut den 7 oktober 2023 och som Israel förlorade redan den första dagen. Oavsett alla verkliga och påstådda militära framgångar.

Det var ett sannskyldigt annus horribilis, fruktansvärt år, som drottning Elizabeth en gång kallade en av den brittiska kungafamiljens mindre lyckade perioder. Men kungligheternas bekymmer bleknar jämfört med Israels olycka.

Det blev Israels längsta krig vars slut inte kan skönjas ännu efter ett år. Som tvingade hundratusentals människor på flykt i norr och söder – och gjorde hela landsändar obeboeliga.

Den judiska staten skakade i sina grundvalar när den inte kunde uppfylla sin avgörande skyldighet enligt samhällskontraktet. Alltså att försvara sina medborgare mot angrepp och komma till snabb undsättning i händelse av nöd.

Raketlarmet hördes över större delen av Israel klockan halv sju på lördagsmorgonen den 7 oktober förra året. Också hos oss i Tel Aviv, men framför allt i södra Israel när Hamas började skjuta tusentals raketer. Samtidigt som terrorister från Hamas tog sig igenom stängslet mellan Israel och Gazaremsan på mer än 60 platser i en samordnad attack. Innan dagen var slut hade Hamas mördat runt 1 200 israeler, de flesta civila, och kidnappat 250.

De svårt splittrade israelerna hade kanske inte så stora förväntningar på sina politiker, särskilt inte på den nuvarande regeringen. Men att den hyllade och till och med älskade försvarsmakten, Zahal, svek i avgörandets stund kom som en svår chock. Terrorister kunde i timmar ostört massakrera invånare i kibbutzer längs Gazagränsen utan att några soldater dök upp.

”Var är armén?” löd frågan som ställdes i kibbutzernas WhatsApp-grupper under de kritiska timmarna. Och så småningom över hela Israel när katastrofens omfattning började klarna. Samma fråga återkommer när jag strax före årsdagen träffar överlevande på kibbutz Be’eri – och den har ännu inte fått något uttömmande svar. De kräver en officiell oberoende undersökningskommission, som efter andra katastrofer i Israels historia, men premiärminister Benjamin Netanyahu säger att det får vänta till efter kriget – som aldrig tycks ta slut.

– Vi måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Hamas är mördare och monster, men också vår regering har ansvar för att runt 100 människor, levande och döda, fortfarande är gisslan. Den här regeringen måste bort, det blir aldrig någon lösning så länge den sitter kvar, säger en medlem i kibbutzen.

Israelerna vaknade av sirenerna i gryningen. Vi som inte har säkerhetsrum i våra hem tumlade sömndruckna ut i trappuppgången som anses ge ett hjälpligt skydd. Det var för långt ned till skyddsrummet i källaren, man ska inte ta hissen i en sådan situation. Dessutom var skyddsrummet fyllt med gammal bråte, vi rensade det senare.

Andra tog skydd i sina säkerhetsrum eller i husens skyddsrum. I gränskibbutzerna har alla säkerhetsrum – efter decennier av beskjutning från Gaza. Människor var övertygade om att det var en ”vanlig” raketattack och att faran skulle vara över inom kort. Men snart framgick att det kryllade av Hamasmän inne i kibbutzerna. Och inga israeliska soldater var i sikte.

Scener som hämtade från Förintelsen började utspelas på berömda gränskibbutzer som Be’eri, Nahal Oz, och andra som legat i frontlinjen sedan Israels grundande. Kibbutzmedlemmarna hyllades genom åren som hjältar och blev symboler för det sionistiska projektet, alltså att judar med vapen i hand skulle försvara sin frihet och säkerhet.

Men nu fann sig många av dem vara hjälplösa i sina hem. Hela familjer gömde sig desperat i sina säkerhetsrum, de försökte tysta sina småbarn för att de inte skulle röja dem för de beväpnade angriparna. Många har jämfört situationen med en klassisk pogrom eller med Förintelsen, med försvarslösa judar som var utlämnade till blodtörstiga mördare.

Det är ett trauma som bara har fördjupats och förvärrats under året. Det drabbar alla israeler, inte bara de direkt drabbade. Men naturligtvis mest dem som överlevde attacken och såg sina anhöriga och vänner mördas eller föras bort som gisslan. Både i gränssamhällena och i musikfestivalen Nova som terroristerna angrep och förvandlade till en dödsdans.

Gränskibbutzerna nära Gaza återtog en plats i det allmänna medvetandet de inte haft sedan 1950-talet då de spelade en central roll i kampen mot fidayin, de palestinska infiltratörer som tog sig över gränsen för att sprida död och förödelse – och ibland för att skörda frukt och grödor på sina ägor som de flydde/drevs bort från i kriget 1948.

Den legendariske israeliske överbefälhavaren och senare försvarsministern Moshe Dayan beskrev 1956 situationen i ett gravtal, som är ett klassiskt dokument i Israels historia. Han deltog i begravningen av Roi Rotberg, som var säkerhetsansvarig på Nahal Oz och dödades av palestinier.

– Vi är en generation som bygger landet, och utan stålhjälm och kanonrör kommer vi inte att kunna plantera ett träd och bygga ett hem … Det är vår generations öde. Det är vårt livsval: att vara redo och beväpnade, starka och orubbliga, sade han.

Men den enögde generalen, som hade förlorat ett öga i strid och var internationellt känd för sin svarta ögonlapp, kunde också se den andra sidan.

– Låt oss inte lägga skulden på mördarna. Varför ska vi klaga över att de hatar oss? I åtta år har de suttit i flyktinglägren i Gaza och med egna ögon sett hur vi har gjort ett hemland av den mark och de byar där de och deras förfäder en gång bodde, sade han.

Han uttryckte en problematik som är aktuell än i dag, nästan 70 år senare, när Nahal Oz och de andra byarna sörjer nya offer.

Moshe Dayan avgick senare som försvarsminister när en bred folkopinion såg honom som ansvarig för fiaskot när Israel överraskades av angrepp från Egypten och Syrien i starten av Jom Kippurkriget i oktober 1973. Dayan, premiärminister Golda Meir och den övriga regeringen hade djupa skuldkänslor för att de inte hade tagit varningarna på allvar och för tusentals israeliska soldaters död.

Det är himmelsvid skillnad mot dagens situation där Netanyahu och hans ministrar vägrar att ta något som helst ansvar, än mindre uttrycka någon känsla av skuld för att hela det israeliska säkerhetskonceptet rasade samman den 7 oktober förra året. Tvärtom, Netanyahu lägger hela skulden på arméledningen som förvisso bär en stor del av ansvaret.

Golda, Dayan och de andra fick mycket kritik på sin tid. Men deras moraliska resning kan inte jämföras med de cyniska och korrumperade ministrar – med Netanyahu i spetsen – som sitter kring regeringens bord.

Netanyahu vill inte kännas vid alla de varningar han fick om att hans splittrande politik urholkade landets säkerhet. Under första halvåret 2023 försökte Netanyahu, hans justitieminister och hela hans högerregering – i vilken ingår extremistpartier – undergräva Israels rättssystem, bland annat genom att försöka driva igenom lagändringar som skulle ge politikerna kontroll över domarkåren.

Ett av Netanyahus motiv var att han därmed på något sätt skulle kunna krångla sig ur den rättegång där han står åtalad för korruption.

Detta ledde till massiva protester och stora demonstrationer på gator och torg – och till ilska bland många reservofficerare, den gruppen mycket av Israels försvar bygger på. Stridspiloter, eliternas elit, hotade att inte inställa sig till reservtjänst.

Försvarsministern, som Netanyahu försökte sparka, och andra rådgivare förklarade att Israels fiender skulle kunna utnyttja splittringen till att slå till. Och det var precis vad som skedde den 7 oktober.

Regeringen var som lamslagen efter Hamas överraskande attack. Det blev i stället ledningen för massprotesterna som snabbt organiserade evakuering av invånarna i södra Israel liksom hjälpsändningar med hjälp av volontärer, många av dem tidigare demonstranter. Vi som besökte deras kommandocentral och stora lagerlokaler i Tel Aviv kunde bara imponeras av hur snabbt de fick fart på verksamheten.

Den första tiden efter chocken var Israel samlat och enat som alltid i krig. Men enigheten försvann snabbt, inte minst när en växande opinion anklagade Netanyahu för att inte prioritera förhandlingar om gisslan.

Samtidigt började regeringen blåsa liv i sina försök att ”reformera” rättsväsendet igen. Samt försökte genomdriva en kontroversiell lag för att ytterligare förankra tiotusentals unga ultraortodoxa judar möjlighet att undandra sig militärtjänst, något som väcker vrede i en tid av krig när armén har brist på soldater. 

Så i dag är Israel minst lika splittrat som före krigsutbrottet. En stark opinion kräver nyval som Netanyahu enligt de förvisso ofta otillförlitliga opinionssiffrorna skulle förlora. Men ingen blir överraskad om den politiske överlevaren sitter kvar till nästa ordinarie val hösten 2026.

Arne Lapidus