En fåfäng judisk själ
En novell av Mikołaj Grynberg
Du kliver på flyget till Israel, almanackan är fulltecknad av möten med människor, men du har lämnat några luckor för du kommer säkert att lära känna någon ny människa som behöver tid i almanackan. Som vanligt är du öppen och hoppfull där du sitter i flygplanet, det är ju inte första gången i Israel.
Du stiger av och överlämnar dig, full av förståelse, i passkontrollantens händer. Du vet att han för vårt gemensamma bästas skull måste vara lite otrevlig, ibland rent av aggressiv. Det är hans jobb. Privat är han säkert en fin människa. Sedan är det bara att ta sin resväska och med säkra steg gå förbi tullarna. Man måste låtsas helt ointresserad av dem för det garanterar (tror du i alla fall) ett ömsesidigt ointresse.
Och äntligen är du i Israel! Nu måste du välja om du ska skynda dig till tåget eller stanna ett tag i ankomsthallen och betrakta de rörande familjeåterföreningarna. Jag brukar alltid stanna och suga i mig deras kärlek med blicken. Bäst gillar jag när det är äldre människor som tar emot barn och barnbarn. De gamla gråter och kastar sig om halsen på de yngsta. De omväxlande kramar dem och skjuter dem en bit ifrån sig. Som om de inte kan bestämma sig för om de vill känna på dem eller se på dem. Denna ritual avbryts endast av mellangenerationen. De vill också hälsa, men framför allt vill de snarast möjligt komma fram till målet, nämligen föräldrarnas hem. Jag förstår deras brådska, men jag skulle kunna betrakta dessa tårar i timmar. Det är tårar som ger ett ögonblicks lättnad i längtan. De markerar det lyckligaste ögonblicket under besöket, för snart börjar nedräkningen till avskedet, och det är ju svårt att glädjas över eller hur?
Jag står kvar ett tag och går sedan till tåget. Jag skulle kunna ta taxi men tåget är mer spännande. På perrongen finns två slags människor. Ena gruppen, de som kom först, köpte biljetter utan problem och väntar nu tålmodigt. Det är lokalbefolkningen. Efter dem kommer andra gruppen, diasporan och turisterna. De ser sig nervöst omkring och är för varmt klädda. När man måste vänta en halvtimme på ett tåg blir det läge för samtal. Man lär känna varandra och berättar sedan sina familjehistorier. Turisterna leker inte den leken, de bekymrar sig över hotellen, värmen och utflykterna till Eilat.
Den här perrongen är den judiska diasporans hjärta. Här är man en jude som har kommit till det judiska landet men ändå kan ha distans. Här kan en amerikansk jude prata med en argentinsk om sin galna släkt som han nu ska umgås med i två veckor. Båda småskrattar och säger till slut att de måste fundera på att flytta hit efter pensionen. Om du är polsk jude kan du också berätta om din faster som snabbt hittade en söt flicka som kan lära dig hebreiska på ett litet kick. Din medpassagerare lyssnar avundsjukt. Han skickades till en judisk skola vid sex års ålder, och hebreiskläraren var sannerligen ingen söt flicka.
Du är glad, för även om du vet att du är en del av diasporan är det först på den här perrongen som du verkligen upplever att du är det. Det är en skön känsla att tillhöra någon form av gemenskap, tänker du stilla. Äntligen. Det var värt besväret att komma hit.
På morgonen går du till ett köpcentrum för att handla. Utanför ingången sitter en kvinna med fiol på en träpall och spelar en melodi som griper dig i själva centrum av din judiska själ. Du står där och lyssnar och funderar på om du – kanske? någon gång? skulle kunna bo här? Bredvid dig står en äldre man med hemskt förvridet ansikte. Plötsligt går karlen fram till violinisten och skäller ut henne på skrovlig ryska för att hon spelar fel. Han tar fiolen och visar hur hon borde spela. Han tittar frågande på dig, och du är ju varken musiker eller musikkännare, men tycker synd om kvinnan som blir offentligt förnedrad. Alltså säger du åt honom att ge tillbaka fiolen, att det duger, vi är ju inte i konserthuset. Violinisten tittar tacksamt på dig och mannen ger tillbaka fiolen, kastar en ovillig blick på dig och säger åt henne att spela låten en gång till. Hon gör så, men först efter flera försök, och det är varken andra eller tyvärr ens tredje försöket, nickar han att det duger. Han lämnar henne ifred, sneglar på dig och säger: ”Välkommen till Israel. Ett land där alla kommer att ge dig goda råd. Ha aldrig fönstret öppet när du har sex med din fru eller någon annan. För ett tu tre dyker det upp någon som vill berätta för dig vad du gör för fel och hur du borde göra. Så är det här i landet. Och var kommer du ifrån då?”
Du befinner dig just nu i själva centrum av ditt välbefinnande. Du är bland vänliga människor och långsamt börjar du närma dig något som liknar trygghet och känsla av tillhörighet. Du svarar att du kommer från Polen, och genast börjar du ångra att du stannade till vid den här violinisten. Vad var det som lockade dig? Hon spelade ju inte så värst bra. Du kunde ha lyssnat på några toner och sedan gått vidare och köpt hummus och juice. Men din fåfänga judiska själ förlorade vaksamheten för ett ögonblick.
Din nye bekant musikläraren tillåter sig ett våldsamt åsiktsutbrott rörande judar som fortfarande bor på denna Europas begravningsplats. Folkförrädare som med sin närvaro legitimerar den polska antisemitismen.
Helt oväntat upptäcker du en stor styrka i dig själv. Så stor att du skulle kunna lära honom spela fiol, kanske till och med ge honom råd om hans sexliv. Dina ord, som uttalas högre än du hade tänkt dig, gör framför allt violinisten glad. Du känner en styrka som är av den gränslösa sorten, för om du inte ens klarar av att försvara dig här kommer du inte att klara det någonstans.
(Ur novellsamlingen Rejwach nominerad till prestigefulla NIKE-priset)
Översättning från polska: Tomas Håkansson
Läs Karolina Dzieciolowskas intervju med Mikołaj Grynberg
