Efterlysning: ett tydligt israeliskt formspråk

Minimalistiskt, stilrent och monokromt. Det är tydligt vad som är svenskt för oss – en idé, en känsla, och visualisering – som har utvecklats under många år, influerat av den svenska kulturen, idealen och naturen. Estetiken speglar Sverige.

Det blir svårare att förstå vad som motsvarar i Eretz. Man kan påstå att Israel har haft viktigare saker för sig under de gångna 69 åren än att försöka ta fram ett formspråk – som att försvara sig, föra krig och samtidigt bygga upp ett land. Men det handlar om att finna sin identitet i det visuella – i formerna, färgerna och materialen.

När jag precis hade flyttat till Israel för fem år sedan sökte jag upp designers, arkitekter och konstnärer i Tel Aviv. Jag blev genast tagen av deras drivkraft och motivation, men ofta besviken på deras brist på autenticitet. Det tycktes att de gärna sökte sig utåt, till Berlin, Paris och New York, till och med Skandinavien, och nästan försökte dölja sitt eget arv.

I ett land fyllt med referenser från Galicien, Marrakech, Transylvanien, Beirut och Wien, beläget i Mellanöstern, med tillgång till havet, öknen och gröna dalar, kan det inte vara svårt att finna inspiration, menar jag.

Tidigare var Israel en ö, relativt avskild från sin omgivning, men med längtan till, och fascination för, omvärlden. Och möjligtvis med ett relativt dåligt självförtroende, imiterade man snarare än följde sina egna idéer.

Världen har krympt. Idag har israeler tillgång till platser bortom Haifa och Beersheva – både via flyg och internet. I en verklighet där en designer inte längre skapar en stol, en klänning eller ett hem enbart för sin egen marknad, utan tävlar globalt med ett oändligt antal individer och företag, bör man särskilja sig och designa något unikt.

Det blir ännu viktigare att försöka definiera sitt eget formspråk, kanske inte lika enhetlig och tydligt som i Sverige, men snarare ett kogel mogel av influenser som vi redan relaterar Israel med – med hänsyn till klimatet, mentaliteten och omgivningen förstås.

På senare tid har jag tyckt mig se en förändring. Det israeliska köket börjar värdera sina egna smaker och dofter. Där serverar kocken Eyal Shani gärna hummus med challe, kycklinglever och bakad potatis med gräddfil. Även inom modeindustrin kan man se allt fler kollektioner som vinkar till den chassidiska klädkoden, traditionella arabiska plagg, och arméuniformen.

Det är där vi kommer in som konsumenter och fans av Eretz. Genom våra besök till butiker och restauranger i Israel, kan vi följa utvecklingen och stödja processen att hitta det typiska israeliska, en kärna i det fantastiska balagan av färger och intryck som israeler lever i.

Anna Kopito