Fostrad att behandla Eretz med lojalitet

I Polen 1957 lyckades min farfar få tag på en karta över Israel, som en symbol för hans önskan att en dag få flytta. Den var en av få ägodelar som följde med i flytten till Sverige 1969. Min pappa hade som nioåring skrivit lite fakta på baksidan av kartan för att imponera på min farfar: Israels president är Yitzchak Ben Zvi. I landet bor det fem miljoner [det bodde två]. Där finns det fina hus. Och här sitter jag, på Habima Square, i Tel Aviv.

Idag är Ruvi Rivlin president. Det bor 8,7 miljoner människor i landet, men få av dem tycks komma överens. Husen är fortfarande fina; deras vitmålade fasader kramar staden med sina runda och geometriska former, en annan gång ger de en skugga när man mest behöver det. Ibland står jag framför husen och undrar om de verkligen står stadigt. Det rinner svett ner för min nacke. Som min farfars syster Genia brukade säga: ”tre månader om året regnar det på oss, nio månader regnar det från oss. Åtminstone så torkar tvätten fort. ”

Jag har blivit fostrad att behandla Eretz med lojalitet och stolthet. I Hillelskolans korridorer hängde det stora affischer av apelsinträd, långa stränder och någon snygg kibbutznik i vit skjorta och fiskemössa. Vi lärde oss att dansa israelisk folkdans till Noladeti LaShalom, vi uppmuntrades att spara enkronor i Keren Kayemet-bössor, och vi klädde oss i blåvitt under skolans årliga Yom Haatzmaut-firande.

Idag känner jag inte igen bilden av Israel från min barndom. Igår var det tre personer som ville lura mig på pengar, på stranden trampade jag nästan på en manet och på banken försökte en äldre dam tränga sig i kön. För att inte ens tala om höga hyror, låga löner, Tempelbergets explosionsrisk och priset för en vattenmelon.

Det händer att jag funderar på hur den enes lycka, kan bli den andres sorg, hur jag rör mig fritt på Rothschild Boulevard, men hör hur svårt det är att ta sig från Ramallah till Jericho. Det finns ett annat narrativ om den här platsen som jag har fått lära mig så lite om.

Men det finns ingen annan plats i världen där jag hellre skulle vilja befinna mig. Som när jag sitter bredvid en äldre man på tåget till Haifa, och hur jag känner hur hans varma ögon, liksom mina andra medpassagerare, är så bekanta, och hur vi alla är ett ögonblick ifrån att inleda ett samtal. Och om jag, mot all förmodan, skulle snubbla över min väska kommer samtliga se till att hjälpa mig komma på fötter.

När jag går genom shuken under året ser jag hur färgerna på frukterna förändras med årstiderna. När jag vaknar på morgonen sipprar det alltid in ett vackert dagsljus genom mitt fönster.

Jag är här för att se landets utveckling och förändring på nära håll. Vid tillfällen då det blir tufft i vardagen, och svettigt, lyfts jag upp av tanken av min farfars karta, och blir säker på min plats.

Anna Kopito